Sekulärbegreppet vattendelare i Turkiet


Av: Sara Westerberg

2014-06-11 |

Den djupgående klyftan mellan sekulära och politiskt religiösa krafter fortsätter att forma turkisk politik. Den gör att landets ledare känner behov av hårdhänt kontroll över makten och befolkningen.

Hugh Pope, huvudtalare på ett seminarium om Turkiet vid Utrikespolitiska institutet, betonade den djupa polarisering som sekulärbegreppet inneburit sedan det infördes. Mustafa Kemal Ataturk skrev in skyddet av den sekulära staten i grundlagen då han skapade republiken Turkiet 1923. Hans anhängare på den tiden utgjordes av människor som flytt från Grekland och Balkan, förlorat allt och ville bygga upp en ny tillvaro. Motståndarna var människor på den anatoliska landsbygden vars liv plötsligt skulle komma att förändras. Muslimer utgjorde majoriteten i båda lägren; skiljelinjen gick istället mellan landsort och stad, öst och väst, utbildad elit och  arbetare utan utbildning.

Den sekulära staten blev alltså redan från början ett omstritt begrepp med politiska förtecken. Denna klyfta påverkar turkisk politik än idag, även om de båda lägren numera innefattar större inbördes nyanser.
Fram till sekelskiftet var den sekulära elitens grepp om makten stenhårt; alla försök till religiös inblandning i politiken slogs ned, flera gånger genom militärkupp. Iran lyftes fram som ett skräckexempel på ett land som tidigare varit modernt i fråga om jämlikhet och utbildning men som genom en målmedveten religiös politisk kraft vänts till ett religiöst konservativt samhälle. Då Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) med rötter i politisk islam ändå lyckades komma till makten i Turkiet 2002 varnade kemalisterna, som genom maktskiftet förlorade en rad gamla privilegier, för en liknande utveckling i Turkiet.

Mäktigare folkmajoritet
Tolv år senare anser många bedömare att AKP:s styre har inneburit demokratisering. Under partiets tre mandatperioder har maktfördelningen i landet ändrats, från att ha varit koncentrerad till en elit av kemalister, bosatta i västra Turkiet, högskoleutbildade, nationalister och sekulära, till den stora folkmajoritet som bor på landsbygden eller är nyinflyttad till städer (en stor våg av urbanisering kännetecknar också denna period), har lägre utbildningsnivå, är mer traditionella i sitt levnadsätt samt religiöst konservativa. Dessa människor har nu startat företag, blivit anställda i stora firmor, börjat utbilda sig, konsumera och influera.

Journalisten Robin Söderberg, bosatt i Ankara, kallade det i Världspolitikens Dagsfrågor nr 4 2012 en "politisk paradox” att det i Turkiet är "de sekulära krafterna, kemalister och nationalister, ideologiska arvtagare till landets grundare Kemal Ataturk, som undergrävt demokratin…genom att lägga så stor makt hos institutioner som författningsdomstolen och militären.” Söderberg menar att "inte minst för sin egen politiska överlevnads skull har AKP fått ägna mycken kraft och möda åt att minska [den gamla sekulära elitens] makt.”

Hugh Pope, som leder International Crisis Groups arbete i Europa och Centralasien från Istanbul och som har verkat i Mellanöstern i 30 år, argumenterade på UI-seminariet för att Turkiet bör bedömas utefter politik och inte graden av religiös inblandning. EU måste till exempel i medlemskapsförhandlingar förhålla sig till sådant som påverkar demokrati och ekonomi såsom korruption och pressfrihet. De många reformerna under AKP:s första mandatperiod 2002–2007 inriktade sig främst på marknadsliberalism men även på grundläggande mänskliga rättigheter såsom avskaffandet av dödsstraff. Västvärlden imponerades av den ekonomiska tillväxten och premiärminister Erdogans till synes måttfulla sätt att använda sin muslimska bakgrund till att göra politiken mer folklig. EU öppnade för medlemsförhandlingar 2005.


Turkiet är dock fullt av motsägelser och som Hugh Pope påpekade gör landet trots reformer dåligt ifrån sig på en rad demokrati- och rättighetsindex. Economist Intelligence Unit rankar landet som en "hybridregim”, även kallad "illiberal-” eller "pseudodemokrati”; Turkiet rankas som nummer 92 bland världens länder på FN:s index över mänsklig utveckling.

Nu verkar det som om sekulärbegreppets omstridda roll i Turkiet, och klyftan den skapat mellan samhällsgrupper, hunnit ifatt Erdogan. Militärens och den sekulära statsapparatens hårdföra maktstil under 1900-talet syftade till att hålla religiöst inflytande borta från offentligheten. Den har nu fått en motsvarighet i Erdogans alltmer auktoritära ledarstil och dogmatiska budskap om så kallad social-konservativ politik. Denna har under de senaste åren tagit sig uttryck i nedstängda sociala medier, gripna journalister och begränsningar av demonstrationer genom byråkratiska hinder och polisiärt övervåld, vilket fördömts av Amnesty International och EU.

Den djupgående klyftan mellan sekulära och religiöst motiverade krafter fortsätter att forma turkisk politik och gör att landets ledare i båda lägren verka känna behov av hårdhänt kontroll över makten och befolkningen. Detta oavsiktliga arv efter Ataturk har långtgående konsekvenser för demokratin.

 

Text: Sara Westerberg, skribent och tidigare UI-medarbetare.


Tips:
Hugh Pope (International Crisis Group) deltog i seminariet "Turkiet: Erdogans imperium eller Europas nästa yttre gräns” på UI den 2 juni. Seminariet kan nu ses i två delar i UI Play. Första delen innehåller Hugh Popes anförande om Turkiets politiska situation och andra delen består av en paneldebatt om Sverige och turkiskt EU-medlemskap.

Titta på del 1 i UI Play: Turkiet: Erdogans imperium eller Europas nästa yttre gräns
Titta på del 2 i UI Play: Turkiet: Erdogans imperium eller Europas nästa yttre gräns



Om UI-bloggen

Arkiv