Snabbt ekonomiskt stöd oumbärligt för Ukraina


Av: Anton Wilén

2014-04-02 |

– Rysslands möjlighet att underminera Ukraina politiskt och ekonomiskt är fortfarande en av de största utmaningarna för landet, menade Igor Torbakov vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet. Han anser att Ukrainas ekonomiska utgångsläge är den viktigaste faktorn för den kommande händelseutvecklingen. Ukraina har under den senaste tiden dominerat rubrikerna efter revolutionen i februari och Rysslands annektering av Krimhalvön. Vad är de största inrikespolitiska utmaningarna för Ukraina just nu, och hur påverkar annekteringen av Krim resten av Ukraina?

Igor Torbakov, forskare vid Centrum för rysslandstudier vid Uppsala Universitet, var inbjuden att föreläsa på UI-seminariet ”The Ukrainan Revolution of 2014: What is going on?”. Han pekar på att det finns betydande sprickor i det ukrainska samhället, men att dessa måste sättas i rätt sammanhang för att man ska kunna förstå vad de betyder för landet. Den dominerande bilden i internationell media är att Ukraina är splittrat mellan flera grupper och intressen. Man fokuserar på den socioekonomiska klyftan mellan det rysktalande industrialiserade öst, och det mer jordbruksdominerade ukrainsktalande väst.

Ukraina är förvisso ett mycket komplext land sammansatt av flera stormaktsanspråk och gränsdragningar genom historien. Men i själva verket innehåller bilden fler gråskalor och diffusa konturer. Ledande sociologer hävdar att den vanliga ukrainaren bryr sig mer om rättsäkerhet, trygghet och korruption än om rivalitet mellan socioekonomiska grupperingar. Den betydelsefulla skiljelinjen i Ukraina idag går i själva verket mellan de nya pluralistiska krafterna och det gamla postsovjetiska arvet. Mångfald kan antingen vara en tillgång eller ha en destabiliserande effekt beroende på vilka politiska ansträngningar som dominerar. Något som dagens kris är ett färskt exempel på.

Ukraina efter Sovjet
– Upplösningen av USSR skedde över en natt, men upplösningen av de sovjetiska strukturerna är en process som fortfarande pågår.
Sätter man konflikten i ett historiskt perspektiv så handlar revolutionen idag om att fullfölja det försök till öppning mot en demokratisk utveckling som misslyckades med den Orangea revolutionen 2004. Resultatet visade sig bli ett skifte av korrupta ledare, snarare än den betydande förändring av politiska spelregler som revolutionen försökte åstadkomma. Händelserna i februari är därför ett andra försök att ta sig ur det postsovjetiska tillståndet, förändra den politiska styrningen och befria landet från korruption.

Rysk inblandning
Den avsatta tidigare ukrainska presidenten Viktor Janukovytj hade aldrig den minsta tanke på att alliera Ukraina vare sig med EU eller Ryssland. Strategin har alltid varit att navigera mellan de båda parterna och spela ut dem mot varandra för egen vinning. Men med Ukraina på ruinens brant blev Janukovytj tvungen att välja. Putins erbjudande om köp av statsobligationer och prissänkningar på rysk gas övertrumfade EU:s handelsavtal.
Sedan ukrainarna gick ut på gatorna har Ryssland arbetat hårt för att fördjupa ukrainska klyftor för att destabilisera landet, med annekteringen av Krim som ett tydligt resultat.

– Det är inrikespolitiska motiv som motiverar Rysslands inblandning i Ukraina. Ironiskt nog har Putins mantra om att ryssar och ukrainare är ett folk slagit tillbaka på honom.

Om det ukrainska folket kan göra sig av med sina korrupta ledare, varför skulle inte det ryska folket kunna göra samma sak? Rysslands annektering av Krim var ett sätt för Putin att trycka ner den nya regeringen och den förändring av de politiska spelregler som det ukrainska folket strävar efter.  Putin tolkar den symboliska effekt som februarirevolutionen i värsta fall skulle kunna ha på det ryska folket som ett existentiellt hot. Rysslands involvering är därför en slags kontrarevolution för att trycka ner illojala element inom det egna landets gränser.

Dagens utmaningar
Ukrainas står på ruinens brant och är fortfarande starkt beroende av rysk gas. Från och med 1 april börjar dessutom nya högre gaspriser gälla. Därtill står grannen i öst för 25 procent av den ukrainska exporten, något som de nya handelsavtalen med EU inte kan ersätta på flera år. Om Moskva vill kväva den nya regeringen kan de alltså enkelt använda gaspriserna, en handelsbarriär, eller bägge delarna.

Hittills har avtal om samarbete mellan Ukraina och EU undertecknats och vissa lånegarantier givits från USA. Men vad den nya regeringen behöver nu är kontanter. Dessa likvida medel är viktiga för att landet inte ska fragmenteras ytterligare samtidigt som notan för nödhjälpen växer för varje vecka. De omvälvande reformer som förhandlades fram med EU före den ukrainska revolutionen måste omarbetas eftersom effekterna av reformerna skulle kunna driva befolkningen i sydöstra Ukraina rätt i Moskvas armar. Dilemmat är om Ukrainas ledarskap kan hantera de ekonomiska bidragen från väst. Tidigare erfarenheter har visat på motsatsen. Men Torbakov står ändå fast vid att likvida medel är det absolut nödvändigaste för Ukraina just nu.

Under den senaste tiden har Ukraina öppnats upp för en flora av olika politiska färger, vilket mångfalden på Majdan visade. Februarirevolutionen öppnade ett utrymme för olika former av politisk konkurrens, den stora frågan nu är om dessa olika aktörer har möjlighet att förhandla och kompromissa om sina intressen. Den 25 maj går ukrainarna till presidentval och efter det parlamentsval. Det finns en viss risk för våldsamheter i Ukraina i anslutning till bägge valen om anhängare till Janukovytj känner sig överkörda. Det bästa hade varit om en dialog hade kunnat komma till stånd mellan Ukraina, Väst och Ryssland. Detta ser i dagsläget dock ut att förbli en naiv förhoppning i och med annekteringen av Krim. 

Text: Anton Wilén, journalistpraktikant på Utrikespolitiska institutet.


Tips: Titta på hela seminariet i UI Play:  ”The Ukrainan Revolution of 2014: What is going on?”.

 


Om UI-bloggen

Arkiv