Ekonomin hotar Putin


Av: Torbjörn Becker

2014-02-14 |

Med  en yta på 17 miljoner kvadratkilometer utgör Ryssland med bred marginal världens största land. Ryssland är nästan lika stort som Kina och Brasilien tillsammans. Med detta väldiga land kommer också enorma naturresurser.

 

Enligt oljebolaget BP:s beräkningar sitter Ryssland på cirka fem procent av världens konventionella oljereserver men utvinner olja i nästan lika stor utsträckning som Saudiarabien, som har tre gånger så stora reserver. När det gäller gas står Ryssland för cirka 18 procent av såväl världens reserver som produktion. Även om upptäckt och utvinning av skifferolja och skiffergas kan förändra den globala energibalansen kommer Ryssland förbli en naturresursgigant som, förutom olja och gas, har stora fyndigheter av allehanda mineraler, skog och förmodligen andra värdefulla naturresurser som vi i dag inte ens är medvetna om.

 

Mycket tack vare sin storlek och sina naturresurser är Ryssland i dag världens sjätte största ekonomi räknat på köpkraftsjusterad BNP. Samtidigt ska relativt många invånare dela på resurserna, och sett till BNP per invånare hamnar Ryssland  i stället på 58:e plats, med cirka 17 500 dollar per invånare och år.

 

Den ekonomiska tillväxten i Ryssland har under de senaste decennierna stått i tydlig relation till förändringar i priset på olja. Under Vladimir Putins första åtta år som president växte den ryska ekonomin med i genomsnitt sju procent om året. Detta bidrog kraftigt till det breda stöd som Putin hade bland de ryska väljarna under den perioden, trots all kritik från väst. En stor del av tillväxten var kopplad till ökad inhemsk konsumtion och investeringar, vilket breddade landets ekonomiska bas. Denna inhemska boom var dock till stor del finansierad av ökande exportinkomster från olja och gas som konsekvens av att de internationella oljepriserna steg från 25 dollar per fat i början på 2000 till över 130 dollar per fat i mitten på 2008. 

 

Krisen 2008
I den globala krisen under andra halvåret 2008 föll oljepriset kraftigt, vilket gjorde att Dmitrij Medvedev som hade blivit president i maj fick en tuff start som ledare för landet. I kombination med ekonomisk oro resulterade prisfallet i att rysk BNP minskade nära åtta procent 2009 och att landet förlorade 200 miljarder dollar av sin valutareserv, som inledningsvis var nästan 600 miljarder dollar, när centralbanken försökte bromsa rubelns fall. Trots alla miljarder som gick åt till att försvara rubeln fick man ändå devalvera stegvis med över 50 procent mot dollarn. Det som gjorde att trycket på rubeln blev så starkt, trots att Ryssland hade en gigantisk valutareserv och knappt någon utlandsskuld, var att företag och banker hade tagit lån i utlandet som var i samma storleksordning som valutareserven. När dessa lån skulle återfinansieras mitt i den globala finanskrisen satte det press på valutan i ett läge när också exportinkomsterna från olja föll. Samtidigt minskade statens intäkter medan utgifterna ökade och budgeten gick från ett överskott på drygt fyra procent av BNP 2008 till ett underskott på cirka sex procent 2009.

 

Under krisen 2009 kom den ryska ledningen till insikt om de risker som är förknippade med att olja, gas och mineraler står för nära 90 procent av exportinkomsterna och halva statens intäkter. Medvedev författade ett omfattande reformprogram under devisen Framåt, Ryssland som innehöll många av de ekonomiska, energipolitiska, byråkratiska och rättsliga reformer som många menar är nödvändiga för att bygga ett modernt Ryssland med en diversifierad ekonomi som är mindre känslig för svängningar i internationella råvarupriser. Reformivern avtog dock snabbt när oljepriset vände upp och snart var tillbaka över 100 dollar per fat, vilket levererade en BNP-tillväxt på tre till fem procent mellan 2010 och 2012 när Putin kom tillbaka som president i maj 2012.

 

Oljan styr tillväxtem
Under 2013 höll sig oljepriserna runt 100 dollar per fat, vilket är en hög nivå men inte högre än 2012. Samtidigt blev Rysslands 1,5-procentiga BNP-tillväxt lägre än vad många hade förutspått. Efter de senaste årens starka samband mellan oljeprisförändringar och rysk tillväxt borde det dock inte vara helt överraskande. Ett tydligt mönster är att det inte bara är höga oljepriser utan stigande oljepriser som ligger bakom tillväxten i rysk BNP. I avsaknad av omfattande strukturreformer är de dynamiska krafterna för egengenererad tillväxt via forskning, innovationer, företagande och investeringar, som skulle behöva komplettera den råvarudrivna delen av ekonomin, för svaga. Ett annat tecken på att det behövs reformer är att inflationen under 2013 var över sex procent trots den låga tillväxten.         

 

Blickar man framåt har ministeriet för ekonomisk utveckling nyligen presenterat en prognos med en tillväxt på i genomsnitt 2,5 procent fram till 2030. IMF:s prognos för de närmaste åren är också mellan två till tre procent. En tillväxt på dryga två procent är knappast tillräcklig för att Putin ska behålla ett brett politiskt stöd. Visserligen kan en sådan tillväxt vara realistisk att förvänta sig i en värld med relativt stabila oljepriser och utan ekonomiska reformer, men det kan knappast vara en tillväxt som Rysslands politiska ledning är nöjd med givet att den skulle undergräva det folkliga stödet inom en relativt snar framtid och definitivt inte vara ett sätt att lägga grunden för ett bekymmersfritt presidentval 2018. Man kan därför undra om den egna prognosen snarast ska ses som ett försök att lägga grunden för ett reformprogram som syftar till att öka tillväxten och bredda den ekonomiska basen. Alternativt ser man det som säkrast att sätta ribban så lågt att man vet att man klarar att ta sig över den för att inte framstå som inkompetent.

 

Medvedevs reformprogram 2009 genomfördes inte i någon större omfattning men visade ändå en förståelse för vad som borde göras. En del reformer för att förbättra företagsklimatet har också genomförts vilket ses på att Ryssland klättrat 20 platser på Världsbankens lista över vilka länderom är lättast att göra affärer i. Att korruption, stelbent byråkrati och ineffektivitet fortfarande är en del av den ryska ekonomin finns det dock gott om exempel på och nu senast i samband med OS i Sotji. Enligt vissa beräkningar har OS i Sotji kostat över 50 miljarder dollar. Enbart förbindelsen mellan Olympiska byn nere vid Svarta havet och Krasnaja Poljana uppe i bergen, där de olika skidtävlingarna gick av stapeln, uppges ha kostat cirka åtta miljarder dollar. Detta kan jämföras med den totala kostnaden för vinter-OS i Vancouver 2010 som uppskattas till cirka sju miljarder dollar.

 

Vilken väg ska då Ryssland ta för att nå ett högre ekonomiskt välstånd? Ibland målas det upp ett motsatsförhållande mellan att satsa på att bygga en modern, diversifierad ekonomi och att satsa mer på olja och gas som redan utgör grunden för rysk export och statsfinanser. I själva verket skulle en satsning på att stärka institutioner som minskar korruption, förbättrar rättsäkerhet och tryggar långsiktig äganderätt skapa ett affärsklimat som är gynnsamt för såväl investeringar i råvarusektor som för utveckling av nya företag som skulle leda till en mer diversifierad ekonomi. Med ett inte alltför högt oljepris de närmaste åren kanske de politiska incitamenten blir tillräckligt starka för att genomföra dessa reformer i god tid före 2018 när det är dags för nästa presidentval och fotbolls-VM i Ryssland.

120x167-IS-omslagText: Torbjörn Becker är chef för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Texten är också publicerad i nästa nummer av Internationella Studier - Tema: Kris i tillväxtländerna. Tidningen finns redan nu att köpa i digital version på qiozk.se.

 

Tips: Missa inte vår föreläsningsserie om Ryssland som pågår under våren 2014. Nästa seminarium i serien äger rum den 19 februari och har titeln: Russia's Economic Decline - Is there a Remedy? 

Boka redan in den 19 mars också. Då kommer Torbjörn Becker att delta i ett seminarium om Brics här på UI. Håll utkik på ui.se framöver för mer information!


Om UI-bloggen

Arkiv