Putin riskerar fortfarande att bita sig själv i svansen


Av: Lena Jonson

2014-03-04 |

Putin har hållit presskonferens. Lugnande besked har givits att Ryssland för tillfället inte planerar att invadera Ukraina med militära medel och att Ryssland inte kommer att ta upp frågan om Krims eventuella anslutning till Ryssland.

Detta verkar vara lugnande besked för Ukrainas befolkning såväl som alla i väst som med oro följer utvecklingen. Det är ändå högst anmärkningsvärt att Putin samtidigt säger att Ryssland förbehåller sig rätten att ingripa militärt i Ukraina om situationen i östra Ukraina blir ”laglös”, med förbehållet att detta i så fall sker i överensstämmelse med internationell rätt och ryska förpliktelser.

 

Det är också anmärkningsvärt att han säger att Ryssland inte kommer att uppmuntra separatism men samtidigt framhåller att medborgare i ett land har rätt att välja ödet för sitt territorium, det vill säga vilket land de vill tillhöra. De ryssar som nu mobiliserar i östra Ukraina kan väl inte annat än att känna sig uppmuntrade när den ryska Duman behandlar lagförslag om förenklade procedurer för utländska territorier som vill ansluta sig till Ryssland.

Putin verkar således fortfarande fast i det perspektiv som fört Ryssland in i denna svåra situation i förhållande till Ukraina. Även om han nu är mer återhållsam.  

Vad är det som får Putin att spela ett så högt spel i Ukraina som vi sett prov på under den senaste tiden?  För att svara på frågan måste vi se bortom Moskvas argument om att ryska medborgares och ryssars liv och intressen skulle vara hotade.

En viktig faktor bakom Putins agerande är den inrikespolitiska maktkampen i Ryssland och de stora politiska och ideologiska perspektivförskjutningar som ägt rum i den ryska ledningen under senare år. Utvecklingen har gått i riktning mot en starkt konservativ statsnationalism där de bärande föreställningarna är en stark statsmakt, nymoralism, stärkt kyrkligt inflytande i nära samarbete med staten, misstro mot väst och en överdriven tro på Rysslands roll i världen. 

Dessa idéer har stärkts i det ryska samhället under hela 2000-talet. Putin har själv uppmuntrat denna utveckling och använt den för att stärka sin ställning. När Putin förlorade medelklassens stöd i början av 2010-talet och opinionssiffrorna rasade så fick han istället direkt stöd av företrädare för ytterst konservativa krafter på den ryska scenen. Dessa anordnade de stora stödmanifestationerna för Putin under presidentvalskampanjen. Representanter för några av dem kom sedan med i hans regering och presidentadministration.

Men det viktigaste resultatet blev att denna starkt konservativa perspektivförskjutning kom att stadfästas och nu formuleras som ny officiell ideologi. Och dess budskap pumpas nu ut med hjälp av statens kontroll över nyhetsförmedlingen, framförallt TV-kanalerna.             

Situationen har gjort Putin till en fånge i sina egna föreställningar och hos sina egna allierade inom Ryssland. Inför de konservativa måste han visa sig stark och beslutsam. Situationen i Ukraina är farlig för Ryssland på många sätt. Den är svårbedömd på grund av den lokala dynamiken på den ukrainska scenen – på Krim, bland ryssar i östra Ukraina och inte minst inom den nya Kiev-regeringen med sin sammansättning av sinsemellan mycket olika politiska krafter. Det krävs inte bara återhållsamhet från Moskvas sida i förhållande till sin granne. Det krävs också ett nytänkande om hur man bäst skapar stabilitet i det nya läge som uppstått med den regeringsskiftet i Kiev. 

Om Putin lyssnar på sina konservativa allierade riskerar han att bita sig själv i svansen. Även om regeringarna i väst tvekar att ställa någon form av handling bakom sina ord, kan utvecklingen ändå få Putin att totalt misslyckas med sin taktik av hot mot Ukraina.

De stora energiintäkterna till trots är den ryska ekonomin på väg in i en långvarig stagnationsperiod. Ryska myndigheter förutsäger låg tillväxttakt fram till 2030.  Rubeln faller kraftigt gentemot euron och dollarn. Kapitalflykten som redan är oroande stor, kommer att öka. Privata investerare uteblir. Samtidigt stiger konsumtionspriser och kostnaderna för transport och boende.

Ett folkligt missnöje ligger inte långt borta. Den politiska oppositionen har visserligen dämpats på grund av regimens repression men kan lätt blossa upp igen. Och när det gäller Rysslands egna stora problem har presidenten ingen lösning.

Putins tuffa spel i Ukrainafrågan riskerar att bli kostsamt för honom på flera sätt.     

 

Text: Lena Jonson, Senior Research Fellow vid UI och ansvarig för UI:s Rysslandsprogram.


Om UI-bloggen

Arkiv