Ukip rör om i brittisk politik


Av: Lena Karlsson

2014-04-01 |

En plats vid bordet bland politikens stora pojkar. Det är vad Nigel Farage från det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) drömmer om. Vårens två TV-sända debatter om EU mellan honom och vice premiärminister Nick Clegg från Liberaldemokraterna kan vara ett första steg i den riktningen. Farage ansågs ha vunnit den första debattronden i förra veckan, även om han fick svettas mest.

Det var Nick Clegg som tog initiativ till att debattera med Farage, men det var inga andra partiledare som ville vara med. När det gäller EU kan Farages och Cleggs partiet knappast ha mer skilda åsikter: Liberaldemokraterna är det mest EU-vänliga av de brittiska partierna, medan Ukip i hög grad lever på sitt EU-motstånd.

Farage gick ut hårt med argument som de flesta britter känner igen vid det här laget. Att EU-medlemskapet kostar Storbritannien 55 miljoner pund om dagen och att landet tvingats stifta tusentals nya lagar på grund av EU. Farage försökte också vinna poäng genom att spela på missnöjet med den stora invandringen till Storbritannien.

– 485 miljoner EU-medborgare har rätt att bosätta sig här, sade han, och lade till att detta leder till att britterna både förlorar arbetstillfällen och får lägre löner.

Clegg å sin sida betonade hur EU-medlemskapet gynnat Storbritannien, och varnade för att tre miljoner jobb skulle kunna försvinna om Storbritannien lämnade samarbetet. Han talade också om hur mycket invandringen gynnat landet. Utan invandrarna skulle den offentliga vården inte fungera, sade han.

Under debatten tog Farage ut svängarna genom att påstå att EU ”har blod på sina händer” när det gäller Ukraina. Efter den råkade han i blåsväder efter att han i en tidningsintervju sagt sig beundra Rysslands president Vladimir Putin ”som en aktör, men inte som människa”.

Detta ser ut att höja temperaturen inför nästa debatt mellan Farage och Clegg som sänds av BBC den 2 april.


Få TV-debatter
Direktsända TV-debatter mellan toppolitiker tillhör inte vanligheterna i brittisk politik. De första mellan ledarna för de tre största partierna hölls inför parlamentsvalet 2010. Då ansåg många att Nick Clegg vann debatterna mot den konservativa ledaren David Cameron och Labours Gordon Brown, men det fick ändå inget större genomslag i valresultat.

Regeringssamarbetet med det konservativa Torypartiet har knappast stärkt Liberaldemokraternas ställning. Nick Clegg har all anledning att vara orolig inför valet till EU-parlamentet senare i maj och än mer inför det brittiska parlamentsvalet nästa år. Samtidigt är det tämligen riskfritt för Clegg att debattera med Farage. Deras väljare är lika olika som de båda partierna och debatterna ger honom en möjlighet att framstå som principfast istället för som ”Camerons knähund” vilket Rafael Behr nyligen skrev i New Statesman.

Ukip utgör snarare ett hot mot premiärminister David Cameron som ständigt brottas med de starka EU-kritiska krafterna inom hans eget parti. För att stävja detta har han lovat väljarna att de ska få rösta om EU-medlemskapet om han vinner valet 2015. Cameron säger själv att han vill att Storbritannien ska bli kvar i EU. Men han anstränger sig samtidigt för att blidka EU-motståndarna genom att försöka få de andra EU-länderna att gå med på brittiska reformförslag, där regler för att begränsa invandringen från nya medlemmar är en viktig del. Inför debatterna hade premiärministern låtit hälsa att han var ”för upptagen med att styra landet” för att vara med.

Även Labour försöker flirta med EU-motståndarna, men häromveckan sade partiledaren Ed Miliband att det inte kommer att bli någon folkomröstning om EU-medlemskapet före år 2020 om Labour vinner valet nästa år. Han gjorde dock ett förbehåll: om Bryssel skaffar sig fler befogenheter på Storbritanniens bekostnad förändras läget.

Ukip leder inför EU-valet
Ukip:s starka stöd i opinionen inför valet till EU-parlamentet skapar oro i alla de tre stora partierna. Hittills har Farage och hans partivänner framför allt vunnit stöd på de konservativas bekostnad. Om inget ändrar sig ser Ukip ut att bli största brittiska parti i EU-valet med 30 procent av rösterna, medan Labour ser ut att komma tvåa med 28 procent följt av de konservativa med 21 procent, Liberaldemokraterna med 8 procent och Gröna partiet 6 procent i de opinionsmätningar som gjordes i mitten av mars. När det gäller valet till det brittiska parlamentet är ordningen en annan, där leder Labour, före Tories och med Ukip först på tredje plats.

Äldre britter dominerar bland Ukip:s anhängare, det är också fler män än kvinnor och många tillhör arbetarklassen. Den senaste brittiska budgeten som presenterades i mars sågs av många som ett försök av de konservativa att vinna tillbaka stöd från äldre väljare, både genom att göra det möjligt för pensionärer att ta ut en del av sin tilläggspension som en klumpsumma som de kan spendera hur de vill, men också genom sänkt skatt på öl och bingo.

Det senare fick en konservativ parlamentsledamot att twittra om att ”det skulle göra det möjligt för hårt arbetande människor att göra mer av sådant de tycker om”, vilket följdes av en våg av kritik mot ett parti som redan kämpar för att göra sig kvitt sin snobbstämpel (Cameron kritiseras oavbrutet för att han omger sig med andra från samma priviligierade bakgrund som han själv).

Text: Lena Karlsson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv