Samarbete och rivalitet i Asien


Av: Pia Daleke

2014-05-22 |

Ett globalt maktskifte håller på att ske, från Väst till Öst. Samtidigt pågår två starka rörelser i Asien. En är den växande rivalitet vi bland annat kan se uttryck för i Sydkinesiska sjön, där kinesiska och vietnamesiska fartyg nyligen drabbat samman. Den andra är en snabb integration och ett ökat ömsesidigt beroende mellan Asiens länder.

– Det är en ny bild av läget i regionen än den som var rådande för bara några år sedan. Vi bör idag tala om tillväxtregionen ”Indo-Pacific”, som sträcker sig från Mellanöstern till Stilla Havet, snarare än ”Asia-Pacific”. Det geografiska området måste breddas.

Det säger Michael Wesley, professor i säkerhetsstudier vid Australian National University. Wesley talade på Utrikespolitiska institutets (UI) seminarium om ekonomiska, strategiska och säkerhetspolitiska aspekter av det maktskifte vi kan se, från USA och Europa till Asien.

I den folkrika region som Asien utgör har mängder av fattiga människor under senare år fått det betydligt bättre genom en snabb ekonomisk tillväxt. I synnerhet gäller detta Indien och Kina.

Michael Wesley beskriver det pågående maktskiftet som ett slags normalisering, där Asien får tillbaka den betydelse som kontinenten haft historiskt och som den bör ha.

– Historiskt kan vi se att ett lands befolkningsmängd är proportionell med dess andel av världsproduktionen, d v s ett land med en stor befolkning har traditionellt stått för en större andel av produktionen i världen än ett glesbefolkat land. Detta förhållande rubbades av den industriella revolutionen i Europa.

– Nu återställs detta till ett normalläge. Genom Asiens utveckling korrelerar befolkningsmängden idag bättre med andelen produktion i världen, säger Wesley.

Inte bara av godo
Om detta skifte bara skulle leda till god tillväxt i de asiatiska ekonomierna, så vore allt gott och väl. Men det finns en rad problem. Enligt Wesley hänger en hög ekonomisk tillväxt alltid ihop med en snabbt växande medelklass. Normalbilden är att detta är något bra eftersom medelklassen anses stabilisera samhället.

– Jag är skeptisk till detta. Vi har flera aktuella exempel på motsatsen, säger Wesley.

Han nämner Thailand, Turkiet och de länder som upplevde den arabiska våren.

– Medelklassen har i dessa länder varit en källa till missnöje som i sin tur lett till social oro, säger Wesley. Han tillägger att den växande nationalismen i Kina bärs fram av medelklassen, något som också skapar oro.

Medelklassens ökade inflytande innebär på den positiva sidan ökad konsumtion och produktion, på den negativa social oro. Den leder också till urbanisering, vilket får som följd ett ökat beroende av energi i form av el, bensin och gas.

Ömsesidigt beroende
Inte minst energibehovet leder till ett ömsesidigt beroende inom hela Asien, från medelhavsområdet till Stillahavskusten. Wesley tar Kina och Saudiarabien som ett exempel på detta. Han säger att det kinesiska kommunistpartiet skyddar sitt maktmonopol mot kritik och protester genom att leverera välstånd till befolkningen. Och ökat välstånd kräver energi. Kina har visserligen regionens största reserver av olja, kol och gas, men de räcker ändå inte för att täcka det egna behovet. Det blir nödvändigt att importera olja.

– Därför har det oljerika Saudiarabien blivit allt viktigare för Peking, säger Wesley.

Det saudiska kungahuset å sin sida köper också politisk stabilitet, och bevarar sitt maktmonopol, genom omfattande välfärd. De sociala programmen är dyra, så Saudiarabien är djupt beroende av sin oljeexport. Och när västländer försöker minska sitt oljeberoende blir Kina en intressant partner för saudierna.

– De två ländernas politiska företrädare träffas flera gånger varje år. Deras beroende av varandra är numera mycket stort, säger Wesley.

Genom liknande ömsesidigt beroende knyts Västasien och Östasien alltmer samman. Idag är handeln över den asiatiska kontinenten många gånger större än handeln över Stilla havet, mellan Östasien och Amerika.

Konkurrensen ökar
Kinas växande militära förmåga, enorma befolkning och snabba ekonomiska tillväxt gör att landet snart kan vara den ledande nationen i regionen. En sådan utveckling är stater som Vietnam, Japan och Indonesien obekväma med. Dessa länder har sedan 1990-talet samarbetat allt tätare med USA, som sedan president Obamas tillträde 2008 också höjt sin profil i Asien. Även Vietnam, Singapore och Malaysia har ingått så kallade partnerskap om säkerhet (security partnerships) med USA. Dessa länder har dessutom knutit allt starkare band med varandra. Därtill finns en tredje grupp länder som ser bekymrat på den andra gruppens uppgång. Exempelvis oroar sig Kambodja och Laos för Vietnams tilltagande ekonomiska och politiska styrka.

– Man kan inte heller räkna bort Ryssland och Centralasien som aktörer i regionen, särskilt om Ryssland behöver söka nya marknader för att sälja sina råvaror om Europa inte längre vill köpa på grund av Ukrainakrisen, säger Wesley.

Världens viktigaste fråga
Björn Jerdén, Asienforskare vid UI, med fokus på internationella relationer i Östasien, frågar hur ett starkare Kina kommer att bete sig på den internationella arenan i framtiden. Kommer det att utmana USA och västvärlden eller kommer Kina att integreras i världssamfundet?

Enligt Wesley är detta den viktigaste frågan världen kan ställa sig just nu:

– Kina vill nog egentligen att alla länder i området ska konsultera Peking innan de gör något av vikt. Och man kan nog säga att alla försök att verkligen integrera Kina i det internationella systemet i grund och botten har misslyckats.

– Omvärlden måste göra två saker samtidigt: både investera i USA:s närvaro i Asien och sträcka ut en hand till Kina.

Vilken är då nettoeffekten av USA:s närvaro i Asien? Stabiliserar USA:s närvaro regionen eller ökar den spänningarna?

– Det beror helt på vad USA gör. Och på hur Kina reagerar. Vissa länder, som Filippinerna, har vågat vara uppstudsiga mot Kina tack vare att USA är där.

– Och nästan alla länder i regionen vill att USA stannar, avslutar Wesley.

Text: Pia Daleke, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv