Assad tar hem spelet


Av: Aron Lund

2014-05-26 |

För Syriens del har den så kallade arabiska våren utvecklats till en humanitär katastrof med hundratusentals dödsoffer och många miljoner flyktingar. Islamistiska grupper har bidragit till våldsväldet. Men framför allt har Assadklanen visat extrem och effektiv sammanhållning.

När den arabiska våren nådde Syrien i mars 2011 gick det inte så illa för president Bashar al-Assad som för hans kolleger i Tunisien, Egypten och Libyen. Tre år senare sitter han kvar på sin post, trots att Syrien håller på att falla sönder.

Ett av de viktigaste skälen till regimens uthållighet, men också till hur upproret har utvecklats, måste sökas i Syriens komplicerade etniska och religiösa mosaik. Under fyra decennier har far och son al-Assad konstruerat en hård familjediktatur. I denna inre krets tillhör de flesta al-Assads egen religiösa minoritet, alawiterna – och nästan ingen har lämnat hans sida sedan 2011. Fastän många är kritiska mot familjen al-Assads korruption och övergrepp, verkar de flesta vanliga alawiter beredda att slåss för att rädda Bashar al-Assad kvar vid makten. För dem framstår upproret inte som en frihets- och demokratikamp utan som en utländskt stödd rörelse för islamism och kaos och som ett direkt hot mot den egna familjens och folkgruppens överlevnad.

Vilka är då alawiterna, denna viktiga men nästan okända folkgrupp? Troligen lever i dag mellan 2,5 och 3 miljoner alawiter vid östra Medelhavskusten. De allra flesta är syrier men några hundratusen finns i södra Turkiet och kanske 100 000 i norra Libanon.

Alawiternas historia
Benämningen ”alawiter” syftar på Ali ibn abi Taleb, kusin och svärson till profeten Muhammed, som shiamuslimerna ser som den förste imamen och sunnimuslimerna betraktar som den fjärde av islams kalifer. Tidigare var alawiterna länge kända som ”noseiriter”, vilket enligt alawitisk tradition syftar på den shiamuslimske teologen Mohammed ibn Noseir el-Nomeiri, som levde på 800-talet och utpekats som lärans grundare.

Vilken den ursprungliga alawitiska läran än var, tycks den under seklernas lopp ha blandats med lokala gnostiska religioner och hämtat gott om intryck från kristendomen. Alawiter firar påsk, dricker vin och tror på reinkarnation och en hel del annat som skulle chocka de flesta sunni- och shia-muslimer. Precis som inom judendomen går tron i arv och man söker inte konvertiter; alawiterna är därför ett folk på samma gång som alawismen är en religion. Alawiterna förgudligar också Ali – en svår synd enligt gängse sunni- och shiaislam. Trots att de själva ser sig som shiamuslimer instämmer långtifrån alla shiiter i detta, och de flesta sunniter har historiskt sett inte betraktat alawiterna som muslimer överhuvud taget.

Under medeltiden utfärdade inflytelserika skriftlärde som Ibn Taimia (1223–1328) en serie bloddrypande påbud om att alawiterna är ”mer otrogna än både judar och kristna” och måste bekämpas och dödas om de vägrar anta islam.

På samhällets botten
Alawiterna själva levde så gott de kunde utanför de sunnitiska imperiernas domvärjo. På grund av krig och förföljelser från sunnimuslimska ledare samlades de så småningom i den bergskedja som löper längs den syriska Medelhavskusten, även om alawitiska byar också spritt sig ut över slätten kring Homs och Hama i centrala Syrien. De saknade politiskt inflytande i det sunnimuslimska osmanska imperiet och levde på samhällets botten som jordlösa bönder, underkastade rika sunnitiska jordägare i städerna.

Den franska kolonialperioden efter första världskriget innebar enorma förändringar för alawiterna. Fransmännen införde jämlikt medborgarskap och öppnade det moderna skolväsendet för alla syrier. Många unga alawiter anslöt sig till kolonialarmén, vilket var den första möjligheten till socialt avancemang för Syriens fattiga familjer. Mellan 1920 och 1936 upprättade Frankrike också en egen liten stat för alawiterna, L’État des alaouites, med Latakia som huvudstad. Parisregeringens baktanke var förstås att härska genom att söndra, men den syriska nationaliströrelsen tvingade fram en återförening av mandatområdet, som 1946 vann självständighet.

