Svensk militär till Mali


Av: Fredrik Doeser

2014-03-26 |

I kölvattnet av Rysslands intervention i Ukraina föreslår regeringen att Sverige ska delta i en FN-ledd operation i Mali. I ljuset av Sveriges utrikespolitiska tradition och svenska egenintressen är dock Maliinsatsen föga förvånande.

Rysslands användande av militärt våld för att gynna sina intressen på Krim har gett förnyat bränsle till den svenska försvarsdebatten. Röster har bland annat höjts för att Sverige ska återuppbygga sin försvarsförmåga för att kunna hantera hot i vårt omedelbara närområde, snarare än att lägga ned resurser på att delta i fredsfrämjande operationer i olika delar av världen. Samtidigt föreslår regeringen att Sverige ställer en väpnad styrka på ungefär 250 personer till förfogande för deltagande i FN:s stabiliseringsinsats i Mali (MINUSMA). Propositionen överlämnades till riksdagen den 13 mars och samtliga partier förutom Sverigedemokraterna kommer sannolikt att godkänna regeringens förslag.

Under senare år har spänningarna ökat i Mali mellan folkgrupperna i den södra delen av landet och olika minoritetsfolk, däribland tuareger, i norr. Samtidigt har en ökning av kriminell verksamhet, som illegal handel med droger, vapen och människor, samt kidnappningar och terroristaktiviteter, skett i Mali och den större Sahelregionen. Al-Qaida i islamiska Maghreb, AQIM, har också etablerat sig i de norra delarna av Mali. Under sommaren 2012 lyckades olika al-Qaidainfluerade extremistgrupper ta över två tredjedelar av Malis territorium där de bland annat kom att införa sharialagar. I juli 2012 konstaterade FN:s säkerhetsråd att situationen i Mali utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet, och i december samma år godkände säkerhetsrådet etableringen av en afrikanskledd internationell insats i landet (AFISMA).

Stort behov av humanitär hjälp
I januari 2013 inledde extremistgrupperna en offensiv söderut mot huvudstaden Bamako. Malis regering fick då militärt stöd av Frankrike, vilket möjliggjorde för maliska regeringsstyrkor att återta kontrollen över merparten av landet. Alla delar av de väpnade grupperna har emellertid inte besegrats och norra Mali kan återigen förvandlas till en stridszon. De humanitära behoven är fortsatt omfattande. Enligt FN:s rapporter är idag över fyra miljoner människor i Mali i behov av humanitärt stöd.

MINUSMA inrättades genom resolution 2100, som antogs av säkerhetsrådet i april 2013. AFISMA:s militära styrkor integrerades därmed i FN-insatsen. Resolution 2100 omfattar bland annat stabilisering av större tätbefolkade områden, skydd av civila och FN-personal samt stöd till att skapa förutsättningar för humanitära hjälpinsatser. Den planerade svenska insatsen utgörs av ett underrättelsekompani och en nationell stödenhet med bland annat skyttesoldater som ska skydda styrkan. Regeringens bedömning är att bidraget under normala omständigheter kommer att uppgå till ungefär 250 personer på plats. Om behov uppstår, som exempelvis ett försämrat säkerhetsläge, kan insatsen förstärkas till högst 400 personer. Verksamheten kan inledas tidigast under tredje kvartalet 2014.

Att Sverige återigen bidrar med militär trupp till en internationell insats är inte särskilt överraskande, trots de ökade spänningarna i vårt eget närområde. Det finns flera anledningar till detta. För det första har Sverige en lång och stark tradition av att bidra till FN-sanktionerade insatser. I Malifallet kom FN med en formell förfrågan till Sverige om att bidra med en styrka inriktad på informations- och underrättelsearbete. Från regeringens sida är det viktigt att visa att man ställer upp när det internationella samfundet ber om hjälp. Ett nej skulle kunna leda till negativa konsekvenser för Sveriges trovärdighet och prestige på den internationella arenan. Eftersom det i höstas blev klart att större delen av den svenska Afghanistanstyrkan tas hem i sommar, så frigörs det också resurser för en insats i Mali.

Svenska egenintressen
Den svenska insatsen ligger också i linje med Sveriges samlade engagemang i Mali, vilket utgörs av ett omfattande bilateralt bistånd och humanitärt stöd. Sedan juli 2013 har Sverige dessutom deltagit i MINUSMA med stabsofficerare, samt i EU:s militära utbildningsinsats EUTM Mali med instruktörer. I regeringens officiella förklaring till den utökade insatsen läggs tonvikten vid humanitära skäl. Det råder en mycket svår humanitär situation i Mali, samtidigt som säkerhetsläget har stabiliserats, menar regeringen.

Utöver de humanitära skälen för insatsen finns det sannolikt också svenska egenintressen med att skicka trupp till Mali. Detta erkänns bland annat av utrikesminister Carl Bildt, som menar att Sverige har ett intresse av att bidra till att bekämpa terrorism och att motverka organiserad brottslighet i Mali och angränsande områden. I Sverige och bland övriga deltagande stater finns det en rädsla för att Malikonflikten kan skapa en dominoeffekt där flera afrikanska länder dras in. Detta skulle kunna få konsekvenser för Europa i form av exempelvis ytterligare flyktingströmmar. Regionen är betydelsefull för Europas säkerhet, menar Bildt. För regeringen är det sannolikt också viktigt att fortsätta samarbeta med andra västländer i skarpa, militära insatser. På så sätt förstärker man den egna försvarsförmågan.

Avslutningsvis finns det också ett starkt inrikespolitiskt stöd för en svensk Maliinsats. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har redan sagt ja till förslaget och Vänsterpartiet kommer sannolikt att göra likadant. För Socialdemokraterna är detta ett utmärkt tillfälle att demonstratera sitt stöd för FN, efter att Sverige under många år deltagit i EU- och Nato-ledda operationer. Ett starkt inrikespolitiskt stöd är alltid en förutsättning för svenskt deltagande i militära insatser. För det första krävs, enligt svensk lag, riksdagens medgivande för att en svensk väpnad styrka ska kunna delta i operationer av denna typ. För det andra innebär bred parlamentarisk uppslutning ett inrikespolitiskt skydd för regeringen, i fall den militära insatsen skulle misslyckas. Om det inträffar måste alla politiska partier ”stå till svars” inför folkopinionen och inget av dem kan plocka politiska poäng genom att kritisera regeringens insatsbeslut i efterhand.

Text: Fredrik Doeser, forskare vid Utrikespolitiska institutet och lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.



Om UI-bloggen

Arkiv