Svenska röster om Nato-medlemskap


Av: Kaisa Pulkkinen

2014-06-24 |

Vårens utveckling i Ukraina och Ryssland har väckt en växande säkerhetspolitisk debatt här hemma i Sverige. Frågan om hur Sverige ska orientera sig på den Europakarta som plötsligt genomgått både geografiska och ideologiska ändringar har ställts. Ska Sverige hålla sig till sin säkerhetspolitiska alliansfrihet eller är det dags att närma sig den omstridda alliansen Nato?

Under ett eftermiddagsseminarium på Utrikespolitiska institutet samlades publiken för att lyssna på ett hett samtal om Sveriges relationer med Nato. Inbjudna talare var fyra säkerhetspolitiskt sakkunniga personer med varierande bakgrunder: Gunnar Åselius, forskare vid Försvarhögskolan, Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, Anna Ek, ordförande för Svenska Freds och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet. Uppdelningen i talarnas åsikter om Nato-medlemskap var balanserad: två var för och två var emot ett medlemskap. Under en diskussion, modererad av Anna Wieslander, ställföreträdande direktör på UI, kunde varje person ge utryck för sin åsikt. Men vilka var deras argument?

Varför inte vara med på riktigt
Både Gunnar Åselius och Anna Dahlberg betecknade sig som Natoanhängare. Ett samarbete mellan Nato och Sverige har redan pågått i många år, främst i form av Partnerskap för Fred, men även under operationerna i Afghanistan och Libyen. Mot denna bakgrund och med tanke på den värderingsmässiga närheten till alliansen samt många redan existerande möjligheter till försvarssamarbete skulle ett medlemskap i Nato, enligt båda talare, ge ett logiskt sammanhang för Sveriges fortsatta säkerhetpolitik.

Gunnar Åselius kastade även ljus på den realititet som små stater som Sverige befinner sig i på den globala arenan. Små länder har färre handlingsmöjligheter än stormakter och har mindre förmåga att garantera sin egen säkerhet. Således borde även Sverige kritiskt fundera på hur landet självt kan upprätthålla sin territoriella säkerhet på ett trovärdigt sätt. Han vill att beslutsfattarna mer öppet debatterar och informerar allmänheten om denna realitet som landet i själva verket befinner sig i. I denna diskussion behöver invånarna också förutsättningslöst få veta vilka alternativ som finns – och därmed få kunskaper om ett Nato-medlemskaps inverkan på rikets säkerhet.
En sak som Anna Dahlberg lyfte upp är det ökade inflytande Sverige sannolikt skulle kunna få genom ett medlemskap. Då Sverige redan samarbetar med Nato på många fronter, varför skulle inte Sverige vilja vara med och besluta om hur Natos verksamhet ska utformas? Att lämnas utanför när andra sitter vid beslutsbordet skadar Sveriges möjligheter att påverka utfallet i frågor som nedrustning och fredsoperationer eller planering av militära övningar och strategier.

 

Varför skulle vi behöva Nato?
Anders Lindberg och Anna Ek ser däremot inte att Nato-medlemskapet skulle förbättra den säkerhetpolitiska situationen i Sverige. Anders Lindberg betonar fördelarna med att Sverige fritt kan bestämma om, när och hur man vill delta i Natos verksamheter. Den linjen med nära samarbete som Sverige än så länge har drivit har fungerat tack vare denna handlingsfrihet. Enligt den rådande säkerhetspolitiska bedömningen finns det ingen direkt hotbild mot Sverige och det är osannolikt att Sverige skulle hamna i en väpnad konflikt helt isolerad från andra. Därmed finns det, enligt Lindberg, inget säkerhetspolitiskt problem som skulle kunna lösas med ett Nato-medlemskap.

 

Däremot, om Sverige i detta läge skulle ingå i Nato skulle det, enligt Lindberg, innebära att det blir indraget i en fördragsbunden militärallians. Sverige skulle få Natos säkerhetsgarantier för ett territoriellt försvar, men å andra sidan skulle Sverige vara förpliktigat att delta i konflikter som landet idag kan välja att stå utanför. Dessutom finns det en risk för att de stora Nato-medlemmarna ändå har mer makt vid beslutsbordet. Ett Nato-medlemskap skulle även betyda att Sverige som ett land som avstått från kärnvapen skulle bli del av det kärnvapenförsvar som USA och andra Natoländer innehar, något som Anna Ek ser med väldigt kritiska ögon på. Hon ställer även den grundläggande frågan om varför man egentligen ens skulle behöva rusta upp i saknad av en hotbild. Hon betonade också att man istället kan välja att luta sig mot ickemilitära medel för att lösa säkerhetspolitiska problem.

 

Handlingsfrihet eller inflytande?
Diskussionen utkristalliserades i två argument: vill Sverige behålla sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet eller ha inflytande över och kunna påverka Natos verksamheter inifrån. Men kan Sverige egentligen handla fritt och trovärdigt i nuläget? Och å andra sidan, skulle Sverige som medlem verkligen kunna påverka Natos beslut och inriktning på ett väsentligt sätt? Även om detta är frågor som vi aldrig får slutgiltiga och eniga svar på, är det ändå värt att ta upp dessa i en bred politisk diskussion. I slutänden handlar det om hur vi på bästa sätt vill främja Sveriges säkerhet i framtiden.

 

Text: Kaisa Pulkkinen, projektsamordnare, Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: Sverige och Nato, del 2: Bör Sverige gå med i Nato? Titta också gärna på det här seminariet om Nato: Sweden and Nato, part 1: International Perspectives on Sweden and Nato



Om UI-bloggen

Arkiv