Expert: ”Centralafrikansk konflikt inte religiös”


Av: Erica Lundholm

2014-12-08 |

Konflikten i Centralafrikanska republiken (CAR), beskrivs ofta i internationella medier som religiös. Men Gabriella Ingerstad, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI, menar att den skildringen är missvisande.

Det var i december 2012 som rebellgruppen Séléka snabbt rörde sig söderut mot huvudstaden Bangui. I samband med det begick gruppen brutala övergrepp mot civilbefolkningen. Även om alla som kom i deras väg drabbades, upplevde den kristna delen av befolkningen att den var extra utsatt.

Séléka, som har sin bas i de marginaliserade, muslimskt dominerade, nordöstra delarna av landet, består av flera rebellgrupper, varav vissa tidigare stridit med varandra, samt en del tchadiska och sudanesiska legosoldater. Gruppen hade som mål att störta dåvarande president François Bozizé. Den ansåg att han var korrupt och bara gynnade sin egna etniska folkgrupp, gbaya. I landet finns 70 olika folkgrupper.

– Men eftersom Sélékas mål inte var att tvinga på någon annan sin religion, införa sharialagar, eller på något vis var kopplat till några religiösa motiv, kan inte konflikten anses vara religiös, menar Gabriella Ingerstad.

Maktskifte
Vid årsskiftet 2012/2013 befann sig Séléka mindre än tio mil från huvudstaden. Först försökte Bozizé förhandla med gruppen, ett fredsavtal skrevs under och en enhetsregering, där medlemmar från rebellgruppen ingick, bildades. Men då Séléka inte ansåg att presidenten höll sin del av avtalet störtades Bozizé i januari 2013. Han flydde till Kamerun, och Sélékas ledare, Michel Djotodia, utropade sig själv till president i mars 2013. Men missnöjet med Séléka var stort eftersom rebellgruppen fortsatte begå övergrepp mot civilbefolkningen. Djotodia upplöste Séléka, och förbjöd personer att agera i gruppens namn, i förhoppning om att våldet skulle minska. Men våldet fortsatte och han tvingades avgå i januari 2014.

 

Idag är Catherine Samba-Panza, före detta borgmästaren i Bangui, president i landet. Hon utsågs av ett nationellt övergångsråd att leda den övergångsregering som installerades efter Djotodias sorti. Presidentval är planerat till 2015.

Anti-balakas
I samband med att Djotodia tog makten dök nya aktörer upp. Anti-balakas, som medierna beskriver som kristna miliser, består främst av före detta självförsvarsgrupper (ofta unga män från landsbygden), tidigare regeringssoldater som stödjer Bozizé och kriminella grupper. Miliserna bildades i syfte att avsätta Sélékas ledare från presidentposten. Det är Séléka och anti-balakamiliserna som strider mot varandra idag, även om båda grupperna har splittrats.

 

Ingerstad menar att inte heller anti-balakasmiliserna har några religiösa motiv, dessutom är många av anti-balakas anhängare inte kristna utan animister. Däremot har civila muslimer blivit deras måltavlor, tidigare utgjorde muslimer 15 procent av befolkningen i CAR, i våras var andelen nere i två procent.

– När det gick upp för Bozizé att Séléka närmade sig, använde han en främlingsfientlig retorik för att mobilisera självförsvarsgrupper mot rebellerna. Han kallade Séléka för muslimska terrorister, utlänningar, tchadier och liknande. I samband med det började anti-balakamiliserna växa fram bland den icke-muslimska delen av befolkningen och miliserna började med tiden attackera muslimska handelsmän och civila som hämnd för Sélékas övergrepp. Det har alltså snarare handlat om en etnisk rensning av muslimer och människor från nordöst, och inte om ett religiöst krig. Vilken gud någon tillber är egentligen inte intressant, säger Ingerstad.

Utbredd xenofobi
Fördomar mot människor från de nordöstra delarna av landet är vanliga i CAR, berättar Ingerstad. De benämns ofta som ”utlänningar” eller ”tchadier”. Att civilbefolkningen i Centralafrikanska republiken hyser agg mot tchadier är ingen slump, menar hon vidare. Tchadiska trupper har begått fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen i CAR, inte minst i samband med att tchadiska soldater hjälpte Bozizé till makten 2003.

 

Gränsen mellan de nordöstra delarna av CAR och Tchads södra delar finns egentligen bara utritad på kartan, i verkligheten kan människor röra sig fritt mellan länderna. Därav Tchads intresse för det säkerhetspolitiska läget i CAR, ett hot mot den tchadiska regeringen kan lika gärna komma från regimfientliga rebellgrupper som har sin bas grannlandet.

Fel förenkling
Varför en stor del av både den svenska och internationella pressen beskriver stridigheterna ur ett religiöst perspektiv har Ingerstad inget direkt svar på. Men hon menar att det i medier idag finns många skildringar av konflikter mellan kristna och muslimer, och att det därför kan vara lockande för journalister att dela upp de stridande parterna i sådana tydliga grupper. Det blir ett sätt att förenkla konflikten så att mediekonsumenterna förstår. Ingerstad menar däremot att det finns en annan förenkling av konflikten som är mer korrekt, som hon tycker att medierna borde använda istället.

– Konflikten handlar egentligen om att individer från den politiska eliten bråkar med varandra. Dessa individer vill komma åt makten över statsapparaten, eller behålla makten över den, för att på så vis få tillgång till de resurser som finns i landet. För att kunna göra det mobiliserar ledarna då olika grupper med hjälp av en främlingsfientlig retorik. Medborgarna är i sammanhanget endast spelbrickor i elitens politiska spel

”The state stops at PK 12”
Centralafrikanska republiken är ett land präglat av oerhörd fattigdom och en nästan obefintlig statsapparat, enligt Ingerstad. Uttrycket ”the state stops at PK12”, som innebär att staten i stort sett inte är närvarande alls 12 kilometer från Banguis centrum, talar sitt tydliga språk.

Utanför huvudstaden finns i princip inget rättsväsende, inget vårdsystem, inga skolor, eller för den delen arbeten. Därför menar Ingerstad att många väljer att gå med i rebellgrupper för att de ser det som ett jobb, en källa till inkomst. Något som underlättar för den politiska eliten när den vill mobilisera en grupp.

Medierna har tystnat
De ständiga konflikterna om makten över resurserna i CAR, som är rikt på såväl guld som diamanter, har pågått sedan självständigheten från Frankrike 1960. Ändå var det först i våras som mediernas strålkastare riktades mot landet, enligt Ingerstad delvis på grund av att stridigheterna aldrig varit så allvarliga i huvudstaden tidigare, ”…det som händer utanför Bangui har inte hänt”, säger hon. Men idag har mediernas uppmärksamhet åter igen riktats åt ett annat håll och det är få journalister som rapporterar från landet.

– Jag har till och med fått frågan om det är fred i CAR nu, eftersom medierna inte rapporterar därifrån längre, men nej det är det inte, det håller snarare på att gå utför igen, säger Ingerstad.

Hård konkurrens
Anledingen till att medierna nu till stor del lämnat landet tror FOI-analytikern beror på flera olika faktorer. En av dem, menar hon, kan vara att det pågår många konflikter i världen just nu och konkurrensen om medieutrymmet därför är hård. I Sverige finns exempelvis många flyktingar från Syrien, och då blir intresset för utvecklingen där mer aktuell här. Men Ingerstad tror också att det kan vara en fråga om hur bra våldsgrupperna är på att skapa publicitet.

– Jag är övertygad om att IS i Syrien, men kanske även till viss del Boko Haram i Nigeria använder sig av mediestrateger. Ett exempel är de halshuggningar som IS utfört, de vet att det väcker uppmärksamhet och medierna vet att det säljer. Det kanske är just mediestrateger de stridande grupperna i CAR skulle behöva för att få uppmärksamhet, säger hon med ironi i rösten.

Text: Erica Lundholm, journaliststuderande och praktikant vid Utrikespolitiska institutet, UI, hösten 2014.

Foto: Gabriella Ingerstad, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv