Vad Europavalet inte gäller


Av: Kjell Goldmann

2014-04-08 |

Om man får tro pollwatch2014.eu blir vårens val till Europaparlamentet mer spännande än höstens val till den svenska riksdagen. Om valutgången blir enligt prognosen innebär detta en betydande förskjutning från höger till vänster. Men svenska media tappar bort denna utveckling i sin bevakning.


Om man får tro pollwatch2014.eu blir vårens val till Europaparlamentet mer spännande än höstens val till den svenska riksdagen. Enligt senaste data är det nästan dött lopp mellan den socialdemokratiska partigruppen S&D, som enligt prognosen får 214 mandat, och den kristdemokratisk-moderata EPP, som får 213. Det är också ovisst mellan de båda främsta kandidaterna till ordförandeposten i kommissionen, Martin Schultz som nominerats av S&D och Jean-Claude Juncker som nominerats av EPP. Detta har stort intresse eftersom nästa Europaparlament är det första som ska välja kommissionsordförande.


Om valutgången blir enligt prognosen innebär detta en betydande förskjutning från höger till vänster. Sedan länge är som bekant EPP och S&D de två största partigrupperna i Europaparlamentet. EPP har brukat vara störst och har 36 procent av mandaten i det nuvarande parlamentet, medan S&D har 25 procent. Prognosen är att S&D ökar till 29 procent och EPP minskar till 28 procent. Hur det verkligen blir med detta avgör dock väljarna, även de svenska, om ett par månader. 


De två därefter följande partigrupperna i storleksordning är liberala ALDE (11 procent av mandaten idag, -2 enligt senaste prognos) och den gröna G/EFA (8 procent idag, -3 enligt prognosen). De fyra stora, tillsammans fyra femtedelar av dagens Europaparlament, har länge utgjort dess EU-positiva bas. EU-projektet, kan man gott säga, har hållits uppe och drivs vidare av en kombination av liberal internationalism, kristen universalism, socialdemokratisk pragmatism och globalt miljöengagemang.


Av de fyra stora förutspås alltså tre tappa mark. Vilka som istället är på väg in antyds av att, enligt prognosen, antalet ledamöter utan registrerad partigruppstillhörighet kommer att öka från 32 till inte mindre än 90. Till väsentlig del handlar detta om EU-negativa politiker till höger om de fyra stora partigrupperna. Detta samtidigt som den EU-kritiska vänstergruppen GUE/NGL förutspås öka från 5 till 8 procent.


Därmed är det klart vilka som är huvudfrågorna i valet till Europaparlamentet: dels den osäkra balansen mellan höger och vänster och mellan de båda främsta kandidaterna till den viktiga posten som ordförande i kommissionen, dels balansen mellan de EU-bärande partigrupperna i mitten och de växande EU-negativa krafterna till höger och vänster.


När svenska medier ska lotsa fram väljarna mot valet 25 maj är det emellertid annat som lyfts fram. Dagens Nyheter startar sin valbevakning under rubriken ”Väljarna skeptiska till EU-samarbetet”. Artikeln domineras av en jättegrafik som visar att 38 procent anser att ”utvecklingen inom EU går åt fel håll” medan bara 18 procent anser att den går åt ”rätt håll”. Affär görs av att många på förfrågan svarar att medlemskapet ”påverkar Sverige negativt”. För de svenska partierna handlar EU-valet i detta läge om en sak, kommenterar Ewa Stenberg: ”att få väljarna att gå till vallokalen”.


Det finns en del att säga om detta. Man kan börja med att påminna om att fler anser att det ”går åt fel håll” med Sverige än att det ”går åt fel håll” med EU. Enligt februaridata från United Minds anser 49 procent att utvecklingen i Sverige ”går åt fel håll”. Skillnaden mellan den andel som anser att utvecklingen går åt rätt respektive fel håll är -20 i fråga om EU och -21 i fråga om Sverige. Ingen har veterligen hävdat att väljarna kommer att strunta i valet 14 september därför att de anser att Sverige ”går åt fel håll”. Det är nog bara i fråga om Europaparlamentet som det anses naturligt för människorna att låta missnöje med utvecklingen få dem att strunta i hela saken istället för att rösta för en alternativ politik.


Något annat som skapar förvirring i DN-artikeln är att man bett människor ta ställning till om medlemskapet i EU påverkar Sverige positivt eller negativt – förvirrande därför att valet i maj inte gäller Sverige utan Europa. Hur Sverige framöver ska förhålla sig till EU avgörs av riksdagsvalet i höst, inte av Europavalet i vår. 


