Fortsatt våld drabbar kvinnor i Libyen


Av: Disa Kammars Larsson

2014-07-11 |

När Libyens vallokaler stängdes den 25 juni 2014 nåddes landet av nyheten att Salwa Bughaighis, en känd människorättsadvokat och försvarare av kvinnor rättigheter hade mördats i sitt hem. Hon hade skjutits i huvudet av fem maskerade män som flydde från platsen.


Bughaighis make är än idag försvunnen och tros vara kidnappad. Som många andra kvinnor var Bughaighis med och organiserade demonstrationerna 2011 mot Libyens dåvarande ledare Muammar Gaddafi. Hon var också medlem i övergångsrådet som tog makten efter Gaddafis fall, men hon fortsatte att kritisera fundamentalistiska krafter inom rebellgrupperna och försvara kvinnors rättigheter, trots att hon utsattes för upprepade hot.


Med mordet på Bughaighis förlorade Libyen en modig försvarare av mänskliga rättigheter. Hon är blott en av många kvinnor som fått betala ett högt pris för sitt politiska engagemang och sin vilja att vara med och bygga upp ett nytt Libyen.


I augusti 2014 publicerar Utrikespolitiska institutet rapporten ”Gender and Transition in Libya”, som kartlägger Libyen tre år efter Gaddafis fall ur ett genusperspektiv. Libyen präglas fortfarande av maktkamp, systematiskt våld och daglig otrygghet. Kopplingarna mellan fortsatta våldsamheter och kvinnors begränsningar i vardagslivet och de hinder som finns för att de ska kunna engagera sig politiskt är många. Rapporten visar att kvinnorna ännu inte får vara med och fatta besluten och att de insatserna för rättvisa och försoning som pågår riskerar egentligen att förstärka de strukturer som exkluderar kvinnor. Endast 30 av de 200 platserna i det nya representanthuset, motsvarande 15 procent, reserveras för kvinnliga politiker. Det är en minskning jämfört med 2012 då landet höll sina första fria val och tillämpade principen om ”varannan damernas” på partilistorna. När partilistorna nu ersatts med individuella kandidaturer utan partianslutning leder det till att kvinnors representation får stryka på foten.


Landet har antagit en ny lag för övergångssrättvisa, som handlar om hur Libyen ska skapa rättvisa efter inbördeskriget, hantera brott som begåtts av båda sidor, tillsätta en sanningskommission och ge upprättelse och kompensation till offren. Men trots detta möts de brott som drabbat kvinnor av tystnad. Inte något fall av våldtäkt eller sexuellt våld i kriget som följde revolten mot Gaddafi har prövats i libysk domstol. Nyligen antogs också en lag om att kompensera offren för deras lidande, men ingen utredning eller sanningskommission har tillsatts i det här fallet heller. Därför är det risk att beslutet om kompensation till offer inte blir något annat än ett PR-trick för att slippa ytterligare internationella påtryckningar. Olika grupper fortsätter att använda våldtäktsanklagelser för att svartmåla andra klaner och grupper och hetsa fram våld. Men det lamslagna rättsystemet förmår inte utreda anklagelserna och för offren omges brotten av stigma och tystnad. 


Hotet mot kvinnors rättigheter är djupt sammanflätat med den omförhandling av sociala normer som sker när ett splittrat samhälle omdanas och grunden för en ny statsbildning läggs. Parallellt med att Libyen måste hantera sin omstridda historia står landet inför utmaningen att bygga ett samhälle som månar om alla sina medborgare. Övergångsperioden mellan konflikt och stabil fred som ofta präglas av osäkerhet och våld, är också ett tillfälle att bli kvitt de orättvisor mellan män och kvinnor som finns idag. FN:s säkerhetsråds resolution 1325 kräver av stater att kvinnors säkerhet ska beaktas och att deras politiska deltagande garanteras på alla nivåer av beslutsfattande om konflikhantering. Ändå åsidosätts arbetet för jämställdhet ständigt, ofta med argumentet att freden måste komma först. Det visar att åtgärder för jämställdhet i postkonfliktsituationer måste fördjupas och prägla fredsskapande insatser i grunden. 


I Libyen har FN-insatsen bara i begränsad omfattning stöttat kvinnors krav på representation i parlamentet. FN har även fått kritik av libyska kvinnoorganisationer för att man till exempel inte satt press på libyska beslutsfattare att garantera kvotering till parlamentet och rådet som ska skriva den nya konstitutionen. Det internationella samfundets åtgärder för stöd och återbyggnad av Libyen riskerar att utesluta kvinnor, eller i värsta fall bidra till att stärka de strukturer som överordnar män. Mönstret upprepar sig från konfliktsituationer världen över, där kvinnors exkludering forsätter när konflikten väl är över. Massiva investeringar i fredsbyggande projekt kommer inte hela befolkningen till del utan är i högsta grad könsbundna. 


Resolution 1325 är bindande för alla medlemsstater och för FN-insatser, men dess långsamma resa från policy till implementering på marken riskerar att fredsinsatser inte tar tillvara på kvinnors bidrag till försoningsprocessen. Även fredsforskningen visar att arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män ger bättre förutsättningar för en hållbar fred. Internationella insatser behöver därför alliera sig och stötta lokala initiativ för att bygga en fred som omfattar alla. Libyens sviktande fred kräver att kvinnors deltagande genomsyrar alla insatser för försoning och återuppbyggnad.

Disa Kammars Larssons och Johanna Mannergren Selimovics UI Paper publiceras i augusti:
Gender and Transition in Libya. Mapping women’s participation in post-conflict reconstruction


Om UI-bloggen

Arkiv