Militärkupp
Tiden efter självständigheten präglades av stor turbulens och ständiga militärkupper, ofta uppmuntrade av andra arabstater, USA eller Sovjetunionen. 1963 grep en arabnationalistisk junta makten, vilken efter några månaders maktkamp föll helt och hållet under det socialistiska och arabnationalistiska Baathpartiets kontroll.

Baathpartiledningen var emellertid för svag för att på egen hand styra över landet. Partiet kom därför att kontrolleras av den militära partifraktion som hade lett kuppen. Den dominerades av unga vänsterradikaler med alawitisk eller drusisk minoritetsbakgrund, även om där också fanns sunnimuslimer från fattiga landsortsstäder, alla lika angelägna om att störta den gamla sunnitiska affärs- och jordägareliten i Damaskus och Aleppo. Mot slutet av sextiotalet hade Baathregimen kluvits i två block, ledda av varsin skicklig intrigör: generalerna Salah Djedid och Hafiz al-Assad. Bägge var alawiter och rekryterade ivrigt från sina hemområden på kusten för att stärka sin ställning.

I november 1970 genomförde Hafiz al-Assad en oblodig militärkupp mot Djedids anhängare och blev därmed ensam herre på täppan. Han kom från den lilla bergsbyn Qardaha i bergen över Latakia och omgav sig nu med betrodda släktingar och familjebekanta från hemområdet. Mer än tre av fem ledande officerare i hans regim var alawiter medan bara var tredje var sunnimuslim. Av dessa alawitiska officerare tillhörde nästan hälften al-Assads egen klan, Kalbia, och en nästan lika stor andel var släkt med eller ingifta i presidentfamiljen.

För al-Assad verkade ”alawiseringen” av säkerhetsstyrkorna främst handla om att han ville skydda sig mot en militärkupp, inte om någon djup omsorg om alawitiska intressen. Det är främst vissa alawitsläkter med band till den högsta militäreliten som har gynnats sedan 1970. Men effekten blev ändå att alawiterna i det allmänna medvetandet knöts till regimen och att de själva började oroa sig för vad som skulle hända om den föll.

Spel för galleriet
I de offentliga institutioner som formellt representerat regimen utåt – det vill säga regeringen, parlamentet och Baathpartiets styrande organ – har al-Assad sett noga till att bevara en sunnitisk majoritet och rimlig representation för kristna och druser. Landets premiär- och utrikesministrar har som regel alltid varit sunnimuslimer, liksom Baathpartiets viceordförande och försvarsministern, men i praktiken har dessa poster  knappast haft någon tung roll.

Medan al-al-Assad cementerade sin makt växte en sunnifundamentalistisk opposition fram, som i hans sekulära och ”otrogna” regim såg en kränkning av Guds vilja. Assad försökte kringgå de religiösa invändningarna genom att utverka försäkringar från en shialedare i Libanon, Mussa Sadr, om att alawiterna i själva verket är shiamuslimer. Han upprätthöll samtidigt Baathpartiets sekularism med hårda medel.

 

Strax efter att al-Assad genomförde en impopulär intervention i inbördeskrigets Libanon år 1976 utbröt ett väpnat islamistuppror. Det fick snabbt religöst präglade drag, med våld mellan alawitiska regimanhängare och sunnitiska oppositionsgrupper. I februari 1982 gjorde sunniislamisterna uppror i staden Hama. al-Assads alawitledda specialtrupper gjorde processen kort med upprorsmakarna och lade stadskärnan i ruiner, vilket satte stopp för upproret till ett pris av många tusen dödsoffer.

 

Hamamassakern fanns i färskt minne när ett nytt uppror utbröt i Syrien i mars 2011. Vid det laget var Hafiz al-Assad död sedan ett drygt decennium, men landet styrdes nu av hans son Bashar utan att mycket hade förändrats. Visst hade Bashar al-Assad genomfört en del ekonomiska reformer och lättat på repressionen. Men säkerhetsapparaten var som tidigare starkt dominerad av alawiter och landet styrdes av ett maffialiknande kotteri av rika oligarker och generaler, med al-Assad själv tronande högst upp i hierarkin. De religiösa spänningarna hade dessutom förvärrats av 2000-talets fientligheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak och Libanon.
 
