En marsch från barnarbete till utbildning


Av: Pia Daleke

2014-12-15 |

Det är fullt möjligt att utrota barnarbete under min egen livstid. Men för det krävs att en rad krafter samverkar. Och vi måste globalisera medlidandet. Orden kommer från den 60-åriga fredspristagaren Kailash Satyarthi, som med stort personligt risktagande handgripligen kämpat mot förtryck av barn i tre decennier.

Många har vid det här laget hört historien om hur årets ena Nobelpristagare i fred (Satyarthi delar priset med Malala Yousafzay från Pakistan) som sexåring, likt en modern Buddha, steg ut ur det trygga hemmet och mötte Indiens fattigdom. Han såg hur en skomakarpojke slet hårt för brödfödan medan han själv i fina kläder var på väg till skolan med sina föräldrar. Han såg den stora skillnaden mellan honom själv och barnarbetaren och frågade sin pappa varför det är så.

– Det beror på fattigdom och det är vanligt här i Indien, blev svaret.

Han fick veta att fattiga barn som måste arbeta trodde att de var födda till den uppgiften.

För Satyarthi, vars familj tillhörde en av de högsta kasterna, blev upplevelsen en nyckelscen som förändrade hans liv. Tanken på det arbetande barnet och fattigdomen släppte honom aldrig. Med tiden insåg han att "fattiga är inte skyldiga till sin fattigdom …" (i motsats till vad kastväsendets tankegods innebär) "… de är istället ett offer för den".

Nattliga räder
Satyarthi utbildade sig till elektroingenjör precis som föräldrarna ville. Han började så småningom undervisa vid ett universitet. Men när behovet att göra något konkret åt orättvisorna i samhället blev för starkt valde Satyarthi att överge den akademiska banan. Ensam med en sekreterare skred han till verket. Tanken var att uppmärksamma barnarbete genom att skriva om problemet. Men snart blev kampen mer handfast. Tillsammans med en grupp andra aktivister gjordes nattliga räder in i fabriker, cirkusar eller spinnerier där de visste att barnarbetare hölls fångna. Han och hans vänner utsattes ibland för svår misshandel av de maffiapersoner som vaktade barnen.

Det har gått många år sedan dess och idag verkar Sathyarthis organisation Bachpan Bachao Andolan (Rörelsen Rädda barndomen) liksom hans initiativ Global March against Child Labour internationellt. Rörelsen rädda barndomen har byggt rehabiliteringscenter och skolor där fritagna barnslavar och barnarbetare kan bo och få utbildning.
Ungefär 82 000 – så många är de barnarbetare som Satyarthis organisation har frigett. En nästan livslång kamp mot förtryck av barn och unga människor har nu krönts med fredspriset.

Barnen viktig aktör
Under Nobelveckan var Satyarthi hedersgäst vid ett seminarium i Stockholm arrangerat av riksdagen och Utrikespolitiska institutet (UI). Ett av hans budskap var då att fler aktörer måste delta i marschen mot barnarbete – beslutsfattare, näringsliv m fl – och att det sker i samverkan. Han anser att det saknas en tankesmedja mot barnarbete som kan fungera som länk mellan beslutsfattare och organisationer som hans egen.

– Vi är bra på att arbeta praktiskt, och vi kan ge råd till andra samhällsaktörer, säger Sathyarthi som berättar att han nyligen informerat Indiens premiärminister Modi och andra regeringsmedlemmar om problemet med barnarbete.

Som företrädare för beslutsfattarna fanns Sveriges barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér med i panelen i riksdagens andra kammare. Hon betonade att det är väsentligt att frågorna om barnarbete och alla barns rätt till utbildning kommer högt upp på agendan när FN under nästa år ska omförhandla sina utvecklingsmål. Regnér nämner också en annan central aktör – barnen själva.

– Underskatta inte barnens egen kapacitet att veta vad de behöver, säger hon.

Det finns runt 168 miljoner arbetande barn i åldern 6-14 år i världen. Av dem gör runt 85 miljoner – ungefär hälften – arbeten som är skadliga för deras kroppar och psyken, och ofta även för miljön. 59 miljoner av de barnen finns söder om Sahara. I dess extremaste former innebär barnarbete till exempel slaveri, prostitution och/eller deltagande i strid. Dessa barn hålls helt separerade från föräldrarna och utför hårt och hälsovådligt arbete i mycket unga år.

Är allt barnarbete av ondo?

– Nej, säger Elisabeth Dahlin, generalsekreterare för Rädda Barnen. Det finns säkert arbete av det lättare slaget som barn kan utföra och som kan utgöra ett viktigt bidrag till fattiga familjers försörjning.

– Men det får aldrig gå före grundläggande rättigheter som utbildning. Dessutom måste föräldrarna samtycka. Men ett sådant jobb kan göra det lättare för ett barn att längre fram ta sig in på arbetsmarknaden och få ett formellt jobb, säger hon.

FN:s barnkonvention fyller i år 25 år och har ratificerats av nästan alla länder. I Sverige har barnarbete varit förbjudet i 60 år.
Näringslivet? Vad kan företagen göra? Renée Andersson, ansvarig för etiska och miljömässiga frågor på klädföretaget Indiska, nämner tre åtgärder som företag verksamma i länder där barnarbete förekommer kan göra. Det första är att arbeta tätt samman med enskilda organisationer.

– Vi företagare kan inte gå in i exempelvis ett spinneri och kontrollera att där inte finns barnarbetare. Men det kan organisationer som Satyarhtis – och de gör underverk, säger Andersson.

Uppförandekoder
Ett annat kraftfullt verktyg är enligt Andersson uppförandekoder (code of conducts) för företagen. Genom sådana kan de utöva påtryckningar på beslutsfattare att stärka arbetsrätten och se till att den genomförs i verkligheten. Hon berättar att Indien har lagar för arbetsrätt som är nästan lika bra som Sveriges, men att systemen för pension, socialförsäkringar och övertidsersättning är väsentligt mycket svagare.

– När de vuxna – föräldrarna – mår bra och har rimliga löner och arbetsvillkor holkas incitamentet för barnarbete ur, säger Andersson.

Och visst har situationen blivit bättre under de senaste årtiondena. Det bekräftar Kailash Satyarthi:

– Vi har gjort framsteg. Det finns betydligt färre barnarbetare idag än när jag började min marsch.

Men han ska fortsätta marschera – och han vill ha många fler med sig.

– Så länge ett enda barn berövas sin värdighet, sin frihet och sin framtid kan vi inte kalla oss en civiliserad värld, säger han.

Hur ser Satyarthi på framtiden nu när han förärats med Nobelpriset? Han anser att det förpliktar:

– Jag vill bli ledare för flera enskilda organisationer som jobbar samman med olika aspekter av barnarbete i syfte att utrota det.

Text: Pia Daleke, redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

Fakta: Gräsrotsrörelsen Global March against Child Labour bildades 1998 med målet att kämpa mot barnarbete och för alla barns rätt till utbildning. Den första marschen genomfördes den 17 januari 1998 under ledning av Kailash Satyarthi. Marschen hölls samtidigt på flera platser i världen och deltagarna var t ex lärare, fackförbund, barn och enskilda organisationer. En grupp deltagare enades därefter och marscherade genom Afrika, Asien, Europa och Amerika. Slutpunkten var Genève och FN:s arbetsorganisation ILO där en konferens om barnarbete hölls.

Bachpan Bachao Andolan (Rörelsen Rädda barndomen) grundades 1980 av Satyarthi och har sin bas i Indien. Den arbetar mot tvångsarbete, barnarbete och människosmuggling. Rörelsen har bl a grundat s k barnvänliga skolor i hundratals indiska byar, där barnarbete och barngifte inte längre förekommer och där alla barn går i skolan.

Titta på seminariet: Marching Against Child Labour: Nobel Peace Prize Laureate 2014:

 



Om UI-bloggen

Arkiv