EU profilfråga för brittiska partier


Av: Lena Karlsson

2014-04-09 |

När Nigel Farage och Nick Clegg grälade om det brittiska EU-medlemskapet i en andra TV-sänd debatt försökte den brittiska premiärministern David Cameron, trots att han inte deltog, kamma hem poängen genom att beskriva sig själv som den som hade en förnuftig syn på EU. Cameron beskrev i en intervju i BBC debattörerna som två personer som har ”extrema åsikter” när det gäller EU.

Tonläget var irriterat när Farage, från det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip), och Clegg, liberaldemokrat och tillika vice premiärminister i Camerons regering, i början av april möttes för en andra debattrond om EU i BBC2.

Clegg talade sig varm för ett modernt Storbritannien, samtidigt som han utmålade Ukip som ett parti vilket är fast i det förflutna och som längtar tillbaka till en värld som inte längre finns. Han sade att ”snart kommer Farage att hävda att månlandningen aldrig ägt rum, att Barack Obama inte är USA:s president och att Elvis inte är död”.

Clegg angrep också Farage för att denne i en tidningsintervju sagt att den ryska presidenten Vladimir Putin var den världsledare han beundrade mest. Men Farage, som tycktes lugnare nu än under den första debatten någon vecka tidigare, slog snabbt tillbaka. Hans beundran gällde inte Putin som människa, sade han, (han skulle inte själv vilja bo i Ryssland), utan om hans sätt att hantera Syrienkrisen sensommaren 2013. Då var den brittiska regeringen beredd att, tillsammans med bland annat USA, ingripa militärt, men den tvingades avstå efter att ha förlorat en omröstning i underhuset.

  • Det brittiska folket har fått nog av Storbritanniens militära ingripanden på andra håll i världen, sade Farage, och fortsatte ”med dig som vice premiärminister bombade vi Libyen och det är värre där nu än det var då”.

Annars handlade en stor del av debatten även denna gång om huruvida EU-medlemskapet gynnar brittisk handel eller om landet, som Farage hävdar, på egen hand skulle kunna sluta lika bra avtal med till exempel Indien och andra stora handelsnationer. Cleggs motargument var att blicka mot Norge och Schweiz som enligt honom måste följa EU:s regler utan att ha något inflytande över hur de utformas. 

Och så handlade det förstås om invandring. Mycket tyder på att det är kravet på minskad invandring som är en viktig faktor bakom Ukips popularitet. Enligt Farage har de många invandrarna från EU förvandlat den vita brittiska arbetarklassen till en underklass, och att det är den och inte medelklassen som drabbas av överfulla skolor, brist på bostäder och köer till den offentliga vården.

Ukip-ledaren bjöd också in TV-tittarna till vad han kallade ”folkets armé” som skulle ”störta det etablissemang som skapade den här röran”.

Farage vann

Efter debatt två var TV-tittarna ännu en gång överens om att Farage hade vunnit debatten, och att hans övertag var ännu större än förra gången. Clegg var påläst och mer på offensiven än tidigare, men hans skämt gick inte hem och han framstod som stingslig. I brittisk press diskuterades om han förlorat på att dra igång debatterna eller inte. 

Att Cameron tog avstånd från sin regeringskollega betyder kanske inte så mycket. Konservativa partiet och Liberaldemokraterna har hela tiden skilt sig åt i synen på EU – och mycket annat. På sistone har det blivit allt tydligare att Liberaldemokraterna försöker distansera sig från Konservativa partiet och dess åtstramningspolitik i god tid inför parlamentsvalet 2015. Det är ju dessutom de konservativa och inte Liberaldemokraterna som har mest att förlora på ett uppsving för Ukip.

Inte bara Ukip

Frågan är också om det brittiska EU-motståndet är så kompakt som det kan verka. Om det blir en folkomröstning om medlemskapet var det, enligt opinionssiffror som refereras av Mark Leonard i vänstertidskiften New Statesman, i november 2013 nästan lika många britter som tänkte rösta ja till EU som dem som avsåg att rösta nej. Om Cameron skulle få igenom nya villkor för medlemskapet sade över hälften av väljarna att de skulle rösta ja medan nejsidan bara skulle locka 28 procent. Leonard betonade också i sin artikel att om det blir en folkomröstning måste den brittiska premiärministern bekänna färg på allvar, istället för som nu försöka sitta på två stolar samtidigt.

Leonard beskrev landets EU-skeptiker som en liten, röststark och ganska brokig skara. Det finns andra grupper som motsätter sig medlemskapet av andra skäl än Ukip. Bland hans exempel fanns vad han kallade för teknokratiska utopister som tycker att dagens EU är ”provinsiellt och gammaldags”. Han citerade den konservativa parlamentsledamoten Douglas Carswell som frågade sig vad det skulle vara för fel om Storbritannien skulle förvandlas till ett nytt Singapore i Europas utkant.

Text: Lena Karlsson är redaktör vid UI.



Om UI-bloggen

Arkiv