Vem bryr sig om utrikespolitiken?


Av: Kjell Goldmann

2014-03-03 |

Den 14 september ska vi väljare avgöra vilka som ska leda utrikespolitiken under fyra år. Inklusive Europapolitiken. Vid det så kallade Europavalet den 25 maj tar vi ställning till vilken partigrupp i det överstatliga Europaparlamentet vi vill stödja; vilken politik Sverige bör driva i mellanstatliga rådet bestämmer vi den 14 september.

Ändå är det nog ingen som tror att internationella frågor kommer att spela någon roll i valrörelsen. Enligt SCB toppades väljarnas uppgifter om vad som varit viktigt för deras partival 2010 av välfärd/sjukvård (37 %), följt av sysselsättning (31 %) och utbildning (26 %). På sjuttonde plats kom vad SCB kallar fred/internationellt/försvar (1 %), en siffra som varit någon enstaka procent sedan 1979, med en topp på 6 % vid valet 1985.

 

Enligt DN/Ipso var skolan viktigast i början av 2014, följd av jobb och sjukvård. Bland de 13 områden som rangordnades fanns inget internationellt.

 

Varför denna marginalisering av utrikespolitiken? Här kommer fem hypoteser. Alla är rimliga men mot alla finns reservationer.

 

1. Enigheten. Partierna är ense om det väsentliga, och därför finns det inte mycket att göra valrörelse av. Ja, detär lätt att se att det råder samsyn om tre principer för svensk utrikespolitik: internationell rätt, mänskliga rättigheter och FN. När jag i ett tidigare sammanhang jämförde den borgerliga alliansens och socialdemokraternas valmanifest 2006 var likheterna i upplägg, formuleringar och till och med ordval slående.

 

En gemensam överideologi utesluter dock inte oenighet om tillämpningen, i utrikespolitiken lika litet som i inrikespolitiken. Det finns gott om exempel på oenighet i internationella frågor. Enighetshypotesen räcker inte som förklaring till de internationella frågornas frånvaro i valrörelserna.

 

2. Sammanhållningen. Det är en statsvetenskaplig klassiker att demokratin fungerar dåligt i utrikespolitiken, eftersom det i interaktionen med andra stater är väsentligt att hålla samman utåt och det finns mycket att förlora på inre strid.

 

Det svenska paradexemplet är neutralitetspolitiken underdet kalla kriget. Som statsminister Erlander konstaterade i riksdagen 1950 utan att bli motsagdVarje vår handling skall inriktas med det syftemålet, att [neutralitetspolitiken] blir respekterad, trodd och uppskattad runt om i världen”. Öppen debatt om neutralitetspolitikens tillämpning skulle sabotera själva denna politik  en rimlig tanke. Säkerhetspolitiken prioriterades framför demokratin, som så ofta både i Sverige och andra länder.

 

Över huvud taget finns i vårt land en tradition av samråd och kompromiss i utrikesfrågor, delvis institutionaliserad i form av utrikesnämnd, EU-nämnd och försvarsberedningar. Detta är klokt med hänsyn till det nationella intresset av enighet, men sedan man samrått och kompromissat är det svårt att utkämpa valstrider om samma frågor.

 

Något återstår ändå att förklara. Det kompromissas inte om allt. Numera är till och med Natofrågan öppet partipolitiserad, eller rättare sagt normaliserad. Riksdagspartierna representerar en skala av ståndpunkter som de emellanåt hänvisar till. Ändå har denna utrikespolitiska huvudfråga knappast spelat någon roll i valrörelserna. Detta beror rimligen på något mer än värdet av enighet utåt.

 

3. Komplexiteten. I inrikespolitiken är det lätt för väljaren att förstå förhållandet mellan den egna rösten och den förda politiken, men i utrikespolitiken är det svårare. I inrikespolitiken väljer vi helt enkelt riksdag, landsting och kommuner  rören är raka — men i utrikespolitiken är det fråga om komplexa organisationer och snirkliga förhandlingsprocesser.

 

Sant, och ändå inte helt övertygande. Man har brukat säga att EU:s så kallade demokratiska underskott sammanhänger med den institutionella komplexiteten. Komplexitet saknas emellertid inte heller i det svenska systemet. Här är ett par citat från Ansvarskommitténs slutbetänkande 2007: ”Inom de allra flesta områden har staten och den kommunala sektorn ett delat, eller snarare gemensamt, ansvar”. ”Det är i praktiken omöjligt att överblicka vare sig hur de enskilda styrmedlen i sig verkar eller vilka sammantagna effekter de ger.” Vartill enligt en aktuell uppgift kommer att vart tredje riksdagsärende har en EU-aspekt. Man ska inte överdriva skillnaden mellan utrikespolitikens institutionella komplexitet och inrikespolitikens raka enkelhet.

 

4. Svårighetsgraden. De utrikespolitiska frågorna är knepigare i sak för väljarna än de inrikespolitiska. Alla har gått i skolan men knappast någon har bedrivit diplomati. Alla förstår vad som menas med mindre klasser, men få kan bedöma hur man vrider den arabiska våren rätt. Inrikespolitik är för alla, utrikespolitik är för en elit.

 

Det ligger en del även i detta, men också detta är en halvsanning. På sätt och vis är utrikespolitik enklare äninrikespolitik.

 

Detta bygger på en idé i modern organisationsforskning, enligt vilken en organisations beslut inte alltid syftar till att åstadkomma önskvärda konsekvenser utan också kan gå ut på att manifestera organisationens identitet. Forskare skiljer mellan konsekvenslogik och vad man kan kalla identitetslogik. Dels att påverka någonting yttre, dels att uttrycka sig själv.

 

I svensk politik dominerar konsekvenslogiken  men med visst undantag för utrikespolitiken. Det är främst där man möter argument som gäller Sverige som sådant. Här är ett exempel från en riksdagsdebatt, i vilken utrikesministern kritiserades för att ha förhållit sig passiv till upproret i Egypten: Det är klart att det är smidigt för utrikesministern, men det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik, som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du, Carl Bildt, svek den viktigaste uppgiften en svensk utrikesminister har: att stå på de förtrycktas sida!” Detta är identitetslogik, inte konsekvenslogik.

För att bedöma hur man ska påverka utvecklingen i Arabvärlden krävs onekligen specialkunskaper. Att ta ställning till vad som är klädsamt för Sverige är däremot väl så enkelt som att avgöra vilken av alla åtgärder som cirkulerar som är bäst för skolan, eller för den delen jobben eller ekonomin. Det behöver inte vara de internationella frågornas svårighetsgrad som gör väljarna intresserade av annat.

 

5. Avståndet. De som sätter agendan för valrörelserna utgår från att väljaren är sig själv närmast. Det ser ut som en tanke att DN/Ipso i januari inte frågade vad som är viktigast utan vad som är viktigast ”för dig”. Samtidigt vet vi att massor av människor är ideellt engagerade. Att var och en är sig själv närmast är ingen självklarhet. Inte heller detta är någon perfekt hypotes.

 

Hur som helst är det otillfredsställande att något av det viktigaste som väljarna ska uttala sig om på sig höjd skymtar i valrörelserna. Det är litet väl enkelt att uppmana partier och medier att skärpa sig. Men vad mer finns att säga?

 

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).

 


Om UI-bloggen

Arkiv