Tunisien enda ljuspunkten i MENA-regionen


Av: Stefan Borg

2014-10-24 |

MENA-regionen är i betydligt sämre skick nu än före den så kallade arabiska våren. Det sade Bahgat Korany, professor vid det amerikanska universitetet i Kairo, på ett forskarmöte i Spanien. Den enda ljuspunkten i regionen är Tunisien.

I början av oktober höll forskningsnätverket EuroMeSCo sitt årsmöte i Tarragona, Spanien. EuroMeSCo samlar ett hundratal forskningsinstitut i Europa och MENA-regionen som på olika sätt intresserar sig för den politiska utvecklingen i Medelhavsregionen. Även Utrikespolitiska institutet finns representerat i nätverket.

Efterdyningarna till arabiska våren, som blommade ut under 2011, stod i förgrunden på mötet och det rådde stor konsensus om det mycket allvarliga läge som MENA-regionen nu befinner sig i. Bahgat Korany hade slagit samman olika indikatorer på utveckling såsom FN:s Human Development Index och det så kallade Failed State Index och menade i sitt anförande att regionen nu i stort sett på alla områden är i betydligt sämre skick än före omvälvningarna. Den i stort sett enda ljuspunkten i regionen är utvecklingen där omvälvningarna tog sin början, nämligen Tunisien.Demokratiseringsforskaren Richard Youngs vid Carnegie Europe i Belgien menade att den fyrfaldiga kategoriseringen av MENA-regionens länder som fångade utvecklingen för några år sedan nu är överspelad.

Då gick det att dela in länderna i:
1. De länder där det skett en relativt fredlig regimförändring (t ex Tunisien och Egypten)
2. De länder som befann sig i en situation där regimerna själva initierade en blygsam reformprocess för att förekomma mer långtgående krav (t ex Marocko och Jordanien)
3. De länder där regimerna motsatte sig i stort sett alla reformkrav (t ex Saudiarabien och Bahrain)
4. Länder där inledande demonstrationer gradvis övergick i öppen krigföring (t ex i Libyen och Syrien).

Enligt Youngs ser vi nu snarare två huvudsakliga utfall i regionen. Det första utfallet är ett där regimerna motsatte sig alla former av verklig förändring (Egypten, Marocko, Jordanien och Gulfstaterna).

Det andra utfallet är länder där institutionerna helt imploderat (som Syrien, Libyen och delar av Irak). Det finns dock ett viktigt undantag från denna klassificering: nämligen Tunisien som måste ses som en anomali.

Anomalin Tunisien
Även om polariseringen mellan olika aktörer på den politiska scenen fortfarande är oroväckande hög – och de stundande parlaments- och presidentvalen i oktober och november kommer att vara ett lackmustest för utvecklingen så långt – finns det flera ljuspunkter att peka på i Tunisien.

Efter två uppmärksammade politiska mord och stora spänningar under 2013, avgick den moderat islamistiska Ennahda-regeringen och beredde väg för en övergångsregering. Tidigare i år lyckades också Ennahda och den mer sekulärt orienterade oppositionen enas om en ny konstitution. Ennahda gav upp tidigare krav om att sharia skulle omnämnas som en rättslig källa, även om islam formellt lyfts fram som Tunisiens religion. Samtidigt stärks kvinnors rättigheter åtminstone på pappret och den nya konstitutionen hyllas som en av de mest liberala i arabvärlden.

Även om Tunisien fortfarande står inför utmaningen att bygga ett samhälle där både mer sekulärt orienterade krafter och islamister kan samsas som Isabel Schaefer, professor vid Humboldt-universitetet i Berlin, framhöll i sitt anförande finns det anledning att hysa försiktig optimism vad gäller den fortsatta utvecklingen. Tunisien har ett aktivt civilsamhälle och då regionala och globala stormakter saknar strategiska intressen i Tunisien förekommer det relativt liten utomstående inblandning i den tunisiska politiken.

Egypten: "a little too much law and order”
När vi förflyttar oss till Egypten är dock läget betydligt dystrare. Till skillnad från i grannlandet Libyen råder förvisso i viss utsträckning lag och ordning, eller som Hughes Mingarelli, chef för EU:s utrikesförvaltnings MENA-sektion, formulerade det ”a little bit too much law and order”. Efter det att den demokratiskt valda regeringen under Muhammed Morsis ledning tvingandes bort av militären 2013 – om än med ett tämligen starkt folkligt stöd – har al-Sisi-regeringen utvecklat alltmer långtgående auktoritära tendenser. Yttrandefriheten har begränsats, sociala medier kontrolleras hårdare och det fria åsiktsutbytet vid universitetsmiljöer är hotat.

