EU:s utrikespolitik och de mänskliga rättigheterna


Av: Joakim Kreutz

2014-12-17 |

Det brukar påstås att EU i sin utrikespolitik bryr sig mer om kampen för mänskliga rättigheter och demokrati än traditionell maktkamp. Men stämmer verkligen detta? Trots att  frågan har debatterats i årtionden  finns det väldigt få studier som har tittat på EU:s agerande istället för vad EU säger sig förespråka.

Som forskare vid UI har jag nyligen publicerat den första systematiska studien om EU:s användning av sanktioner och militära insatser i världen 1989–2008.  Resultaten visar att den faktor som generellt sett ökar sannolikheten för att EU ska agera mot ett land är just brott mot mänskliga rättigheter. Även om detta gäller över hela världen  finns det  en viss geografisk inverkan. EU är mest känsligt för brott mot mänskliga rättigheter i Europa (utanför EU), Afrika söder om Sahara samt i Östasien.

Vad är grunden för EU:s utrikespolitik? Det har debatterats av forskare, journalister, och politiker ända sedan föregångaren till EU 1973 presenterade Köpenhamnsdeklarationen om att europeisk utrikespolitik borde byggas på gemensamma normer och värden snarare än traditionell maktpolitik. En del hävdar att EU sedan dess har fortsatt att betona mänskliga rättigheter och demokrati medan kritiska röster menar att detta bara är fagra ord som döljer det verkliga agerandet, som styrs av geostrategiska intressen.

I en nyligen publicerad artikel har jag gjort den första systematiska undersökningen av om EU:s utrikespolitik verkligen är så fokuserad på mänskliga rättigheter som det har påståtts. Jag har tittat på alla tillfällen då EU har infört ekonomiska sanktioner samt använt militär som fredsbevarande trupp eller som stöd i en konflikt i världen under perioden 1989–2008. Efter en statistisk analys av de fall där EU har agerat och de fall då unionen inte har gjort så, visar mina resultat att EU generellt sett är villigt att agera i länder där det sker våldshandlingar mot civilbefolkningen. Effekten är synlig redan vid en jämförelsevis låg nivå – ungefär 30 döda civila under ett år – och alltså inte bara som en konsekvens av storskaligt våld som i Rwanda eller före detta Jugoslavien. 

Figur 1. EU:s utrikesagerande, 1988-2008


EUs-utrikesagerande-1988_2008

Den första utmaningen för en studie om EU:s utrikespolitik är att bestämma vad detta är. Eftersom EU:s medlemmar också har möjlighet att agera på egen hand måste man bestämma om dessa aktioner  ska räknas in i studien eller om bara gemensamma EU-beslut ska ingå. Dessutom måste man välja mellan det stora antal olika redskap som EU kan använda, till exempel militära insatser, fredsbevarande styrkor, sanktioner, medling, speciella rådgivare, conditionality-klausuler och handelsavtal. I min studie följer jag praxis inom forskning om internationella relationer och fokuserar på användandet av militära styrkor eller ekonomiska sanktioner, medan jag tittar på både en smal definition av EU-agerande som består av gemensamma åtgärder och en bred som också tar hänsyn till medlemsstaternas insatser. Figur 1 visar mängden aktioner enligt den breda definitionen. Som figuren visar har EU en lång historik av externt gemensamt agerande. 
 

Det finns många olika sorters brott mot mänskliga rättigheter, från att undanhålla enskilda individer vissa rättigheter till storskaliga massmord av civilbefolkningen. I min studie fokuserar jag på sydliga och allvarliga brott då det finns skäl att tro att EU är villigt att använda så allvarliga metoder som militära styrkor eller sanktioner just i dessa fall. Jag använder två mått på brott mot mänskliga rättigheter. Det första består av ett index som mäter regeringars användning av avrättningar utan rättegång, tortyr, politiska fångar och försvinnanden, medan det andra består av antalet civila som dödats av regimen i ett land under ett år. I en global jämförelse finner jag att EU är mer benäget att agera mot länder som generellt sett har mindre respekt för mänskliga rättigheter och framförallt de år som våldet är som mest förekommande.


