Försoning – den verkliga vägen till fred


Av: Erica Lundholm

2014-10-21 |

Vad händer egentligen när vapnen har tystnat och freden ska byggas? Den frågan belyste Johanna Mannergren Selimovic på sin föreläsning "Efter kriget: Den svåra vägen till försoning", under en av UI:s gymnasiedagar.

Idag är åtta av tio krigsoffer civila. Johanna Mannergren Selimovic som forskar på UI om fredsprocesser i postkonfliktländer, förklarar hur krigens struktur förändrats från ett scenario där soldaterna packade sina ryggsäckar och drog ut i krig någonstans på ett slagfält långt borta, till att numer utspela sig utanför civilbefolkningens köksfönster. Civilbefolkningen utsätts idag ofta för etnisk rensning och folkmord i konflikter, exempelvis till följd av att en folkgrupp vill mota bort en annan folkgrupp från ett område som denna anser vara sitt eget.

Med de ”nya krigen” så kommer också nya konsekvenser. Ofta utspelar sig konflikterna inom ett land, med andra ord är det inte grannlandet som är fienden, utan kanske din granne. Försoningsprocessens betydelse har därför blivit allt större och i nutid använder vi två viktiga verktyg för att kunna underlätta den - krigstribunaler och sanningskommissioner.

Individualisera skulden
Den första krigstribunalen som fokuserade på individer var den i Nürnberg efter andra världskriget. En tribunals uppgift är att döma enskilda individer för krigsbrott, alltså att individualisera skulden. Enligt Mannergren Selimovic är just den individualiseringen väldigt viktig i den försoningsprocess som ska ske efter att ett inbördeskrig avslutats, eftersom du då förväntas leva tillsammans med ”fienden” igen. Om du vet att den som dödade din släkting sitter bakom lås och bom, och du därmed har individualiserat skulden istället för att tänka i termer av ”vi” och ”de”, blir det lättare att se en gemensam framtid.

Ett erkännande i samhället
Sanningskommissioner i sin tur syftar inte till att döma, utan till att kartlägga krigsbrotten som här kan skildras ur olika perspektiv. Förhoppningen är att genom dessa kommissioner skapa ett brett erkännande i samhället av offrens lidande. Mannergren Selimovic berättar att dem som hon talat med som blivit utsatta för krigsbrott ofta upplever att själva domen är viktig, men att de också vill få en bredare upprättelse. Men ett erkännande kan också vara viktigt för individen och med sanningskommissioner kan just ett erkännande bli lättare att få fram eftersom de inte utdömer straff på samma vis som en tribunal. Det handlar snarare om rekommendationer om ekonomisk kompensation till offret. Den kanske mest uppmärksammade sanningskommissionen var den i Sydafrika efter avskaffandet av apartheid.


Att bryta konfliktcykeln
Idag återuppstår cirka hälften av alla konflikter. Detta beror enligt Mannergren Selimovic på att de som anser sig ha något att vinna på ett krig fortfarande finns kvar och om det då inte skett någon försoning underlättar det för sådana krafter. Det är den konfliktcykeln som försoningsprocesser syftar till att bryta.

En annan viktig del i en försoningsprocess menar Mannergren Selimovic är så kallad reparativ rättvisa, alltså att staten kompenserar människor för den materiella skada som skett. Efter ett krig är det vanligt att många hamnar i fattigdom, ditt hus kanske har blivit förstört eller din partner som hjälpte till att betala räkningarna kanske inte finns längre. Med andra ord, om du inte vet hur du ska få mat för dagen blir det svårt att överhuvudtaget börja tänka på försoning.

 

Text: Erica Lundholm, journaliststuderande och praktikant vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Titta gärna på hela föreläsningen i UI Play:

 


Om UI-bloggen

Arkiv