Från neutralitet till solidaritet: Att ge och ta emot militärt stöd


Av: Anna Wieslander

2014-05-13 |

Under maj öppnar Sverige luftrummet för Nato:s övervakningsflyg. Det sker som en reaktion på den ökade militära aktiviteten i Sveriges närområde i samband med oroligheterna i Ukraina. Åtgärden kan ses i ljuset av Sveriges säkerhetsdoktrin, där solidaritet har ersatt neutralitet som bärande del.

”Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Så inleds den svenska säkerhetsdoktrinen.

Det centrala är numera att kunna ge och ta emot militärt stöd om en katastrof - eller ett angrepp - skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land, eller oss själva. Tanken att balansera mellan parter i syfte att hålla Sverige utanför en konflikt tillhör en svunnen tid. Doktrinen har ifrågasatts från olika håll, nyligen av bl a USA:s ambassadör i Sverige, eftersom solidariteten, till skillnad från i Nato, inte vilar på ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Krimkrisens konsekvenser
I och med Rysslands annektering av Krim, den massiva upptrappningen av trupp längs med Ukrainas gränser och agerandet i östra Ukraina, har det säkerhetspolitiska läget i vår del av världen drastiskt försämrats sedan början av året. 

Putin har i handling visat att Ryssland dessvärre inte är inbäddat i den europeiska säkerhetsstruktur som byggts upp sedan det kalla krigets slut. Till skillnad från tidigare är det heller inte något som Ryssland verkar eftersträva.

Grannstater runt Östersjön, som de baltiska staterna och Polen, upplever en stor oro. Som Natomedlemmar har de haft konsultationer med sina allierade och sedan början av mars förstärker Nato den militära närvaron i dessa länder. Även Finland, med sin långa gräns mot Ryssland, följer utvecklingen noga.

I det nya säkerhetspolitiska läget är hotbilden betydligt starkare för flera av våra grannstater än för Sverige, som varken tillhör Rysslands ”nära utland”, dvs fd Sovjetunionen, har någon  rysk minoritet av storleksmässig betydelse eller en lång, direkt gräns mot Ryssland.

Vilket militärt stöd kan Sverige ge?
Den mest aktuella frågan för svensk del är sålunda vilket militärt stöd som vi solidariskt ska kunna ge. Hittills har debatten dock mest handlat om hur vi ska klara oss bättre på egen hand, och/eller vilket stöd vi skulle kunna få.

Den avgörande skiljelinjen mellan ländernas försvarsplanering i vårt närområde går mellan medlemskap och icke-medlemskap i Nato. EU:s militära krishantering är inte uppbyggd för territoriellt försvar. För Sverige är Nato centralt för ge och ta emot militärt stöd. Därtill har Finland särskild betydelse för svensk försvarsplanering . Där har Sverige och Finland gemensam alliansfri grund att utgå från.

I ett krisläge som det som nu uppstått, konfererar och planerar Natoländerna Norge, Danmark, Island, Estland, Lettland, Litauen och Polen i en krets. Som alliansfria stater, men partners till Nato, befinner sig Sverige och Finland i en annan krets tillsammans med länder som Österrike, Schweiz och Irland.

Hittills har Sverige och Finland genom samarbetsramen Partnerskap för fred relativt oproblematiskt lagt sig mycket nära Nato försvars- och säkerhetspolitiskt, utan att på allvar behöva överväga medlemskap. I en globaliserad värld och med ett fredligt och stabilt närområde har fokus legat på att utveckla den internationella förmågan.

Tillsammans med Nato- och partnerländer har Sverige och Finland sedan mitten av 1990-talet övat de olika försvarsgrenarna och anpassat arbetssätt och materiel för att öka samverkansförmågan. I skarpt läge har samverkan skett militärt i insatser i Kosovo, Libyen och Afghanistan. Under dessa har Sverige haft möjlighet att påverka beslut och fått delta i princip på samma villkor som alliansmedlemmar.

Nytt läge efter krisen i Ukraina
Det ”nya” Nato har en bred samarbetskrets av länder utanför alliansen, inklusive Ryssland, och ”nya” uppgifter som att leda och genomföra internationella insatser. Natos egentliga kärna av åtagandet till kollektivt försvar har sedan det kalla krigets slut mest varit paragrafer på ett papper.

I och med Rysslands aggressiva agerande mot Ukraina har pendeln skiftat. Ryggmärgsreaktionerna är att inte fortsätta den bredare ansats som har styrt Natos utveckling de senaste 20 åren. Ukraina är ett partnerland med särskild ställning sedan 1997, med över 45 miljoner invånare och med gränser till både Nato och EU. Det hade varit möjligt för Nato att fokusera på åtgärder för att stödja och stabilisera utvecklingen där innan Ryssland annekterade Krimhalvön. Istället föll valet på att noggrant följa och kommentera den politiska utvecklingen.