Dina Fakoussa vid German Council of Foreign Relations, pekade dock på en positiv tendens i Egypten. Den mer liberalt sinnade urbana medelklass som i stor utsträckning entusiastiskt ställde sig bakom arméns kupp mot den demokratiskt valda Morsi-regeringen – som förvisso också börjat uppvisa alltmer auktoritära tendenser – har nu börjat förhålla sig något mer kritisk till al-Sisis styre. Men även om brödraskapets ledarskap har krossats och det i nuläget egentligen inte finns några livskraftiga politiska alternativ så sitter regimen i Egypten trots allt långt ifrån säkert. När Saudiarabien, som alltmer tagit över USA:s traditionella roll som utomstående beskyddare, inte längre vill betala räkningen kommer folket att strömma tillbaka till gatan, menade Kristina Kausch vid forskningsinstitutet FRIDE i Madrid.


Den pågående tragedin i Syrien
Det syriska inbördeskriget, som nu skördat ett par hundratusen människoliv och tvingat så mycket som en fjärdedel av landets befolkning på flykt, pågår oförtrutet. Vissa bedömare sätter ett litet hopp till att Iran ska kunna förmås omvärdera sitt stöd till Assad-regimen, som nu är helt beroende av Teheran. Två utvecklingar skulle, (mycket) optimistiskt tolkade, kunna tala för en sådan omvärdering. För det första skulle det relativt nya ledarskapet i Iran kunna vara intresserat av att ytterligare förbättra relationen med västmakterna i samband med de förhandlingar som pågår om dess atomenergiprogram.

För det andra finns det tecken på att Saudiarabien långsamt håller på att erkänna Irans intressen i Irak. På sikt skulle detta kunna leda fram till någon sorts förbättring av relationen mellan de båda regionala stormakterna Iran och Saudiarabien som båda försöker exportera sina egna förment universella ideologier, och mellan vilka det de facto råder ett kallt krig. Och, som en bedömare framhöll, allt potentiellt samarbete mellan Iran och Saudiarabien, hur begränsat det än må vara, kan bara vara till godo för det desperata läge som nu råder.

Västs roll
Även om den pågående militära kampanjen mot Islamiska staten (IS) försiktigt välkomnas av många av regionens aktörer, finns det stora frågetecken kring denna i huvudsak flygbombningskampanj. För det första pekade Lina Khatib, chef för Carnegie Middle East Centre, på dålig samordning mellan de lokala stridande i Syrien och de USA-ledda bombanfallen. För det andra råder det en brist på övergripande strategi. Även om IS militärt skulle besegras i Syrien finns det ingen samsyn på vad som komma skall. Och för det tredje, som Claire Spencer vid Chatham House i Storbritannien framhöll, är det lättare att demonisera och militärt försvaga IS, som förvisso är en allmänt avskydd extremistisk organisation, än att komma tillrätta med den situation som ligger till grund för dess framgångar, nämligen stor fattigdom och politisk marginalisering av sunniterna i Irak.

En återkommande fråga under konferensen i Spanien var vad EU och de europeiska länderna på egen hand egentligen kan bidra med i det allvarliga läge som regionen befinner sig. Sven Biscop vid Egmont Institute i Bryssel pekade på nödvändigheten i att EU skaffar, samt gör sig bredd att nyttja, militära maktmedel i regionen. Libyeninsatsen 2011 visade åter på att de europeiska länderna är hopplöst beroende av USA när det gäller militära operationer i större skala. Biscop framhöll att USA på lång sikt håller på att orientera sig bort från regionen mot Asien, där den strategiska rivaliteten med Kina förvandlar allt annat till distraktioner.

Detta gör att EU kommer att tvingas ta ett större ansvar för regionen i framtiden. Samtidigt bör EU ställa tydligare krav på samarbetspartner i regionen. EU lider enligt Biscop av ett ”snövitskomplex”, d v s unionen vill inte stöta sig med någon och har därför tenderat att ingå partnerskap även med länder med allvarliga demokrati- och MR-brister. Detta har i praktiken gjort EU till en status quo-aktör i regionen. Biscop förordade istället en pragmatisk idealism, där det ställs större krav på de länder som vill ha EU:s hjälp.

Medan västvärldens historiska betydelse i regionen måste anses vara mycket stor – koloniala statsbildningar med dess arbiträrt dragna gränser bestämmer alltjämt spelreglerna för regionen – måste EU:s förmåga att agera positiv kraft idag ses som tämligen begränsad. Den kanske mest fundamentala orsaken till konflikt i regionen, nämligen den extremt ojämlika fördelningen av resurser, är inte något EU kan göra mycket åt, åtminstone inte på kort sikt. Det som EU långsiktigt kan göra är att uppmuntra till investeringar i regionen. Samtidigt, som Claire Spencer vid Chatham House framhöll, behöver EU bli bättre på att stödja civilsamhällets gräsrötter och satsa på bistånd som når folken direkt, t ex stöd till fackföreningar, och inte kanaliseras via regeringar.

 

Text: Stefan Borg, forskare vid Utrikespolitiska institutet, UI.


Om UI-bloggen

Arkiv