Nato vänder blicken mot Östersjöregionen


Av: Anna Wieslander

2014-11-26 |

Om några veckor kommer Sverige, tillsammans med Finland, att för första gången mötas med Nato för att diskutera den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet. Det blir startskottet för en ny form av strategisk dialog med alliansen.


Med den nya generalsekreteraren Jens Stoltenberg signalerar Nato ett nyvaknat intresse för Östersjöregionen som en strategisk spelplan. Tidigare har alliansen mest hanterat enstaka kriser eller händelser i området. Det är en intressant utveckling som Sverige kan ha stor nytta av tillsammans med Finland och de övriga nordiska och baltiska grannländerna.


Ny beredskapsplan brådskar
Den ryska annekteringen av Krim i mars tog Nato-länderna på sängen. Avskräckning och beredskap står åter i fokus när Nato nu skiftar tillbaka till kärnuppgiften: kollektivt försvar i ljuset av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge såväl österut som söderut.


Efter decennier av fokus på internationella insatser är brådskan nu stor att få ihop detaljerna i den beredskapsplan, Readiness Action Plan (RAP) som antogs vid toppmötet i Cardiff i september. Detaljerna ska fastställas när Natoländernas försvarsministrar träffas i februari.

 

I och med toppmötet fick Sverige också möjlighet till ett skräddarsytt program med Nato. Det konkreta utformandet riskerar dock att hamna i bakvattnet, då Nato-länderna nu i första hand ska enas kring en ny spjutspetsstyrka, kommandostruktur och kostnadsfördelning.


Och på detta område har alliansen en hel del att ta igen. Som en hög Natoföreträdare uttryckte det efter toppmötet: ”Nato har muskelminne och vi är tillbaka på gymmet.”

 

Dock har många år gått då länder passat på att minska sina försvarsutgifter och Nato-strukturen anpassats efter internationella insatser utanför medlemmarnas territorier.

 

Snabbhet och närvaro österut

Ett allt mer aggressivt och auktoritärt Ryssland utmanar. Samtidigt går åsikterna isär om hur Ryssland ska hanteras på sikt.

Med annekteringen av Krim visade Ryssland inte enbart aggressiva avsikter utan också att landet kunde mobilisera avsevärda militära resurser inom 48 timmar. Det är detta som Nato nu med trovärdighet måste kunna möta.

 

De baltiska staterna och Polen har kraftfullt pläderat för permanenta Nato-styrkor i sina länder, men ännu inte fått gehör för detta. Bland annat Tyskland och Nederländerna stretar emot.

 

Planen är istället att rotera styrkor från medlemsländerna österut i ett intensivt flöde av övningar och att snabbt kunna fylla på vid behov. Kärnan ska utgöras av en ny spjutspetsstyrka med extra snabb beredskap.

 

Då gäller det också att kommandostrukturen fungerar. Vilka befogenheter ska SACEUR, befälhavaren för styrkorna, ha? Ska han kunna sätta in vissa styrkor automatiskt, så som det var under kalla kriget, för att uppfylla 48 timmars beredskap eller måste det gå via politiska beslut, vilket riskerar att sinka processen?

 

Relationen med Ryssland vållar debatt

I vågskålen finns naturligtvis hur Ryssland långsiktigt ska hanteras. I Nato pågår en het, intern diskussion om detta. Frågan är om Nato-Rysslandsavtalet från 1997 ens är relevant i dagens säkerhetspolitiska läge. I avtalet behandlas frågan om permanenta Nato-styrkor i nya medlemsländer.

 

Nato har sedan i våras fryst det praktiska samarbetet med Ryssland, men vissa länder vill gärna se en normalisering av relationerna så snart som möjligt. Å andra sidan pekar den negativa utvecklingen i östra Ukraina och Rysslands fortsatta inblandning i stridigheterna på att den vägen är osannolik framöver.

 

Georgienkriget kastar långa skuggor över debatten. Då, 2008, tog det bara några månader innan Nato var tillbaka i normala relationer med Ryssland, vilket många är självkritiska till idag.

 

Nato borde starkare ha visat att det ryska agerandet inte var acceptabelt och dragit konsekvenser av det. ”Det misstaget bör inte återupprepas”, anser en hög Natoföreträdare.


Skräddarsytt program måste fyllas på
För Sverige blev det kännbart i våras när Nato åter började lägga stor vikt vid kollektivt försvar. De annars så öppna dörrarna på Nato-högkvarteret stängdes för icke-medlemmar.

 

Sverige har deltagit i alla Nato-ledda insatser med FN-mandat sedan Balkankrigen, och har en samverkansförmåga med Nato väl i paritet med många medlemmar. Det gör att Nato betraktar Sverige som en ”guldpartner”.

 

Tack vare idogt svenskt fotarbete i Nato-korridorerna har Sverige, och även Finland, möjlighet till ett fördjupat samarbete med Nato i ett särskilt, skräddarsytt program, EOP (Enhanced Opportunities Program).

 

I dagsläget är det mycket upp till Sverige att föreslå exakt innehåll. Med fördel sker en nära samordning med Finland. Eftersom Nato har en stor och utmanande uppgift framför sig med beredskapsplanen RAP kommer Sverige att behöva fortsätta att driva på för att få igång det nya programmet.


Programmet handlar främst om att komma in från början och med automatik då Nato diskuterar nya insatser, att få vara med i avancerade övningar i närområdet och att kunna ha regelbundna politiska konsultationer i kretsen Sverige-Nato, eller Sverige/Finland- Nato, om situationen i närområdet, även på ministernivå.

 

Ytterligare en intressant öppning är att undersöka möjligheten att koppla in Sverige tydligare mot den nya beredskapsstrukturen med regionalt säte i Szczecin i Polen.


Alla medlemmar är inte lika förtjusta i att släppa in partnerländer djupt i samarbetet, eftersom det kan urholka det kollektiva åtagandet enligt artikel 5. Den välvilliga inställning som nu finns i Nato bör därför användas klokt för att fördjupa relationen på ett sådant sätt att den också bidrar till svensk försvarsförmåga i en försämrad säkerhetspolitisk kontext.

 

Text: Anna Wieslander, stf direktör.

 

Tips:

Se UI Focus interview med Alyson Bailes, Adjunct Professor, University of Iceland "Sweden's Defence Cooperation"

Titta gärna på seminariet "The Dynamics of Defence Cooperation: Possibilities and Limits in a Changing Europe" i UI Play:

 

 



Om UI-bloggen

Arkiv