En del av den kritik som har riktats mot uppfattningen av EU som mer humanitärt i sin utrikespolitik har hävdat att sanningen är lite mer komplex. Det har föreslagits att EU må vara mer intresserat av att skydda mänskliga rättigheter, men det finns också en annan agenda som ligger bakom var EU väljer att fokusera på den frågan. Framför allt har det hävdats att geografiska faktorer bestämmer vilka länder EU väljer att kritisera för bristande mänskliga rättigheter.  

 

Figur 2. EU:s utrikesaktivitet per region, 1989-2008
EUs-utrikesaktivitet-per-region-1989_2008

Figur 2 beskriver var EU har använt sina militära och ekonomiska maktmedel. De olika regionerna är kodade utifrån EU:s egna policydokument. Redan vid ett första ögonkast syns det att även om EU har agerat över hela världen, har det varit mer fokus på vissa regioner än andra. Jag definierar regioner enligt EU:s egen praxis, där ”Europa” består av de länder som teoretiskt kan ansöka om medlemskap, och den ”nära omgivningen” utgörs av medelhavsländer och före detta Sovjetunionen. Föga överraskande har EU varit mest aktivt i Europa, men därefter följer Afrika söder om Sahara och Östasien snarare än andra länder i närområdet.

När jag analyserar det här förhållandet närmare genom en statistisk modell som både tar hänsyn till skillnaderna mellan olika regioner och brott mot mänskliga rättigheter finner jag en ökad sannolikhet för att EU agerar när det pågår våld mot civila oavsett var i världen detta sker. Det finns dock en viss skillnad gällande hur stor ökningen i sannolikhet är, det vill säga hur ”känsligt” EU är för rapporter om brott mot mänskliga rättigheter.


För att illustrera vad mina statistiska resultat betyder använder jag ett hypotetiskt fall som liknar Egypten precis före det att den arabiska våren inleddes 2011. I verkligheten var EU ganska långsamt i sin reaktion gentemot händelserna i Egypten, vilket är konsekvent med mina resultat. Om 135 civila dödas av regimen i ett land som Egypten, det vill säga i EU:s närområde, ökar sannolikheten att EU ska införa sanktioner eller ingripa militärt med bara minst 0,2 %. Om landet istället hade varit beläget i Afrika söder om Sahara, hade motsvarande ökning i sannolikhet av EU:s agerande varit minst 1,7 %. Det här kan tyckas vara små skillnader i sannolikhet, men man måste vara medveten om att det som förklaras är ovanligheten att EU ett visst år inleder sanktioner eller militära aktioner i jämförelse med data från hela världen under en 20-årsperiod. 

EU:s engagemang när brott mot mänskliga rättigheter sker i Afrika söder om Sahara framgår tydligt i alla mina analyser, även i jämförelse med FN och USA. En möjlig förklaring till detta kan vara EU:s långsiktiga intresse av just denna region. Redan Romstatuterna 1957 innehåller en diskussion om en gemensam policy för att de dåvarande kolonierna skulle få tillgång till den inre marknaden, och bistånd började samordnas genom ”European Overseas Development Fund.” EU:s första internationella handelsavtal, Yaoundé-konventionen från 1963, undertecknades med självständiga afrikanska stater, och i samband med en omförhandling av dessa handelsavtal i Lomé 1990 införde EU så kallade ”human rights conditionality”-klausuler. Dessa innebär att avtalen kan upphöra att gälla om något land begår brott mot mänskliga rättigheter. På detta sätt belönas länder där civilbefolkningen är säker, vilket visar att EU har ett stort engagemang i den frågan. Som min undersökning visar kan detta också förklara var militära och ekonomiska maktmedel används. 

 

Text: Joakim Kreutz, forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Mer om Joakim Kreutz studie hittar du här -  Human Rights, Geostrategy, and EU Foreign Policy, 1989–2008
 


 



Om UI-bloggen

Arkiv