Israel & Palestina: det drar ihop sig i förhandlingarna


Av: Anna Jardfelt

2014-03-15 |

Den 29 april är det nio månader sedan som Israel och Palestina, under ledning av den amerikanska utrikesministern John Kerry, återupptog de fredsförhandlingar som sedan år tillbaka legat på is. Flera omständigheter talar för att parterna denna gång skall kunna nå en lösning. 

USA har sannolikt aldrig förut varit så engagerat i fredsprocessen. Utrikesminister Kerry har personligen visat stort engagemang genom att bedriva skytteltrafik till regionen och samtidigt signalera att man denna gång vill lägga fram en konkret amerikansk plan för fred. Även President Obama, som med drygt två år kvar vid makten – till skillnad från President Clinton – skulle ha tid att genomföra en fredsplan, har genom högnivåmöten med Netanyahu och det snart inplanerade mötet med Abbas markerat att han står fullt bakom detta engagemang. 

Även hos parterna finns tecken på att tiden är mogen för att nå en kompromiss. Situationen i regionen efter arabiska våren har lett till att arabländerna har annat fokus än Palestina och därför skulle kunna vara mer intresserade av eftergifter, samtidigt som Israel, i ljuset av EU:s antagna riktlinjer, för första gången möjligen står inför någon form av sanktioner från omvärlden kopplade till fredsprocessen.

Båda parter har under de gångna månaderna gett USA utrymme att fundera på hur ett ramverk för förhandlingar ska se ut istället för att sätta upp villkor i förhand. Båda sidor har också visat sin goda vilja genom att under denna tid gå med på att släppa 104 palestinska fångar (Israel) och genom att inte ansöka om medlemskap i ytterligare FN-organisationer (Palestina). I slutet av april är det sagt att ramverket skall presenteras. Formen för ramverket är oklar, men vissa menar att USA kan komma att föreslå konkreta lösningar för flera av de så kallade statusfrågorna (gränser, flyktingar, säkerhet, Jerusalems status och vatten). 

Nu börjar det alltså dra ihop sig. Utmaningarna blir också därför allt tydligare. Inom de närmaste veckorna kommer det att utkristalliseras hur möjligheterna för fred verkligen ser ut.  

Den 17 mars skall den palestinske presidenten Abbas träffa president Obama i Vita huset. Detta kommer att bli ett tufft möte. Samtidigt som 77 procent  av den israeliska befolkningen, enligt forskningsinstitutet IDI, anser att USA ställer hårdare krav på Israel än på Palestina, finns det på palestinsk sida en oro för att USA tar israeliskt närstående positioner  i flera av statusfrågorna, till exempel när det gäller behovet av fortsatt israelisk säkerhetsnärvaro på Västbanken. Den stora frågan vid mötet blir dock sannolikt Israels krav på att Palestina ska erkänna Israel som en judisk stat, vilket har aviserats vara en omöjlighet från palestinskt håll. 

I slutet av mars skall också den fjärde och sista omgången av de 104 palestinska fångarna släppas. Denna gång måste Premiärminister Netanyahu få stöd från det israeliska parlamentet, Knesset, innan fångarna kan friges - vilket i dagsläget  är tveksamt om han kan få. Kan ett frigivande inte ske, skulle detta kunna leda till att man från palestinsk sida känner sig fri att gå till FN för medlemskapsansökningar, till exempel i den internationella brottmålsdomstolen, ICC.  

I ljuset av detta blir det en grannlaga uppgift för de amerikanska medlarna att hantera vägen framåt samt besluta hur och om ett ramverk verkligen skall läggas på bordet i slutet av april.  

Vare sig man väljer att presentera ett ramverk eller att skjuta detta på framtiden finns det faktorer som tyder på att ett avtal om fred i enlighet med kända parametrar inte längre är kärnfrågan. Att frågor om identitet som erkännandet av den judiska staten kommit upp så tydligt på förhandlingsbordet menar många är naturligt. En anledning är att opinionen i Israel under senare år gått alltmer åt höger. Men en annan anledning kan vara att ramverket för konflikten måste utvecklas för att kunna skapa en fred, inte bara mellan förhandlarna och  det internationella samfundet, men en fred mellan folken. För att kunna uppnå en hållbar fred och försoning– och inte ytterligare ett av alla de internationella fredsavtal som bryts upp bara inom bara några år – kanske frågor om båda sidors historieskrivning måste upp på bordet.

Detta är något som sannolikt inte talar för ett omedelbart förestående fredsavtal, men kanske för att möjligheterna för att hitta ett fungerande ramverk ökar.


Anna Jardfelt är direktör för UI.



Om UI-bloggen

Arkiv