Bosnisk ”höst”?


Av: Johanna Mannergren Selimovic

2014-10-30 |

I valet som hölls i Bosnien-Hercegovina för ett par veckor sedan vann de nationalistiska partierna stort. Har den ”bosniska våren” kommit av sig? Vad har hänt med demokratirörelsen?

Förra året väcktes förhoppningar om att dödläget i Bosnien skulle kunna brytas – tiden tycktes äntligen mogen att göra upp med det tunga arvet från kriget. Människor gick ut och protesterade på gator och torg. De hade fått nog av den korrupta politiken och den katastrofala ekonomin. De förenades tvärs över etniska gränser, vilket var en nyhet i ett samhälle som alltsedan kriget har genomsyrats av etnisk uppdelning. Bland annat tillsätts varje viktig samhällspost enligt etniska principer. Lägg därtill en utarmad ekonomi med en arbetslöshet på cirka 30 procent.

I vintras exploderade plötsligt missnöjet i våldsamma protester – byggnader stacks i brand och folk drabbade samman med polis i ett antal städer. Men protesterna hade också en annan sida. Medborgare började samlas i omfattande dialogmöten, så kallade medborgarplenum, där allt från korruption till jämställdhet diskuteras och krav formuleras till politiker i en form av direktdemokrati.  Andra länder såg plötsligt på Bosnien med nyvaknat intresse – ett nytt koncept för gräsrotsbaserad demokrati tycktes växa fram.

Mörka krafter
Förhoppningarna kom på skam när valresultatet tickade in. I så gott som hela landet hade de gamla politiska partierna vunnit stort utifrån ett beprövat recept på några nypor populism och en hel skopa etnisk skärmselpropaganda. Mörka minnen från kriget väcktes till liv och bilder på krigsförbrytare som Radovan Karadzic syntes plötsligt till igen. Hade den ”bosniska våren” bara varit en parentes? Nej, den demokratiska rörelsen lever i högsta grad och håller på att omgruppera sig, hävdar Svjetlana Nedimovic, en av de framträdande gräsrotsaktivisterna, i en intervju.

–Politikerna mobiliserade runt rädsla och hot. Det har gjorts en mycket cynisk analys efter valet, där folk har kallats för får eller kossor som inte kan fatta några egna beslut. Men de demokratiska alternativen var begränsade, säger hon och menar att den demokratiska motrörelsen får allt bredare förankring hos ”vanligt folk”.

Växande demokrati
Tidigare mobiliserades människor kring en speciell händelse (som att rädda en sjuk bebis som drabbats av politikernas oförmåga att komma överens om nya personnummer), för att sedan skingras igen. Nu börjar den demokratiska rörelsen konsolideras och runt om i Bosnien har det bildats demokratiska ”dialogplatser” bortom partipolitiken. Inte bara i de stora städerna Sarajevo och Tuzla utan även i små orter som Bugojno och Biljeljina, med spridning i båda delrepublikerna.

–Nu vill vi arbeta mer politiskt, för en bredare transformering av samhället. Men vi är inte ett politiskt parti och ser oss inte heller som del av ngo-sektorn.

Svjetlana Nedinomvic vill inte lägga fram en sammanhängande strategi för demokratirörelsen. Varje lokal grupp är oberoende och hon menar att istället för detaljerade program är det viktigt att identifiera minsta gemensamma nämnare och sätta igång en dynamisk process.

– Vi har en tyst överenskommelse, som allt mer övergår i en öppen, att inte tala om etnicitet. Det har inte bara pragmatiska skäl, utan det handlar om att göra revolt mot den etniska identifikationens tyranni som störtade ned både individer och landet i stort i fattigdom och förnedring.

Stora utmaningar
Den demokratiska rörelsens sökande och inkluderande strategi är på många sätt en nyhet i ett politiskt klimat som i mångt och mycket går ut på att så högröstat som möjligt försöka skrämma motståndaren till tystnad. Utmaningarna är förstås enorma. Den mest överhängande är att försöka kanalisera spänningarna efter valresultatet in i en sådan demokratisk och inkluderande dialog, istället för okontrollerade våldsutbrott liknande de som utspelade sig tidigare i år.

Text: Johanna Mannergren Selimovic, forskare vid Utrikespolitiska institutet.

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv