Sverige på topp tre över EU:s utrikespolitiska aktörer


Av: Anton Wilén

2014-04-03 |

Sverige placerar sig för första gången på topp tre över de länder som är mest aktiva inom EU:s utrikespolitik, enlig en rapport från ECFR som varje år utvärderar hur EU klarar att uppfylla sina utrikespolitiska mål. Men frågan är hur stort inflytande Sverige egentligen har? Diskussionen på UI-seminariet ”Making the Grade? Sweden and EU Foreign Policy” kom också att kretsa kring EU:s hantering av förspelet till krisen i Ukraina, och EU:s förmåga att hantera liknande situationer i framtiden.

EU:s största framgångar under 2013 var avtalet mellan Kosovo och Serbien om att upprätta diplomatiska förbindelser, samt de samordnade handelssanktionerna mot Iran som ledde till en överenskommelse om att lösa kärnenergifrågan. Det visar rapporten från the European Council of Foreign relations (ECFR). Ett stort bakslag blev de förhandlingarna om ett associationsavtal med Ukraina som föll samman i Vilnius.

Sverige placerar sig i år högt på listan. Björn Fägersten, forskare vid UI, menar att Sverige är mest aktivt i områden som nödvändigtvis inte ger så stor effekt i praktiken:

– Det är främst strukturella skäl som gör att Sverige får höga poäng i rapporten. EU är den enda arena där Sverige kan påverka, säger han.

Sverige har inte så många andra internationella samarbeten, som Nato eller EMU, och då blir EU:s utrikespolitik en av få arenor där man kan påverka. Sverige får också höga poäng främst tack vare aktivt arbete inom traditionellt starka svenska områden som flyktingmottagning, stöd för ett turkiskt EU-medlemskap samt arbete för multilateral samverkan inom EU. Den stora svenska biståndsbudgeten ger tre fjärdedelar av ledarskapspoängen i rapporten.

E3 mindre tongivande
Samtidigt som EU:s utrikespolitiska samarbete har utökats har de tre största aktörerna i unionen, Frankrike, Storbritannien och Tyskland, spelat en mindre framträdande roll under 2013 än åren innan. När det gäller Tyskland förklaras det delvis av att det tyska parlamentsvalet i september tog uppmärksamhet från andra områden. Vanligtvis brukar Tyskland vara mer aktivt inom EU:s utrikespolitik. Frankrike leder poängligan men har ofta fått agera på egen hand utan att få med sig andra medlemmar, som i den militära insatsen i Mali förra året. På samma gång har samarbetet inom EU:s byråkrati ökat. Dock har länder ibland avvikit från den gemensamma linjen, som när Tyskland röstade mot kommissionens förslag om strafftullar på kinesiska solpaneler. 

– Det vi kan konstatera är att samarbete mellan EU:s medlemmar är viktigt, men att det inte är avgörande för resultatet. Även om EU är överens kan förhandlingar misslyckas, säger Anke Schmidt-Felzmann, forskare vid Högskolan i Dalarna.

Hon konstater att de tre största länderna i EU inte kan dominera på samma sätt som tidigare eftersom unionen numera har 28 medlemmar som alla ska säga sitt. Samtidigt inriktar sig forskningen mest på att följa hur EU:s institutioner samarbetar med medlemsländerna, inte så mycket på hur medlemmarna samarbetar med varandra. Hon efterlyser även mer analys av vad Lissabonfördraget har inneburit, att mer görs för att se vad som har hänt med de reformer som genomförts sedan fördraget trädde i kraft 2009.

Catherina Ashton, EU:s högsta representant för utrikesfrågor, har haft en avgörande roll i arbetet för att få Kosovo och Serbien att närma sig varandra. Hur mycket av de positiva resultaten av EU:s gemensamma arbete beror på starka ledare, frågar sig Anke Schmidt-Felzmann. Det är också oklart vem som tar över efter Ashton.
Anke Schmidt-Felzmann menar också att det, vid sidan av enighet i EU, är viktigt att undersöka vilka andra parter man kan samarbeta med, som till exempel Brasilien eller Sydafrika.

Det är enklare för EU att enas när det gäller värderelaterade ämnen, som att arbeta för demokrati, än ekonomiska intressen. Men det kommer se annorlunda ut på sikt. Energifrågan är idag elefanten i rummet, säger Daniel Sachs, VD i Proventus och ledamot av ECFR.

Tyskland får idag ungefär 40 procent av den gas man använder från Ryssland. Men krisen kring Ryssland är kanske bra eftersom Europa på sikt tvingas minska sitt beroende av importerad energi, menar han. På det viset kommer arbetet för demokrati och de ekonomiska intressena smälta samman. Sachs understryker också att omvärldens kritik av Rysslands HBT-lagar och av övergrepp inför vinter-OS i Sotji inte förändrade särskilt mycket. Även om EU kan enas i de mer värderelaterade frågorna så finns ett stort gap mellan vad EU säger och vad man sedan gör.

Ukraina
Seminariet lade stor vikt på de misslyckade förhandlingarna med Ukraina (när rapportern skrevs i januari var situationen inte lika dramatisk som idag). Mark Leonard från ECFR slår fast tre orsaker till EU:s misslyckande i Ukrainafrågan.

– EU hade för stort fokus på sina egna skiljelinjer, man lyssnade inte på vad Putin eller Janukovytj sade. För det andra valde man att använda byråkratiska snarare än politiska verktyg. Och slutligen var man inte beredd att samtala med Ryssland när utvecklingen slog slint. Man tog med sig en baguette till en knivkamp, säger han.


Förhandlingarna om associationsavtalet med Ukraina betraktades av EU som en fråga om handelssamarbete, men för Ryssland hade frågan en större politisk vikt. EU har tidigare byggt broar mellan länder genom att avpolitisera områden via teknokratisk utrikespolitik, där politiska skiljelinjer kan läggas åt sidan till förmån för gemensamma ekonomiska intressen. Men det fungerar bara när det inte finns någon tredje part med stora egna intressen på spel som ingriper, som var fallet med Ukraina. EU behöver ge mer politisk uppbackning till vissa områden för att bättre kunna hantera kriser som den i Ukraina i framtiden. Panelen är också överens om att den sanktionspolitik som riktades mot Iran inte nödvändigtvis kan användas med samma framgång mot Ryssland.

Text: Anton Wilén, journalistpraktikant vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: ”Making the Grade? Sweden and EU Foreign Policy”.


Om UI-bloggen

Arkiv