Tysklands historiska ansvar att stoppa Putin


Av: Erik Larusson

2014-03-31 |

En strategisk omorientering av relationerna mellan Ryssland och den transatlantiska gemenskapen står för dörren. I takt med att retoriken hårdnar måste Tyskland ta sitt historiska ansvar och leda vägen mot en lösning på konflikten mellan öst och väst efter Ukraina. Så argumenterade Kristian Gerner, professor och expert på Öst- och Centraleuropa, när det kritiska läget i vårt östra grannskap diskuterades på UI den 21 mars.


– Det finns något ruttet i staten Ukraina, utbrast Gerner under seminariet på UI. Det ruttna – den omfattande korruptionen – är en av de stora utmaningarna man nu har att ta sig an i kölvattnet av den omvälvande krisen i landet. I en fullsatt Sverigesal hade en intresserad skara samlats för att försöka förstå vilka möjliga utvecklingar vi kan vänta oss framöver och vad Rysslands annektering av Krim innebär och får för betydelse för dessa scenarier.

Med anledning av seminariets titel, «''Anschluss'' in Our Time? Russia, Ukraine and Crimea», gav Gerner en historisk tillbakablick med tydliga kopplingar mellan vad som utspelat sig på Krim och Tysklands agerande under slutet av 1930-talet. Tyskarnas anslutning av Österrike rättfärdigades med en omröstning, sade Gerner och fortsatte med en målande freudiansk felsägning:

”99,37 procent röstade för en österrikisk union med Ryssland”. Naturligtvis var det anslutning till Tyskland man röstade om, men analogin kunde inte bli mycket tydligare.

Hur man ska bemöta Rysslands agerande är inte entydigt. Gerner framhöll dock att om ingenting görs för att stoppa Putin kommer han att fortsätta in i södra och östra Ukraina samt vidare till Transnistrien. Ett förslag på en lösning är en finlandisering av Ukraina, där landet skulle inta en neutral position. Krim skulle likt Karelen ”förbli” ryskt och utvecklingen i det resterande Ukraina skulle inte utgöra ett hot mot ryska intressen.

För väst finns dock en risk att detta blir en förlustaffär. Haken med en finlandisering är enligt Gerner att Finland till skillnad från Ukraina var och är ett demokratiskt och lagbaserat samhälle med en kompakt folklig misstro gentemot Ryssland. En utveckling av det bristfälliga ukrainska politiska och juridiska systemet får antas bli långt svårare i ett finlandiseringsscenario där den ambivalenta hållningen gentemot Ryssland riskerar innebära steg in i den ryska fållan.

Undergrävd internationell rätt
Enligt folkrätten är Rysslands annektering av Krim olaglig. De skäl som Kreml använder för att rättfärdiga sitt agerande håller helt enkelt inte, hävdade Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, som presenterade ett antal motargument till Putins retorik.

Ryssland kan inte förlita sig på den så kallade R2P-principen (Responsibility to protect) som går ut på att stater har en skyldighet att skydda sin befolkning – inga trovärdiga hot förelåg mot befolkningen på Krimhalvön, och den ukrainska regeringen säkrade krimbornas grundläggande rättigheter, hävdade Wrange.

Den förfrågan Putin påstod sig ha fått från Janukovytj om att intervenera var ogiltig. Den före detta ukrainska presidenten hade inga maktbefogenheter efter att officiellt ha avsatts av landets parlament. Han saknade såväl intern som extern legitimitet.

Dessutom menade Wrange att det - trots den grundläggande rätten till självbestämmande - är hart när omöjligt för en befolkningsgrupp att på laglig grund bryta sig ut ur ett land, så länge det redan finns en regering som representerar dem. Möjligheten att ansluta sig till en annan stat måste vägas mot principen om länders territoriella integritet och då detta är en svår balansgång, föredras inom folkrätten reglerad autonomi istället för utbrytning.


Offensivt försvar mot västerländska värderingar
Rysslands beteende på Krim och vad som ledde fram till denna utveckling bör betraktas mot bakgrund av den ryska uppfattningen om den internationella säkerhetskontexten. Landet anser sig ha blivit åsidosatt inom europeisk säkerhet, menar Neil Melvin, forskningsledare för programmet för väpnad konflikt och konflikthantering på SIPRI, vilket har lett till att det sedan kalla krigets slut vuxit fram två konkurrerande säkerhetsordningar i Europa - en dikterad av Nato/EU och en andra med centrum i Moskva.

Natos och EU:s utvidgningsförsök österut har av Kreml uppfattats som försök att underminera ryska intressen i det ryska närområdet, följaktligen porträtteras ingripandet på Krim som ett offensivt försvar mot ett intrång av västerländska liberala idéer i Rysslands intressesfär. De ryska minoriteterna har i den nuvarande krisen därför använts som medel för att hålla väst borta. Samtidigt som Putin bestrider att Krimannekteringen strider mot internationell lag hänvisar han till att USA tidigare själv ignorerat folkrätten– för en stormakt, som Ryssland gör anspråk på att vara, är det makt och styrka som spelar roll, inte gemensamt respekterade spelregler.

Melvin presenterade tre scenarier för utvecklingen efter Ukrainakrisen:
1. Det första scenariot är samarbete, där gemensam säkerhet i Europa byggs tillsammans med Ryssland. Skepsis och misstro från västligt håll efter Rysslands senaste expansionspolitik kan försvåra en sådan utveckling. Nato och EU skulle dessutom i ett sådant scenario tvingas inta en återhållsam position vad gäller den egna utvidgningen österut.

2. I ett andra scenario intar parterna en konfrontationsapproach, där de västliga makterna under amerikansk ledning ger en handfast respons på den ryska aggressionen. Här kan mycket väl ett medlemskapserbjudande i Nato för Ukraina och Georgien tänkas ingå. Ryssland förväntas i ett sådant läge utöva påtryckningar på angränsande stater i försök att framtvinga lojalitet. Melvins analys är att många euroasiatiska länder inte skulle överleva en sådan konflikt inom sina existerande gränser. Mot detta scenario talar dock EU:s utvidningsutmattning samt att USA uttalat tar avstånd till en militär intervention.

3. Det tredje och sista scenariot kallar Melvin för containment (politik som syftar till att begränsa ett annat lands makt och handlingsutrymme) och samexistens. Utsikterna för ett framtida EU-medlemskap, som i november triggade demonstrationerna i Kiev, skulle då gå om intet för en generation.
– Vi befinner oss i en eskaleringsfas för tillfället, men jag tror att realistiskt sett är vi på väg in i en strategisk omorientering mellan Ryssland och den transatlantiska gemenskapen. Om inte mot fullständig konfrontation, så mot samexistens, kommenterade Melvin.

För att minska spänningen och risken för ytterligare konfrontation bör blickarna riktas mot ett speciellt EU-land, argumenterade Kristian Gerner i en avslutande reflektion.

– Nyckeln i den förestående turbulensen är Tyskland och att Tyskland tar sitt ansvar. Tysk utrikespolitik har levt med traumat från Hitlerregimen i 70 år nu […] Putin vet att Tyskland aldrig kommer att utgöra ett militärt hot mot Ryssland på grund av sin historia, så Tyskland skulle kunna utgöra den lugnande faktorn och måste ta över den ledande rollen i Europeiska unionen.

Text: Erik Larusson, stipendiat vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: «''Anschluss'' in Our Time? Russia, Ukraine and Crimea».


Om UI-bloggen

Arkiv