Sidbyte
Upproret vällde fram från gräsrotsnätverk där slagorden ofta var islamiskt färgade och protesterna utgick från moskéerna efter fredagsbönen. Men demonstranterna gjorde samtidigt en poäng av att skandera slagord för jämställdhet mellan Syriens många religiösa och etniska grupper. De flesta alawiter stod trots det kallsinniga inför protestvågen 2011.

 

Detsamma gjorde Syriens övriga icke-sunnitiska minoriteter, som druserna och de kristna. I takt med att blodet flöt och tongångarna inom oppositionen blev mer militanta och islamistiska, slöt allt fler minoritetsmedlemmar aktivt upp bakom regimen, som de såg som en garant för sekularism, lag och ordning.

 

I sina strider mot rebellerna har regimen kunnat förlita sig på välutrustade specialförband vars nyckelposter besätts av pålitliga alawitiska klaner. Regimen började också tidigt samla sina civila anhängare i väpnade folkkommittéer, som oppositionen kallade för ”shabbiha”. Många av dem var alawiter. Under 2012 och 2013 slogs sådana smågrupper samman till de så kallade Nationella försvarsstyrkorna, en paramilitär rörelse stödd av armén.

 

Vid det laget hade stora delar av det alawitiska samhället militariserats, inte minst för att nästan alla alawitiska familjer hade förlorat släktingar i kampen mot ”terroristerna”. Kriget tycks i själva verket ha bidragit till att forma en ny och starkare alawitisk gruppsolidaritet än före 2011 och det har resulterat i alawitisk samling bakom Assadfamiljen.

 

Bland Syriens sunnimuslimer är bilden nästan den motsatta – här har stödet för al-Assad sjunkit dramatiskt. Den sunnitiska landsbygden har nästan överallt tagit till vapen mot al-Assad och tusentals sunnimuslimska soldater och officerare har sedan 2011 hoppat av från armén. Upproret har med tiden drivit allt djupare in i famnen på radikalt islamistiska krafter och krav på sharialag hörs nu från de flesta stora rebellgrupper. Bland dem finns al-Qaidaliknande rörelser som tar Ibn Taimias gamla domslut om rätten att döda alawiter på största allvar.
 
Religiös klyfta
Den religiösa klyftan i det syriska samhället har alltså vidgats kraftigt sedan 2011. Detta underminerar förstås al-Assad på längre sikt, eftersom alawiterna är en liten minoritet i Syrien. Men på kort sikt har det religiösa sönderfallet spelat hans regim rakt i händerna.

En diktatur av den syriska typen kan motstå hård press utifrån ända till det ögonblick då den spricker inifrån. Det stora hotet mot Bashar al-Assad har knappast varit att han skulle störtas av fredliga demonstranter eller förlora på slagfältet mot en illa organiserad gerillarmé, utan att han till sist skulle falla för en kupp inifrån sin egen säkerhetsapparat eller att hans regim skulle krossas av en utländsk militärintervention.

Bland de sunnimuslimer som hoppade av under 2011 och 2012 finns inte bara tusentals meniga soldater, utan också dussintals överstar och generaler. Men under 2013 och 2014 har avhoppen sinat och den handfull fyrstjärniga generaler som styr militären och underrättelsetjänsterna sitter kvar på sina poster, omgivna av pålitliga alawitiska trupper.

Alawiternas speciella roll inom den syriska regimen är och förblir alltså ett tveeggat svärd för den styrande familjen. Den har gett al-Assad en maktbas som alltid kommer att vara för liten för att styra Syrien utan ett ohyggligt våld mot folkmajoriteten, men den är samtidigt för hård för att spräckas utan att landet bryts sönder. Så länge is_2014_02_200pxSyrienkonflikten förblir ett religiöst inbördeskrig kan al-Assad räkna med att hundratusentals alawiter kommer att slåss på hans sida till det bittra slutet – inte för hans skull, men för att hindra en seger för hans motståndare.

Text: Aron Lund är journalist och redaktör för bloggen Syria in Crisis vid Carnegie Endowment. Texten är en del av ett större tema om Mellanöstern som ingår i nästa nummer av UI:s tidskrift Internationella Studier nr 2 2014. Läs mer och beställ den i butiken på ui.se.


Om UI-bloggen

Arkiv