Mångfacetterad migration, om EU själv får välja


Av: Erica Lundholm

2014-11-13 |

Så kallade ”EU-migranter” och människor som dör i försök att utöva sina mänskliga rättigheter, var heta ämnen när EU:s migrationspolicys diskuterades på Utrikespolitiska institutet i början på november.

”Nu kommer EU-migranterna!” Den ”varningen” hörs i medier i Storbritannien, Tyskland och andra rika EU-länder, enligt Peo Hansen, biträdande professor och lektor i statsvetenskap på REMESO vid Linköpings universitet.

Men vilka är dessa EU-migranter? Enligt Hansen är termen relativt ny och existerade inte för tio år sedan. Den började användas flitigt inom EU runt finanskrisen 2008. Termen syftar i grova drag på det stora antal EU-medborgare som flyttar från fattigare till rikare länder i EU. Hansen påpekade att termen kritiserats av vissa inom EU eftersom EU-medborgare har rätt att bo och arbeta var helst de önskar inom unionens gränser och därför inte kan benämnas migranter. Men enligt honom är inte termen nödvändigtvis felaktig utan visar snarare på att vissa medlemsländer vill se liknande restriktioner mot migranter inom EU som unionen har gentemot externa migranter från exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Fri rörlighet ifrågasatt
Hansen berättade om ”The 4-Country Letter”, ett brev skrivet av Storbritannien, Tyskland, Österrike och Nederländerna, som förra sommaren lämnades in till EU-kommissionen. I brevet kritiserade länderna den fria rörligheten som de ansåg möjliggjorde vad de kallade socialturism, alltså att EU-migranter, som de mobila EU-medborgarna benämndes i brevet, från exempelvis Bulgarien och Rumänien, kommer till länder med ett mer fördelaktigt välfärdssystem för att ta del av detta utan att ha hjälpt till att finansiera det. Hansen menade vidare att användandet av den omtvistade benämningen av mobila EU-medborgare kan komma att få betydande konsekvenser.

- Om vi börjar kalla EU-medborgare för migranter, vet vi att den fria rörligheten kan gå förlorad, sade han.
Enligt Hansen är en vanlig förklaring till den förändrade synen på fri rörlighet att med större socioekonomiska skillnader mellan länder blir reglerna kring migration striktare och med mindre skillnader blir inställningen mer öppen.

Brain drain
Roderick Parkes, forskarassistent vid UI:s Europaprogram målade under sitt inlägg upp scenarion för EU:s framtid. Ett scenario var en potentiell ”ohelig allians” mellan de länder som många EU-medborgare väljer att flytta till och de EU-länder som många väljer att flytta från. Ett exempel var att Storbritannien kanske anser att dess befolkning växer för snabbt, medan Ungern upplever en omfattande befolkningsminskning. Därför skulle bägge länder vara intresserade av att inskränka den fria rörligheten inom EU.

 

Även Hansen pekade på befolkningstappet inom de mindre utvecklade EU-länderna som en viktig aspekt i diskussionen. Enligt honom har många av de fattigare medlemsstaterna de senaste åren upplevt något som av vissa benämns som en demografisk kollaps. Exempelvis förlorade Litauen cirka 9 procent av sin befolkning mellan åren 2008–2013.

Men det är inte bara antalet utflyttade som är problemet, utan även så kallad brain drain, det vill säga att högutbildade personer lämnar fattigare EU-länder till förmån för rikare. Så har 14,000 läkare lämnat Rumänien sedan krisen 2008, och av dessa har Storbritannien, Frankrike och Tyskland tagit emot 4000 vardera. Denna konsekvens av den fria rörligheten har däremot varken kritiserats av Angela Merkel eller David Cameron, enligt Hansen.

Brister i asylpolitiken
Det var inte bara migrationen inom EU som diskuterades vid seminariet, utan även den externa migrationen och EU:s regelverk runt den. I dag befinner sig 51 miljoner människor på flykt från krig och förtryck, vilket är den högsta siffran sedan andra världskriget enligt Karolina Lindholm Billing, chefsjurist på UNHCR:s Norra Europakontor. Hon var kritisk till unionens asylpolitik:

– De enda som egentligen gynnas av det nuvarande asylförfarandet är människosmugglare och människohandlare som utnyttjar människors desperata försök att nå säkerhet, sade hon.

Den problematik Lindholm Billing delvis syftar på är troligen att en person bara kan söka asyl på plats i det land personen vill leva i. För att ta sig till Europa är det därför många som väljer att med hjälp av människosmugglare exempelvis ta sig med båt över Medelhavet för att nå Italiens eller Greklands kuster. Det var den resan som de 600 personer som dog utanför den italienska ön Lampedusas kust gjorde när de två båtar de färdades i kapsejsade i oktober 2013.

 

Sedan början av 2014 har enligt Lindholm Billing ytterligare 3 500 drunknat på Medelhavet i försök att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl. För att undvika att sådana tragedier inträffar igen förespråkar UNHCR bland annat att EU ska ha en gemensam sök- och räddningsoperation på Medelhavet, samt att de lagliga vägarna att söka asyl i något av EU:s medlemsländer ska utökas.

Text: Erica Lundholm, journaliststuderande och praktikant vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Titta gärna på hela seminariet i UI Play -  The EU's role in the world: Migration


Om UI-bloggen

Arkiv