Ett år med påven Franciscus – vad har hänt?


Av: Ulla Gudmundson

2014-05-05 |

För ett år sen, en romersk vårkväll i mars, jublade jag med tvåhundratusen andra människor när en nyvald påve trädde ut på Peterskyrkans balkong. Varför jublade jag? Jag visste ingenting om Jorge Bergoglio mer än att han var argentinare och, faktiskt, att han varit en stark kandidat redan vid påvevalet 2005, då Joseph Ratzinger (Benedictus) valdes.

Jag jublade av politiska skäl, för att de 115 kardinalerna valt en påve från tredje världen, och inte en italienare insyltad i italiensk politik eller – som det spekulerades allvarligt om – en amerikan. Tänk er en amerikansk påve på rundtur i Mellanöstern. Hur duglig personen än varit hade det kommit väl till pass för extremister.

Och är det något Franciscus gjort detta första år så är det att sätta påven, Vatikanen och katolska kyrkan tillbaka på den politiska kartan. Vem förutom påven kan på en vecka, från söndag till söndag, åstadkomma fredsvakor för Syrien över hela världen? Någon fred blev det ju inte, kan man invända, men kan någon i Washington, New York, Genève, Bryssel, Moskva, London eller Paris hävda att de har lyckats bättre?

Jag är luttrad efter många års arbete med säkerhetspolitik. Jag tror att den amerikanska militära uppladdningen var en nyckelfaktor för att få den syriska regimen att under tryck från Moskva acceptera skrotning av sina C-vapen. Men jag utesluter inte att Franciscus brev till G20:s ordförande president Putin med vädjan till båda sidor att klättra ner från avgrunden kan ha haft betydelse. Båda sidor kunde backa utan att förlora ansiktet. Ett eko av påven Johannes XXIII:s vädjan till Kennedy och Chrusjtjov under Kubakrisen 1962. Påvens soft power, hans moraliska auktoritet, ska inte underskattas.

Många jämför Franciscus just med Johannes XXIII, som – just 1962 faktiskt – sammankallade Andra Vatikankonciliet, kyrkomötet som blev katolska kyrkans öppning för dialog med den moderna världen. Själv ser jag också likheter med Johannes efterträdare, Paulus VI, också han en politisk, utåtriktad påve. Paulus anklagades, precis som Franciscus, för att vara marxist när han – som Franciscus också gjort – kritiserade den så kallade nedsippringsteorin om att de fattiga också tjänar på att de rika blir rikare.

Franciscus har fört in den världsvida katolska kyrkan i Vatikanen, med sitt ”G8-råd” av kardinaler, en från varje kontinent. Han vill göra världens biskopar mer delaktiga och han ställer frågor direkt till världens katoliker om sex, preventivmedel och äktenskap.

Men Franciscus är inte, som man kan tro av mediedramaturgin, en mysig, spontan teddybjörn. Både hans förflutna som jesuitchef och senare ärkebiskop i Argentina och hans agerande som påve visar snarare på politisk pragmatism, förmåga att manövrera mellan olika intressen, hårda nypor när det behövs och ett medvetet reformprogram.

Risken finns också att karisman och jublet urartar till personkult och populism. Spåren från Juan Peróns Argentina förskräcker.

Och katolska kvinnor, Franciscus potentiellt bästa allierade i hans kamp mot korruption, karriärism och girighet i kyrkan, väntar fortfarande på att Franciscus ska göra dem delaktiga i sitt stora reformprojekt.
Det är early days yet för denne den globala erans påve.

 

Text: Ulla Gudmundson, skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen 2008–2013.

Tips: Missa inte seminariet den 6 maj med titeln: Franciskus: En påve för den globala eran?


Om UI-bloggen

Arkiv