Maktkamp i Uribismens skugga


Av: Joakim Kreutz

2014-06-10 |

Dagarna presidentvalet i Colombia i maj skämtade man i Bogota om att de fem kandidaterna bestod av ”Uribes kandidat, Uribes ex-kandidat, Uribes ex-minister, Uribes borgmästare, och Uribes ex-flickvän.”

Colombiansk politik påverkas fortfarande i stor utsträckning av den före detta presidenten (2002-2010) Álvaro Uribe, som själv i sin politiska comeback i mars i år valdes till senator. Det är inte troligt att hans inflytande kommer att minska trots att fokus borde ligga på de två presidentkandidaterna som den 15 juni möts i en andra valomgång: Oscar Ivan Zuluaga och Juan Manuel Santos.  

Kandidaterna och resultatet
Vinnaren av den första valomgången var ”Uribes kandidat” Oscar Ivan Zuluaga som fick drygt 29 procent av rösterna. Han kandiderade från Uribes nybildade parti ”Centerdemokraterna” och är relativt okänd trots en bakgrund som finansminister under Uribe. I den andra omgången ställs han mot ”Uribes ex-kandidat” och tillika nuvarande presidenten Juan Manuel Santos som stöddes av 26 procent. Santos representerar Uribes förra parti, ”U-partiet” (”U” står numera för ”nationell enighet”), men har sedan han kom till makten 2010 fört en politik som tydligt skiljt sig från sin företrädare. En av de största skillnaderna mellan de två kandidaterna gäller synen på hur man ska hantera landets inbördeskrig, där Zuluaga/Uribe kritiserar Santos för de pågående fredsförhandlingarna med FARC gerillan.

De kandidater som utesluts från den andra omgången bestod av ”Uribes ex-minister” Marta Lucia Ramirez (16 procent av rösterna), ”Uribes ex-flickvän” Clara López (15 procent), och ”Uribes borgmästare” Enrique Peñalosa (8 procent). Mest uppseendeväckande är det starka stödet för López .som backades upp av en vänsterkoalition inklusive partiet ”Patriotiska unionen” som ursprungligen bildats av före detta gerillamedlemmar. López var den enda av kandidaterna som inte tidigare samarbetat politiskt med Uribe, så därför var det något av en chock när hon i valkampanjen avslöjade att han under en period på 1970-talet varit hennes pojkvän.

Uribismen  – mer än personen Uribe
Att så många Colombianska toppolitiker tidigare samverkat med eller haft höga poster under Uribe kommer sig inte bara av hans personliga populäritet, utan också av det faktum att hans framgångar i grunden förändrat landets partipolitiska strukturer. Under mer än 180 år efter självständigheten 1819 så dominerades colombiansk politik av det konservativa och det liberala partiet innan Uribe valdes till president 2002 som ”oberoende liberal” med stöd från många konservativa kretsar. Sedan dess har nya partier och politiska koalitioner bildats i samband med varje valkampanj, samtidigt som de gamla partierna har fått allt svårare att fungera.

Under sin tid vid makten har Santos fortsatt den här utvecklingen genom att bygga strategiska allianser med meningsmotståndare för att undergräva en samlad opposition. Istället för att lansera en egen kandidat valde de liberala att stötta Santos, medan många konservativa aktivt motarbetade partiets kandidat Marta Lucia Ramirez till förmån för Santos.

Som en följd av personfixeringen och försöken att få brett stöd finns det få frågor där kandidaterna har haft olika åsikter. Den politiska debatten under valkampen blockerades också av Santos ovilja att delta i debatter. Detta ledde till ett historiskt lågt valdetagande på 40 procent medan nästan 6 procent blankröstande. Intressant nog misslyckades Santos att vinna någon av de regioner där valdeltagandet var högre än genomsnittet, medan Zuluaga fick en låg andel röster där det var lågt valdeltagande. En slutsats man kan dra från detta är att president Santos inte är särskilt populär, men att inte någon av motkandidaterna heller ansågs vara ett bra alternativ. 

Valresultatet och fredssamtalen
Inför den andra omgången kommer den största, och viktigaste, frågan mellan Santos och Zuluaga fortsätta att vara inställningen till fredssamtal med FARC-gerillan. Även om Zuluaga ändrade sin inställning under valkampanjen från att enbart söka en militär lösning till att öppna för fortsatta förhandlingar om FARC gör eftergifter, kommer den fortsatta valkampanjen allt mer handla om fredsprocessen.  

Om man tittar realistiskt på situationen är det ändå troligt att fredsprocessen i någon mån kommer att fortgå oavsett vem som vinner den andra valomgången. Det finns ett starkt internationellt stöd för processen, inte minst från både Sverige och USA, vilket gör att det skulle vara både politiskt och ekonomiskt riskabelt för en inkommande president att avbryta samtalen. Då den colombianska ekonomin växer sig allt starkare närmar sig dagen då internationellt bistånd kommer att avslutas. En avbruten fredsprocess skulle göra att Colombia i framtiden får betydligt mindre hjälp vid en eventuell övergång från krig till fred.   

Text: Joakim Kreutz, forskare vid Utrikespolitiska institutet.


        


Om UI-bloggen

Arkiv