Förvirring sprids också när Ewa Stenberg i sin kommentar försöker visa att valet till Europaparlamentet trots allt är viktigt eftersom EU är ”centralt för Sveriges utrikespolitik”. Den gemensamma utrikespolitiken är trots allt en fråga för det mellanstatliga rådet och inte för det överstatliga parlamentet. Som vilseledda väljare kanske missat är det parlamentet som väljs i vår och inte rådet, vars ledamöter utses nationellt. Sveriges representation i rådet utses genom riksdagsvalet 14 september och har ingenting att göra med hur väljarna röstar i EP-valet 25 maj. 


DN:s artikel kan jämföras med en liknande i Svenska Dagbladet, också den illustrerad med grafik i stort format. Rubriken är som om man talade om ett annat folk än DN: ”Svenskarna positiva till EU”. Det visar sig att nästan 40 procent tror att de flesta länder ha tjänat på sitt medlemskap i EU, och ungefär lika många att en del har tjänat och en del förlorat. Detta är en mer relevant fråga att ställa inför ett val till Europaparlamentet än om just Sverige har vunnit eller förlorat, även om en intervjuad statsvetare blandar bort korten genom att beklaga att man inte får veta hur väljarna ser på Sverige.


Sin nästa stora nyhetsartikel inför valet till Europaparlamentet ger DN rubriken ”Många svenska partier vill begränsa EU:s makt”. Artikeln är skriven som om detta var den enda väsentliga frågan i valet. Striden mellan vänster och höger nämns inte med ett ord. De ”många” partierna visar sig för övrigt vara riksdagens två minsta (Centern och Kristdemokraterna) samt Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Feministiskt initiativ. Folkpartiet uppges gå till val på att stärka, inte försvaga EU-samarbetet, och riksdagens tre största partier (Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet) uppges satsa på de stora sakområdena i europeisk politik – jobben, finanskrisen, miljön – och inte på att förändra EU som sådant. 


Jag har fäst mig vid Dagens Nyheter därför att detta är ett seriöst medium som säkert har ambitionen att informera läsarna inför valet. Det hade varit bra om det framgått att de som utses 25 maj väljs för att på euroepisk nivå företräda oss som socialdemokrater, moderater, liberaler, gröna, nationalister eller något annat ideologiskt, däremot inte som svenskar. Den som ser till Sverige och kanske rentav, som vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, anser att Sverige liksom Storbritannien bör begära en omförhandling av villkoren för medlemskapet, har anledning att beakta detta i det svenska valet 14 september. Däremot inte i valet till Europaparlamentet, som gäller Europa och inte Sverige.


Den brittiske statsvetaren Simon Hix var först med att grundligt undersöka Europaparlamentet och dess partigrupper. Sin slutsats sammanfattade han så att Europaparlamentet helt enkelt är ”ett normalt parlament”, i vilket partigrupperna inte är tillfälliga hoprafs av ledamöter från olika nationella partier utan stabila organisationer med eget liv. Det är genant men tydligen behövligt att behöva påpeka att dem vi väljer mellan i maj inte är S, M, MP och FP, inte heller V och knappast ens SD, utan de europeiska partigrupper de personer som väljs kommer att arbeta inom. 


Till det som gör Europaparlamentet till ett normalt parlament hör den betydande partisammanhållningen. Hix har konstruerat ett index, där 100 betyder total samstämmighet i voteringarna. I det nuvarande parlamentet visar sig siffran vara 90–95 för de fyra stora partigrupperna i centrum (högst bland de gröna). Den är lägre bara inom grupperna till vänster och höger om dessa. Detta innebär att den som röstar för någon av de fyra partigrupperna i mitten ganska väl vet vilken inriktning hon stödjer med sin röst, medan de till vänster och höger utgör mer blandade sällskap.


Vill man öva upp sig som EU-väljare kan man gå till debatingeurope.eu och delta i den on line-undersökning som pågår. Enligt senaste notering leder socialdemokraterna även där, men tendensen är att både den EU-kritiska vänstern och den EU-negativa högern ökar. Denna lekfulla valbarometer har en fördel framför den hittillsvarande valrörelsen i Sverige: den tydliggör valets huvudfråga: de partipolitiska styrkeförhållandena i det nya Europaparlamentet.


Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).


Tips: UI och Ratio i samarbete med EU-kommissionen i Stockholm samt Kommerskollegium bjuder in till en diskussion om EU den 10 april. Läs mer och anmäl dig till Vilket EU vill vi ha?



Om UI-bloggen

Arkiv