Det handfasta agerandet kom istället i samband med att Polen i början av mars begärde konsultationer i enlighet med Nato-stadgans artikel 4, som är kopplad till hot mot den territoriella integriteten. Sedan dess har Nato bl a satt in fler stridsflyg i Baltikum och Polen, övervakningsflyg över Rumänien och Polen samt minsvepare i Östersjön. Därtill har USA nu skickat marktrupp till Polen och de baltiska staterna.

Sverige utestängt från Natomöten
För Sveriges och Finlands del innebär utvecklingen att dörrarna till sammanträdesrummen i Natohögkvarteret stängs. Som icke-medlemmar har vi inte möjlighet att delta i vare sig planeringen eller besluten kopplade till försvar av det egna territoriet. Sveriges Natoambassadör har vittnat om hur Sverige nu utestängs från möten och får mindre information jämfört med bara för ett halvår sedan.

Sverige är uteslutet från eventuella diskussioner i Nato-kretsen om territoriellt försvar, både när det gäller att ge och få stöd. Istället måste andra vägar användas. Den ensidiga solidaritetsförklaring som Sveriges säkerhetspolitiska doktrin utgör ställer mycket höga krav på politiskt fotarbete i syfte att säkerställa effektiv och realistisk planering.  Vilka förmågor är aktuella, hur ska det ske och vilket stöd vill andra länder egentligen ta emot av just Sverige? Att Sverige visar sin beredskap att militärt stödja andra, torde öka viljan hos andra att ställa upp för Sverige om det skulle behövas. Det är ett nödvändigt steg. Frågan är om det är tillräckligt. 

Viktiga områden för försvarsplanering
I planeringsarbetet för att ge och ta militärt stöd har Sverige främst tre arenor att verka på:

- som partnerland till Nato,
- det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet,
- bilateralt samarbete, främst med Finland

Vad gäller Nato är tre spår av särskild vikt.

Det första är att Sverige har anmält intresse för att bidra till Natos snabbinsatsstyrka. Diskussioner har förts om att sätta in styrkan i de Natoländer som nu känner sig hotade av Ryssland. Den svenska anmälan har skett i ljuset av framtida internationella insatser och den innebär en option, inte en skyldighet, att medverka. Dock ska signalvärdet inte underskattas och bidraget utgör resurser som skulle komma väl till pass i ett krisläge i närområdet. Det svenska bidraget består av åtta stridsflyg och ett minröjningsfartyg 2014 och åtta stridsflyg och ett amfibiekompani år 2015.

Det andra viktiga spåret är svenskt deltagande i Nato-övningar. Sverige deltog i höstas i Nato-övningen Steadfast Jazz där snabbinsatsstyrkan var en central komponent. Det var den första övningen på 20 år som fokuserade på kollektivt försvar. I scenariot gick snabbinsatsstyrkan in för att förstärka försvaret av polacker och balter. Framöver är det centralt att Sverige säkerställer möjligheten att få delta i försvarsalliansens övningar med inriktning mot territoriellt försvar. Dels ger det en viktig signal om Sveriges vilja att ge stöd, dels innebär det värdefull kunskapsinhämtning till den nationella försvarsplaneringen och den internationella samverkansförmågan.

Det tredje spåret är att sjösätta ett sk värdlandsavtal (Host Nation Support) med Nato. Ett sådant avtal förutsätter planering och klargörande av de praktiska och legala aspekterna av att kunna hysa Natotrupper på det egna territoriet.

När det gäller det nordiska försvarssamarbetet är flygövningarna mellan Norge, Finland, Sverige och Danmark en viktig grundbult att vidareutveckla. Detsamma gäller tankarna på en gemensam incidentberedskap och ett utökat utbyte av nationell försvarsplanering, där Sverige och Finland måste vara särskilt pådrivande eftersom vi står utanför Natostrukturen.

Slutligen är ett fördjupat och förtätat svensk-finskt samarbete angeläget. Det faktum att Sverige och Finland båda är medlemmar av EU men står utanför Nato gör det svensk-finska samarbetet särskilt betydelsefullt. Det pågående arbetet med att utarbeta hur samarbetet mellan de båda länderna kan utvecklas på försvarsområdet, bla vad gäller att samordna användningen av de militära resurserna, bör vara långtgående och prioriteras högt politiskt.

Text: Anna Wieslander är stf direktör och informationschef på UI. Den 26 maj modererar hon ett seminarium på UI som handlar om Nato och svenskt alliansfrihet.

 

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv