Unga offras i jobbjakten


Av: Kristina Henschen

2014-12-17 |


Kön till det så kallade arbetscentret ringlar som en orm över den soliga innergården i huvudstaden Kathmandus utkant. Här utfärdas varje dag flera tusen migrationstillstånd av de nepalesiska myndigheterna. Den raspiga högtalaren ropar upp namn, passhandlingen sträcks ut genom luckan i väggen och dokumentet byter hand. Säkerhetsvakter försöker hålla ordning på den otåliga kön med hjälp av visselpipor och brysk behandling. En ung man presenterar sig som Stan och säger att han väntat hela dagen för att få sitt tillstånd. Om tre dagar åker han till Malaysia för att arbeta inom tillverkningsindustrin. Han ser övertygad ut om att han fattat rätt beslut. Han planerar att vara borta ett år.

För honom, liksom för de flesta andra arbetsmigranter på denna innergård, handlar migration om överlevnad – på kort sikt.
Få är medvetna om riskerna, som ytterst handlar om sätta livet på spel. Även de som känner till farorna tror inte att de själva kan komma att drabbas.

De väljer att lyssna till framgångssagorna, som en bedömare uttrycker det. Och i själva verket är desperationen efter arbete så omfattande att arbetssökande inte förmår ta in den farliga situation som de kan komma att utsätta sig för.

Varje dag anländer upp till elva likkistor till Kathmandus flygplats, varav tre stycken från gulfstaterna, enligt fackföreningar i Nepal. Enligt den officiella statistiken ökar antalet avlidna migranter för varje år. Under 2013/14 uppgick de till 842 personer, varav 818 var män och 24 kvinnor. Sannolikt är de döda många fler, då den omfattande irreguljära, eller olagliga, migrationen inte omfattas av statistiken.

Många återvänder också lemlästade för livet, efter arbetsplatsolyckor utomlands. För att inte tala om alla de som luras och utnyttjas.

Det är de låga lönerna i Nepal och bristen på arbete har fått migrationen till närliggande länder att formligen explodera. En minst lika viktig förklaring är det som kallas ”underemployment” – det vill säga att många unga inte får någonting annat än tillfälliga och lågbetalda jobb i den informella ekonomin, utan någon som helst anställningstrygghet.
För Nepal har migranternas pengar blivit en betydande del av landets ekonomi, där privatpersoners betalningar från utlandet, remitteringar, under senaste året uppgått till 29,1 procent av landets BNP. Pengarna från utlandet används till största delen för att köpa en fastighet, sparande eller andra socialt relaterade kostnader.

Chefen för arbetscentret, Madetu Pandit, är bekymrad.
– Vi ser att många migrantarbetare kommer från landsbygden och att de har väldigt lite information om vad som väntar. Många åker flygplan för allra första gången i sina liv, säger han, och berättar att de har börjat utbilda migranterna innan de reser.

De flesta migrantarbetare har rekryterats genom agenturer där de betalar 1 500-2 000 dollar för visum, resa och arbetsförmedling. Det finns också de som själva ordnar ett jobb utomlands. Malaysia, Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten är de vanligaste destinationerna.

– Migranterna landar någonstans och vet inte vad som gäller. Detta är människor från landsbygden och de känner inte ens till hur man korsar en gata med trafikljus, de bara går över, säger Madetu Pandit.

Det är till största delen unga män som arbetsmigrerar från Nepal. De flesta reser från Nepals tre fattigaste områden med lägst utvecklingsindex. De kvinnor som migrerar är färre och deras öden och val skiljer sig från männens. Kvinnorna kommer i större utsträckning från andra delar av landet än de män som migrerar. Kvinnor reser delvis till andra destinationer för att arbeta och har framför allt andra typer av arbeten, inom textilindustrin och hushållsarbetare. Även för de kvinnor som avlider i migration är mönstret annorlunda än för deras landsmän. Dödsorsaken bland kvinnorna utgörs till största delen av självmord, medan de dödsorsaker som i officiell statistik uppges för migrerande män utgörs av andra anledningar som till exempelvis hjärtstopp. Migrerande mäns dödsorsaker har ifrågasatts då arbetskraften mestadels är ung. De borde inte drabbas av hjärtstopp eller andra naturliga dödsorsaker i den utsträckning som sker.

Världsfacket, ITUC, har tillsammans med det globala facket för byggnads- och träarbetare, BWI, under en längre tid fördömt destinationsländernas diskriminerande behandling av migrantarbetare. De menar att det är de omänskliga arbetsvillkoren i gulfstaterna som ligger bakom dödsfallen.

Framförallt riktar sig kritiken mot det så kallade kafalasystemet, enligt vilket arbetstillståndet knyts till en sponsor som för det mesta är arbetsgivaren själv. Utan sponsorns tillåtelse kan migrantarbetare varken byta jobb eller lämna landet på laglig väg. Världsfacket kallar systemet för en modern form av slaveri vilket bedöms utgöra en bidragande orsak till missförhållanden både i Qatar, men även i Saudiarabien och andra gulfstater. Den fackliga rörelsen driver även kampanjer för att det internationella fotbollsförbundet, FIFA, ska se över valet av Qatar som värdland för fotbolls-VM 2022. Uppskattningen är att 4 000 migrantarbetare befaras att dö före den första avsparken i Qatar.

Att dödsorsakerna skiljer sig åt mellan migrerande kvinnor och män från Nepal förvånar inte experter på området. Dipa Bharadwaj från organisationen CLASS Nepal berättar att kvinnor som migrerar uppmuntras att resa av sin familj, då närstående välkomnar de pengar som skickas hem. Men väl i migration får kvinnorna ofta dåligt rykte och stigmatiseras.

– Den allmänna synen är att dessa kvinnor säljer sex utomlands, även om det inte är så i verkligheten, säger hon. Nepal är ett traditionellt land där kastsystemet fortfarande lever kvar trots att det officiellt avskaffats.

– När kvinnorna återvänder blir de därför ofta förskjutna av sin familj som inte vill ha att göra med dem längre.

Den nepalesiska fackföreningen Gefont arbetar sedan 1995 för att säkerställa de migrerande arbetstagarnas rättigheter. Genom kontaktcentrum i destinationsländerna försöker de nå ut till de nepaleser som finns i landet och bistå dessa.

I Gefonts mötesrum har migrantarbetare samlats för att berätta om sina öden. De är alla omkring 20 år gamla men har redan hunnit arbeta i Malaysia, Qatar och Förenade Arabemiraten. En ung man berättar om lönediskriminering av nepaleser jämfört med andra migrantarbetare, om trånga och överbelagda sovsalar, om långa arbetsdagar och att arbetsgivaren beslagtagit deras pass och dokument och hindrat dem från att resa hem.

Mina Bhatta migrerade till Malaysia. Genom en rekryteringsbyrå erbjöds hon att arbeta inom paketeringsindustrin. Hon betalade 1 000 dollar för att få arbete och resa, samt hjälp med dokument. Hon utlovades en god betalning om 250 dollar. Väl på plats ändrades villkoren och Mina Bhatta placerades för att sy kläder.

– Leveranstakten var mycket hög och jag kunde inte leverera i enlighet med målen. Jag hade ingen aning om hur man syr. Jag hade aldrig sytt förut, berättar hon.

När Mina Bhatta inte levererade som förväntat uteblev den goda ersättningen. Av de tio månader hon var i Malaysia erhöll hon lön för endast tre månader, och även den var lägre än den utlovade. Idag är hon tillbaka i Nepal. Trots sin erfarenhet söker hon efter möjligheten att migrera igen, i likhet med de flesta andra unga återvändande migranter i rummet. Jag frågar vad deras mödrar och fäder säger om att de ska resa iväg igen och ta stora risker.

– De vill att vi åker, våra familjer behöver pengar. Dessutom har vi inget val, här i Nepal finns inga jobb.

Källor: ILO, OHCHR, UN World Youth Report 2014

Kristina Henschen är kanslichef för LO-TCO Biståndsnämnd som arbetar med fackligt utvecklingssamarbete. Hon besökte Nepal slutet av oktober 2014.



Om UI-bloggen

Arkiv