Guardians kamp för pressfriheten


Av: Martina Johannesson

2014-12-03 |

– ”Ni utsätter britter för livsfara.” The Guardian kritiserades hårt från såväl regering och säkerhetstjänst som andra medier i samband med publiceringen av Snowden- avslöjandena. Det starka stödet från medier i omvärlden betydde mycket för att tidningen kunde stå emot trycket, berättar chefredaktören Alan Rusbridger, som tillsammans med Snowden fick ett av årets Right Livelihoodpris.

Alan Rusbridger deltog i en diskussion på Utrikespolitiska institutet med Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter,

inför utdelningen av priset.

Enligt Rusbridger fanns det flera skäl till att han hösten 2013 kontaktade ett 40-tal chefredaktörer för stora dagstidningar i omvärlden och bad om stöd, däribland Peter Wolodarski. Många brittiska medier var fientligt inställda till The Guardian sedan tidningens rapportering om hur Murdochkoncernens tidning News of the World avlyssnat privata mobiltelefoner. Skandalen ledde till att tidningen lades ned och till att flera personer åtalades, däribland journalister.

–  Det är ju mer eller mindre en oskriven regel att man inte skriver om andra journalister om man är journalist själv, förklarar Rusbridger.

Pressfrihet kontra nationens säkerhet
Men det bristande stödet för The Guardian handlade också om att Snowdenmaterialet som publicerades hade implikationer för det nationella intresset och landets säkerhet. 

– Det var en överraskning för mig att till och med en del journalister ansåg att om staten bestämt vad som omfattades av det nationella intresset så var det inte journalisternas uppgift att ifrågasätta detta, menar Rusbridger och tillägger att har man som journalist denna uppfattning så har man inte inom journalistiken att göra.

Att frågan om nationell säkerhet kontra pressfrihet och privat integritet är långt ifrån enkel att hantera har Rusbridger fått erfara vid flera tillfällen. The Guardian underminerar den nationella säkerheten, hävdade den brittiska premiärministern David Cameron vid en utfrågning i parlamentet i oktober 2013, och syftade bland annat på publiceringen av detaljer om övervakningsteknik. Det är en lätt anklagelse att komma med, menar Rusbridger, men ingen har lagt fram några konkreta argument för hur t ex Kina eller Ryssland skulle ha gynnats.

”Ansvarsfull journalistik”
–  Men var bör man dra gränsen som chefredaktör – när går man för långt? undrar Peter Wolodarski.

Rusbridger vill hellre förklara varför han anser att de har agerat ansvarsfullt:

–  Vi har haft hundratals kontakter med såväl amerikanska som brittiska regeringen och myndigheter inför publiceringen av materialet. De mest fruktbara samtalen var i USA, säger han och beskriver hur myndigheterna där fick stryka känsliga uppgifter för att minimera risken för skada.

Han påpekar också att det bara är en liten del av Snowden-läckorna som tidningen skrivit om – mindre än två, tre procent av materialet. En del dokument har man inte ens velat titta på, som underrättelseinformation om Irakkriget. Dessutom följde The Guardian Snowdens uttalade önskan om att inte offentliggöra information som kunde vara skadlig för spionverksamheten i sig utan koncentrera sig på den amerikanska underrättelseorganisationen NSA:s massövervakning och insamling av metadata – områden som hade relevans för människor i hela världen.

Samarbetet med New York Times
En liknande debatt om nationell säkerhet och snarlik kritik väckte publiceringen av de första Wikileaksdokumenten, ett annat av The Guardians berömda avslöjanden.

En viktig faktor bakom Wikileaks- och Snowdenartiklarna stora internationella genomslag var Guardians samarbete med The New York Times. Ett av skälen till att Rusbridger tilldelats Right Livelihoods hederspris var också just för att han ”byggt upp en global mediaorganisation ägnad åt ansvarsfull journalistik i allmänhetens intresse”. Samarbetet med The New York Times har gjort det möjligt att i USA publicera material som skulle ha hindrats av Storbritanniens strängare presslagar.

–  Det är mycket svårt för den amerikanska regeringen att stoppa artiklar i förväg på grund av First amendment (skyddet i USA:s konstitution för yttrande- och åsiktsfrihet), menar Rusbridger.

Regeringen förstörde datorer
I dokumentärfilmaren och journalisten Laura Poitras nya film Citizenfour, där man bland annat får följa hennes och journalisten Glenn Greenwalds dramatiska möte med Snowden på ett hotellrum i Hongkong, ingår en sekvens som visar hur datorer förstörs i The Guardians källare. Rusbridger berättar inlevelsefullt om hur det gick till när underrättelsetjänsten GHCQ kom till tidningen och övervakade när journalisterna med hjälp av borrar och andra verktyg tvingades ta sönder kretskort. Då hade brittiska regeringen fått nog och ville sätta stopp för Guardians publicering av Snowdenmaterialet. 

– Jag sa till brittiska regeringen att även om ni förstör en dator här, så kommer det inte att stoppa publiceringen eftersom jag hade kontaktat The New York Times. Men de ville ändå gå vidare och förstöra våra datorer.

Hur ser då Rusbridger på Snowdens nuvarande belägenhet, fast i exil i Ryssland? Rusbridger anser att Snowden borde få återvända till USA och där ha rätt att föra sin egen talan i domstol. I USA har åtal väckts mot Snowden under spionlagen från 1917. Lagen har dock kritiserats för att inte tillåta de åtalade att föra en ordentlig talan och förklara skälen till sitt agerande för en jury.

–  Men jag befarar tyvärr att Snowden kommer att få stanna i Ryssland ett tag. Jag tror att amerikanska regeringen är nöjd med att ha honom där. Han kan inte läcka något därifrån och utgör inget hot. Om han kom tillbaka till USA skulle det leda till obekväma frågor och debatt.

Text: Martina Johannesson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet

Tips: Titta på hela seminariet i UI Play: Democracy and the Right to Know - The Role of Global Media




Om UI-bloggen

Arkiv