Tvåstatslösningen - är den möjlig?


Av: Kjell Goldmann

2014-10-28 |

Regeringsförklaringens ord om att konflikten mellan Israel och Palestina ”endast” kan biläggas genom en tvåstatslösning, och att Sverige därför kommer att erkänna ”staten Palestina”, har inte bara aktualiserat frågan om detta är ett konstruktivt bidrag till fredsprocessen utan också om denna väg till värdiga förhållanden för palestinierna längre är framkomlig.

Som ofta i fråga om utrikespolitik finns det i och för sig anledning att ställa frågan om regeringen verkligen tror sig kunna bidra till en lösning i Mellanöstern eller om det mest bara handlar om en markering av hur Sverige, eller regeringen, vill bli uppfattade. Man kan också undra om det planerade erkännandet av ”staten Palestina” innebär en ny princip för erkännande av stater.

Sverige har brukat anses följa den så kallade effektivitetsprincipen, vilken bland annat innebär att det ska finnas en regering med effektiv kontroll över det territorium som avses.

Folkrättsjurister står till tjänst med andra principer, och det är intressant vilken den nya regeringen tänker följa. Såvida den inte tänker sig att vara lika principlös som den gamla var i fråga om Kosovo. ”I unika situationer har vi även tidigare funnit att det är nödvändigt med unika ställningstaganden” sade Carl Bildt 2008, och Margot Wallström instämmer kanske 2014.

Binationell stat
Huvudfrågan är emellertid om regeringen har rätt i att en tvåstatslösning är nödvändig och att ingenting annat kan tänkas.

Två dagar efter regeringsförklaringen publicerade den israeliska tidningen Haaretz en artikel av den välkände vänsterskribenten Gideon Levi, enligt vilken tvåstatslösningen varit omöjlig i decennier (Haaretz 141005). Istället har Israel utvecklats till en binationell stat. Att fortsätta att diskutera två stater är ett sätt att slösa bort ännu mer tid. Det som behövs diskuteras är om Israel ska bli en binationell demokrati eller en binationell apartheidstat enligt Levis artikel.

Det finns ett åtminstone antytt släktskap med vad den palestinske aktivisten Omar Barghouti från motsatta utgångspunkter skriver om det brittiska parlamentets uppmaning till sin regering att erkänna Palestina (New York Times 141017). Det som enligt Barghouti först och främst ska erkännas är att varje palestinier ska ha samma rättigheter som varje annan människa. Han oroar sig över att det som britterna tänker sig är ett ”palestinskt Bantustan” vid sidan av Israel. Som det centrala citerar han ord för ord ett palestinskt dokument med krav på ”erkännande av Israels arabisk-palestinska medborgares fulla likställdhet”. Detta snarare än två stater.

Blev ett FN-ärende
Någon ”staten Palestina”, som regeringen kallar den, har ännu aldrig funnits. Palestina blev en avgränsad enhet först när Frankrike och Storbritannien under första världskriget planerade hur de skulle dela upp det ottomanska Mellanöstern mellan sig. När Storbritannien 1946 tillkännagav sin avsikt att lämna Palestina blev detta ett ärende för det nybildade FN. 1947 föreslog en FN-kommitté en uppdelning i en judisk och en arabisk stat. Tvåstatslösningen var född.

En majoritet i FN:s generalförsamling ställde sig bakom planen, men fem arabstater ingrep militärt för att hindra att den verkställdes. Kriget slutade med att det Palestina som Storbritannien administrerat delades mellan Israel, Egypten och Transjordanien, vilket efter att ha erövrat Västbanken bytte namn till Jordanien. Det som kallas 1967 års gränser är 1949 års stilleståndslinjer.

I det av Egypten framprovocerade kriget 1967 erövrade Israel de av Egypten och Jordanien kontrollerade delarna av Palestina. Sedan dess har ytterligare krig förts och många förhandlingar ägt rum. Starka vägrarfronter har etablerats på båda sidor och är varandras bästa stöd. Det är inte lätt att tro på ett förhandlingsresultat som tillräckliga majoriteter på båda sidor samtidigt skulle godta och som inte skulle omintetgöras med våld av oppositionella grupper på endera sidan, eller båda.

Sista tåget gått?
För min del hör jag till dem som undrar om inte sista tåget gick år 2000. Våren 2000 bodde jag i Jerusalem, där jag mötte uttryck för lättnad över att, som man då trodde, en slutuppgörelse var inom räckhåll. På sommaren ägde förhandlingar rum i Camp David, varvid Israels premiärminister Ehud Barak erbjöd en tvåstatslösning liknande den som diskuterats sedan dess.  PLO:s ordförande Yasser Arafat avböjde emellertid, och de samtal som ändå fortsatte under hösten blev politiskt irrelevanta genom andra intifadans blodsutgjutelse. Sedan tog den nationalistiska högern över i Israel och Hamas etablerade sig i Gaza. Sista tåget hade gått.

Kanske är detta alltför pessimistiskt, men nog finns det skäl att fundera även efter andra linjer. Inspiration till hur en binationell demokrati skulle kunna utformas kan man få av en lång artikel som egentligen handlar om något annat. I artikeln skisserar Carlo Strenger och Judd Yadid en plan för vad de, med en schweizisk referens, kallar kantonisering av Israel väster om 1967 års linje (Haaretz 141007).

Kulturkrigen inom Israel äventyrar enligt Strenger och Yadid landets själva existens. En möjlig väg är långtgående regionalt självstyre, skriver de, och nämner inte bara Schweiz utan också Indien och Spanien samt Kanada och Australien. De tänker sig en uppdelning av Israel i tolv provinser med betydande självstyre på områden som vård, skola, miljö och kommunikationer. Några av provinserna skulle bli dominerade av ortodoxa, andra av sekulära. Två skulle ha arabisk majoritet.

Resonemanget skulle kunna utvidgas till att inbegripa hela det brittiska Palestina. Idén är kanske lika orealistisk som andra, men den som vill vara konstruktiv kan inte nöja sig med att försöka hitta på nya sätt att förmå alla politiska krafter på båda sidor att acceptera den i 62 år diskuterade tvåstatstanken. Andra perspektiv är värda att pröva.

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Femton Politiska Begrepp (2013), Den föreställda familjen (2011), Politiska personer (2010), Identitet och politik (2008) och Övernationella idéer (2003).

 

 


Om UI-bloggen

Arkiv