Bild av aggressivt Kina kan ge bakslag


Av: Linnéa Jantvik

2014-04-01 |

Nationalistiska tongångar i Kina och dispyter med bland annat Japan om omstridda ögruppen Senkaku/Diaoyu har fått många att varna för ett alltmer påstridigt och hotfullt Kina. Men en alltför ensidig bild av Kina som framväxande aggressiv stormakt riskerar att isolera landet och kan få negativa konsekvenser. Det underströk Shogo Suzuki, lektor i kinesisk politik vid University of Manchester, vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i mitten av mars.

Att Kina har gjort ett vägval och nu går mot en mer aggressiv utrikespolitik är en förhastad slutsats, hävdade Suzuki. Som bevis för slutsatsen brukar kommentatorer lyfta fram den senaste tidens territorialdispyter, där den kinesiska linjen gentemot bland annat Japan har varit hård. Men kinesiska makthavare har också uppvisat viss försiktighet i frågan, något som motsäger bilden av omedgörlig aggressivitet. Agerande här skulle snarare kunna tyda på försök att balansera inrikespolitiska krav med upprätthållande av status quo, sade Suzuki. Han poängterade också att i andra viktiga utrikespolitiska frågor, som den globala ekonomin, råder ”business as usual”.

I debatten kring hur omvärlden bör bemöta ett mäktigare Kina framhålls inte sällan de nationalistiska kinesiska uttalandena som tecken på ett framtida kinesiskt hot. Ofta citeras den seniora officeren Liu Mingfu som hårdfört talat om att Kina måste återvinna sin forna ställning som främsta supermakt. Även filosofen Zhao Tingyangs idéer om en ny sinocentrisk världsordning har fått mycket uppmärksamhet. Dessa och liknande uttalanden har tolkats som uttryck för den kinesiska statens ambitioner och har använts som argument av bland annat japanska politiker som vill få till stånd en förändring i den japanska ”fredskonstitutionen” och därmed öppna för utökad försvarsförmåga.

Något som borde vara självklart men som tenderar att glömmas bort är att nationalistiska röster i Kina, precis som i andra länder, bara representerar en del av alla åsikter som finns inom landet. I sin forskning visar Suzuki på alternativa röster som ifrågasätter strategier om maktbalans och hårt-mot-hårt-attityder. Här lyfts istället fredliga handelsimperier fram som framgångsrika förebilder i Kinas strävan efter stormaktsstatus. Även dessa röster har inflytande, och kan ses i kinesiska makthavares betoning av handel och så kallad ’soft power’. Fokus på enbart ”hökaktiga” uttalanden, som ofta återfinns i media och officiell propaganda, leder lätt till en alltför ensidig bild av Kinas avsikter och utveckling.

De infekterade territorialdispyterna kan potentiellt leda till allvarliga konflikter och får inte viftas bort. Samtidigt bör kommas ihåg att det inte är självklart att kinesiska makthavare ser det som fördelaktigt eller önskvärt att hamna på konfrontationskurs med andra stormakter. Enligt Suzuki finns det mycket som tyder på att det snarare är viktigt för Kina att bli behandlad som de globala stormakternas like, att bli en av dem. Suzuki beskrev det lite skämtsamt som att vilja gå med i stormakternas ”coola gäng”. Men trots att Kina spelar en allt viktigare roll globalt accepteras landet inte självklart som en stormakt i paritet med USA eller Japan. Istället utesluts Kina, med motiveringen att det är hotfullt och annorlunda. Och Kinas agerande tolkas ständigt utifrån denna bild, även när det inte drastiskt skiljer sig från andra staters.

Det finns två vanliga reaktioner på uteslutning och stigmatisering: allt intensivare försök att bli accepterad genom anpassning till normer som råder i det ”coola gänget” eller revolt genom att internalisera den negativa bild som andra har. I det senare fallet blir resultatet då utåtagerande och avståndstagande. Kina är, menade Suzuki, på det stora hela i färd med att anpassa sig till internationella normer. Fortsätter särbehandlingen och betonandet av hotet som den kinesiska uppgången utgör, kan Kina till sist dra slutsatsen att stormaktsgemenskapen aldrig kommer att bli tillgänglig. Konsekvensen kan då bli att Kina i protest helt avfärdar rådande normer och istället väljer det andra alternativet, vilket i värsta fall kan leda till just den konfliktbenägenhet och aggressivitet som Kina nu beskylls för.

Text: Linnéa Jantvik, stipendiat vid Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv