Islamiska staten och folkrätten


Av: Aras Lindh

2014-12-03 |

Hur kan man förstå och förklara Islamiska statens (IS) framfart, och vilka verktyg har folkrätten till hands för att hantera den? Dessa och andra frågor diskuterades vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet som arrangerades i samarbete med Raul Wallenberg-institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Folkrätten är den samling lagar och principer som finns för att reglera förhållandet mellan internationella aktörer på olika områden, inte minst vad gäller krigets lagar och mänskliga rättigheter. Vilka redskap erbjuder då folkrätten för att hantera en organisation som IS, som konsekvent och medvetet bryter mot den?

Ove Bring, professor i folkrätt, pekar på flera folkrättsliga principer som IS bryter mot och således utmanar. Statssuveräniteten är en av flera grundläggande principer inom   folkrätten. Alltsedan den Westfaliska freden 1648 och framåt har det internationella statssystemet utgått från denna princip. Med anledning av att IS gör territoriella anspråk och i skrivande stund kontrollerar betydande delar av syriskt och irakiskt territorium utgör organisationen ett konkret hot mot folkrätten, menar han.

– IS utmanar suveräniteten som princip. Om de lyckas kommer antalet stater i världen att reduceras, vilket i förlängningen hotar hela statssystemet. De utmanar därmed grunden om stater som aktörer.

IS våldsamma framfart utmanar också det ansvar som vilar på FN:s säkerhetsråd om att upprätthålla fred och säkerhet i världen enligt FN-stadgans artikel 2.4. Till detta kommer, framhåller Bring, att IS inte respekterar de mänskliga rättigheterna.  Att FN inte agerar militärt mot IS beror dock på den lika problematiska som nödvändiga vetorätten i säkerhetsrådet, menar Bring, men hänvisar trots det till ett par lyckade resolutioner för att hindra IS avancemang.

– Ett bra undantag är resolution 2178 om icke-rekrytering, som lägger ett ansvar på FN:s medlemsstater att agera.

Trots vissa ljuspunkter står den internationella diplomatin handfallen inför IS. En viktig skillnad mellan IS och till exempel 70-talets befrielserörelser är att de senare hade gemensamt som mål att erkännas av det internationella samfundet för att få legitimitet för sin sak, medan IS inte bryr sig om diplomati. Därför, menar Bring, bör de diplomatiska insatserna inrikta sig på att handla om snarare än att rikta sig mot IS.

Även om FN:s säkerhetsråd inte lyckas enas om en militär insats för att bemöta IS har folkrätten verktyg som IS inte klarar av att sätta ur spel, hävdar han. Den kollektiva självförsvarsrätten är ett sådant exempel där såväl centralregeringen i Bagdad som Kurdistans regionala regering, KRG, har begärt hjälp av andra stater, inte minst USA, för att gemensamt möta det militära hotet från IS. Då räcker en formell anmälan till säkerhetsrådet, varefter legitimiteten bekräftas, anser Bring, och menar dessutom att denna rätt är gränsöverskidande vilket medför att USA:s angrepp mot IS i Syrien blir folkrättsligt legitima.

Gregor Noll, professor i folkrätt, pekar dock på en fara med den här sortens tolkningar.

– Även om Irak har självförsvarsrätten på sin sida är det mer komplicerat i Syriens fall. Vi riskerar också att få börja betala ett pris för folkrättsliga resonemang när de utspelar sig i andra konstellationer.

Istället presenterar han sin syn på hur folkrätten och IS förhåller sig till varandra.

– Oavsett hur mycket IS ställer till det i de internationella relationerna måste vi hålla fast vid att det finns en kategorisk skillnad mellan en icke-statlig aktör som IS och de andra, statliga aktörerna. Oavsett hur mycket IS vidhåller att man är en statlig aktör är så inte fallet, av det enkla skälet att det krävs ett erkännande av andra stater för att kunna delta i folkrättsliga sammanhang.

Tidigare under hösten spreds ett videoklipp på internet där IS avlägsnar delar av den fysiska gränsen mellan Syrien och Irak.

Men även om IS menar att detta innebär att de territoriella gränserna har dragits om handlar det snarare om ett propagandautspel och ändrar ingenting rent folkrättsligt, menar Noll, men pekar på andra konkreta faror med IS ambitioner.

– Även om IS inte utgör ett hot mot folkrätten i det här avseendet ska det territorium de kontrollerar inte underskattas. De har en befolkning av storleksordningen Danmark eller Finland och ett territorium jämförbart med Storbritannien under sin kontroll.

Däremot påpekar Noll att de stater vi har idag sällan har förhandlats fram via diplomatiska konferenser utan snarare genom våldsamma processer, varför IS kan sägas följa ett historiskt mönster. Men det är trots det möjligt att vi befinner oss i någon form av historisk brytpunkt. Noll pekar ut två tänkbara utvecklingar framöver.

– Den första är att historien fortsätter i den fasen vi befinner oss i, med en värld som domineras av nationalstater och svaret gentemot IS blir militärt våld varefter man slutligen hamnar vid ett förhandlingsbord någonstans i någon konstellation, vilket erfarenheter från liknande situationer tidigare har lärt oss. Den andra varianten är att vi faktiskt befinner oss i en historisk brytningstid där nationalstaten kanske inte är så tung som vi kan tro, och att vi i någon mening har kommit till gränsen för våra internationella institutioners kapacitet att svara på aktörer som IS.

Oavsett vilken utveckling det är som väntar är det få som är övertygade om att problemet med IS kan lösas med hjälp av enbart militära medel. Cecilia Uddén, utrikeskorrespondent på Sveriges radio med flerårig erfarenhet från Mellanöstern, betonar vikten av att inte avfärda IS utan att ta tag i roten till problemet, som hon menar är politisk.

– Det råder en existentiell kris inom sunniislam. Den sunnimuslimska världen upplever sig förnedrad och utblottad. I stort sett allt som hänt sedan det osmanska rikets fall upplevs som ett enda stort nederlag, säger hon, och radar upp flera exempel.

Efter första världskrigets slut och det osmanska rikets upplösning väntade kolonialism. När kampen mot densamma under panarabisk paroll kollapsade i korrupta militärregimer i regionen tappade folket tron på det spåret, och ovanpå detta kommer staten Israels bildande, menar hon. I närtid finns dessutom traumat efter den arabiska våren och kollapsen av islamistiska projekt som inte visat sig fungera.

Tillsammans med det faktum att väst inte ingrep mot Assadregimen i Syrien trots att han har dödat fler än IS har en grogrund som man har lyckats skapa en opinion kring, anser Uddén. Detta har skapat en rekryteringsbas för IS där man inte nödvändigtvis attraherar socialt eller ekonomiskt utsatta människor, utan snarare de som känner att IS erbjuder en slags upprättelse för den förnedring man har fått utstå det senaste seklet, menar hon.


Text: Aras Lindh, forskningsassistent vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: Är folkrätten hotad av Islamiska staten?

 


Om UI-bloggen

Arkiv