Rysk krishantering


Av: Anton Wilén

2014-04-16 |

– Medborgarengagemang via sociala medier ses ofta som ett hot snarare än en tillgång, sade Greg Simons på ett seminarium på UI där Rysslands krishanteringsförmåga diskuterades – från naturkatastrofer till den våldsamma konflikten i norra Kaukasus.

– Det finns en frånvaro av säkerhetskultur i det ryska samhället. Man planerar inte framåt utan tar tag i kriserna när de uppstår, menar Greg Simons, associerad forskare vid UI:s Rysslandsprogram.

En förklaring är det postsovjetiska arvet, där man förutsätter att staten ska gå in och lösa alla problem. Samtidigt är människor obekväma med att ta egna initiativ utan inväntar istället order uppifrån. Men på senare år har det skett en förändring där medborgarna själva börjat organisera krishanteringen när myndigheterna brister. De använder internet och sociala medier för att samordna hjälpinsatser till behövande, som 2010 då myndigheterna inte klarade av att släcka de skogsbränder som är vanliga under sommarhalvåret.

– Bisarrt nog svarade regeringen med att föreslå en lag om att registrera samordningen på internet. Man såg aktiviteten på internet som ett möjligt hot och motarbetade medborgarinitiativen istället för att integrera dem i krishanteringssystemet, menar Greg Simons.

Benedicte Berner från organisationen Civil Rights Defenders talade om norra Kaukasus, platsen för Europas blodigaste konflikt i nuläget. Senaste året dödades cirka 700 människor i konflikten som står mellan regeringsstyrkor och jihadister. Våldet har också spridit sig till andra områden i Ryssland, bland annat genom ett bombattentat mot en tågstation i Volgograd i december förra året. Ryssland hanterar situationen med tre olika strategier; militär närvaro, ekonomisk intervention och kontroll av medierna.

Efter Sovjetunionens sammanbrott utbröt ett inbördeskrig mellan Moskva och republiken Tjetjenien som slutade med ryskt nederlag efter två år. Kriget som först handlade om frigörelse från Ryssland fick en religiös inriktning efter att krigare från Afghanistan och Saudiarabien anslutit sig till de tjetjenska salafisterna. Ett andra krig bröt ut 1999, denna gång slogs det snabbt ned av ryska säkerhetstrupper. Efter krigen misstänkliggjordes hela den muslimska befolkningen i Tjetjenien. Men staten gjorde inte någon skillnad mellan icke-våldsamma salafister och de som organiserade sig i terrornätverk. Taktiken har också gjort journalister och organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter till måltavlor. Men har den militära metoden fungerat?

– Ja, det har den. Våldet i Tjetjenien har minskat. Men istället har det spridit sig till den närliggande regionen Dagestan, som är en mer komplex republik med många olika etniska grupper, säger Benedicte Berner.

Inför OS i Sotji skärpte Putin insatserna för att städa undan konflikten. Och det som inte kunde hanteras med säkerhetstrupper skulle nu lösas med ekonomiska medel. Moskva lanserade en strategi för att minska våldet med hjälp av investeringar i turistnäringen och infrastruktur som ska locka industrier och besökare till regionen. Målet är att norra Kaukasus ska ha en årlig tillväxt på 10 procent – att jämföra med Rysslands tillväxt som idag ligger på 1 procent. Mer än hälften av den arbetsföra befolkningen i området går utan arbete, vilket är ytterligare ett skäl till att unga män söker sig till terroristorganisationer som erbjuder lön. För att nå framgång behöver myndigheterna också komma till rätta med korruptionen, som effektivt hållit investerare på avstånd.

– Hur ska man kunna utveckla ekonomin när man inte har en plan för att få bukt med korruptionen, och hur ska man locka utländska investerare till en region som är så nära ett pågående krig, frågar sig Benedicte Berner.

Det tredje verktyget är att kontrollera medierna. Man försöker göra det svårt för journalister att rapportera från regionen. För att få besöka vissa områden måste journalister exempelvis ha tillstånd. Ett exempel på direkt kontroll är att ryska TV-stationer fått direktiv att byta ut orden salafister mot islamistiska extremister och jihad mot terroristverksamhet. Ett antal lagar har också klubbats igenom som direkt begränsar yttrandefriheten. Den som rapporterar om brott mot mänskliga rättigheter eller kritiserar myndigheterna riskerar att åtalas under lagar som förbjuder extremism, och som kan leda till fängelse i upp till fyra år.

– Ett resultat av detta har blivit en mycket effektiv isolering av regionen, där få internationella medier rapporterar från norra Kaukasus, säger Benedicte Berner.

Text: Anton Wilén, journalistpraktikant på Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv