Moskva handlar helt enligt plan i Ukraina


Av: Per Jönsson och Karin Ekström

2014-03-19 |

Man kan konstatera att Rysslands Putin står vid sitt ord. Dagens kris i Ukraina utspelar sig precis så som Rysslands nationella säkerhetsstrategi varnade för redan 2009. Under inga omständigheter kan Moskva tänka sig att Ukraina övergår till motståndarlägret, det vill säga väst. Och att skydda ryska medborgares liv och intressen utomlands är något som Kreml länge sagt sig vara beredd att inleda krigshandlingar för.

Bland annat detta var kvintessensen i artikeln ”Då ser Ryssland rött. Vad kan få Putin att starta krig?” som publicerades i UI:s tidskrift Internationella Studier för ett drygt år sedan. Så här skrev Per Jönsson och Karin Ekström i Internationella Studier, nr 1 2013 - Tema: Krigsrisk.

 

Kan Vladimir Putins Ryssland tänkas inleda ett krig?
Att döma av Rysslands officiella säkerhetspolitiska doktrin, formaliserad i den så kallade Nationella säkerhetsstrategin fram till 2020 som presenterades 2009, har Kreml definierat tre nationella vitala intressen som den ryska statsledningen säger sig vara beredd att inleda krigshandlingar för att försvara:

- Att skydda ryska medborgares liv och intressen utomlands;

- Att förhindra att stater som tidigare ingick i Sovjetstaten, det så kallade nära utlandet, hamnar under kontroll av fientliga utländska makter.

- Att avstyra varje militärteknologisk utveckling som riskerar att försvaga eller neutralisera Rysslands unika kärnvapenstatus, dess andraslagsförmåga med kärnvapen.

Det finns ingen anledning att betvivla allvaret i dessa proklamerade självdefinierade hot mot Rysslands existens och säkerhet som statsledningen inte under några omständigheter kan acceptera.

Dock är säkerhetspolitiska doktriner en sak, medan orsakerna till faktiska krigsutbrott kan vara en annan. För att Ryssland, eller vilken stat som helst, ska kunna leva upp till sina säkerhetspolitiska principer måste landet förfoga över tillräckliga militära resurser. Att döma av det postsovjetiska Rysslands hittills enda krig utomlands, mot Georgien 2008, tycks också strategiskt gynnsamma tillfälligheter kunna spela in.

Låt oss ändå granska det potentiella konfliktinnehållet i Putin-Rysslands självdefinierade vitala intressen. När det gäller att skydda ryska medborgare i utlandet finns prejudikat i närtid. När Ryssland invaderade Georgien 2008 var det kanske tydligaste uttalade målet att skydda ryska medborgare i utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Att Nato då var militärt helt absorberat av krigen i Irak och Afghanistan skapade ett gyllene tillfälle för Moskva att åter markera överhöghet i Rysslands absoluta närhet, ett tillfälle som Putinregimen inte var sen att utnyttja.

”Att skydda våra medborgares liv och värdighet, varhelst de må befinna sig, mot aggressiva handlingar, liksom våra affärsföretags intressen utomlands, har högsta, icke förhandlingsbara prioritet för vår utrikespolitik”, fastslog dåvarande president Dmitrij Medvedjev 2009.

 

Moskva har också tidvis offentligen kritiserat baltiska och centralasiatiska länder för särbehandling och diskriminering av sina ryska minoriteter. Verkligt dramatiskt har Ryssland uppträtt kring det inbördeskrigsdrabbade Syrien – dit man under 2012 skickade olika slags krigsfartyg med uppgift att om nödvändigt evakuera ryska medborgare.

 

Släpper inte Ukraina
Att Ryssland skulle vara berett att ta till våld, eller allra minst uttala mycket allvarliga hot, om Ukraina vore på väg att ansluta sig till västalliansen Nato behöver knappast betvivlas. När president Viktor Jusjtjenko i början av 2008 ansökte om kandidatstatus i Nato reagerade Putin med öppet hot om att rikta ryska kärnvapenmissiler mot Ukraina. Det var en bidragande orsak till att den mer ryssvänlige Viktor Janukovytj återtog presidentmakten i valet 2010 och senare gick med på att förlänga leasingavtalet för den ryska Svartahavsflottans bas på Krimhalvön till 2042. Enligt traditionellt ryskt synsätt ingår Ukraina – som självständig stat eller ej – i det egentliga ryska riket och kan knappast under några omständigheter tillåtas gå över till motståndarlägret.

Om en västvänlig regering åter skulle få makten i Kiev och återuppta närmandet till Nato är det högst troligt att Putinregimen på nytt riktar militära hot mot landet.

Men har Ryssland militär kapacitet till ett ingripande? Nej, inte i dag, men inom en snar framtid. I början av 2012 tillkännagav Putin en plan för militär upprustning som ska kosta motsvarande 770 miljarder dollar under den närmaste åtta till tioårsperioden – utöver nuvarande försvarsutgifter. Det innebär inte ett återupptagande av kalla krigets rustningsnivå, men det kommer att återge Ryssland förmåga att genomföra ett åtminstone medelstort angreppskrig och ändå kunna avskräcka från varje tänkbart större angrepp utifrån.

När det gäller den tredje punkten, att försvara Rysslands kärnvapenstatus, är detta en i dag en lika het fråga som under kalla kriget. USA:s planerade missilförsvarssköld i Europa har utlöst en svår politisk kontrovers mellan Ryssland och USA. Moskva hyser en djup misstanke om att systemet ingår i en amerikansk strategi för att skära av och skjuta ner ryska strategiska kärnvapenmissiler, inte för att skydda USA och dess allierade från iranska och nordkoreanska missiler.

Hotar med anfall
Ryssland har hotat med att placera ut nya egna avskärningsmissiler i bland annat enklaven Kaliningrad som motåtgärd om USA fortsätter att genomföra sitt missilförsvarsprogram. Chefen för ryska generalstaben Nikolaj Makarov varnade entydigt i maj 2012 för att Ryssland besitter förmågan att slå tillbaka mot ett amerikanskt förstaslagsangrepp och att ”preventivt anfall” kan drabba stater som medverkar i USA:s missilförsvar. Putin var också demonstrativt närvarande när nya kärnvapenmissiler testsköts i oktober 2012 under den mest omfattande strategiska kärnvapenövningen sedan Sovjets sammanbrott.

Med sådana explicita varningar har Putin och den ryska försvarseliten markerat att att de inte kommer att kapitulera under några omständigheter.

Men det mest sannolika – eller minst osannolika – krigshotet från Putins Ryssland härrör ur landets rimliga ambition att skydda sina medborgare, vitala intressen och egen överlevnad.
Med en kombination av att Ukraina eller någon annan före detta Sovjetrepublik tippar över åt väst och att ryska minoriteter där utsätts för trakasserier är det därför fullt realistiskt att urskilja ett nytt krigsscenario i stil med Georgien 2008.

Forna lydstater
Med hjälp av olika bokstavstyngda alliansprojekt såsom OSS, CSTO, Eurasien har Moskva gjort klart att man betraktar Ryssland som självklar ledare för en ännu inte fullt utmejslad formation av forna lydstater. Ett absolut minimikrav härvidlag är att inte tillåta att Nato utvidgas med ännu fler stater i Rysslands grannskap – det ses som ett absolut ryskt intresse där Moskva inte kan väja för krig, särskilt inte med sin snart förnyade och förstärkta militära arsenal.

Den rysk-amerikanska dispyten om USA:s missilförsvarssköld har också potential att framkalla en akut militär konflikt. Kanske inte i första hand direkt mellan Ryssland och USA, med tanke på de gränslöst farliga konsekvenserna. Men om Polen och Rumänien insisterar på att fullfölja sina åtaganden om missilförsvaret kan de löpa allvarlig risk för att utsättas för ryska hot och provokationer som de inte själva förmår att hantera. I ett sådant läge blir det helt avgörande huruvida USA och Nato har återvunnit kapacitet nog att besvara en rysk militär framstöt.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet och Karin Ekström, tidigare stipendiat vid Rysslandsprogrammet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv