Rysk comeback i Mellanöstern


Av: Per Jönsson

2014-01-08 |

Ryssland upplever en ny vår i Mellanöstern, skriver UI:s Per Jönsson. Kemvapenuppgörelsen mellan Ryssland, USA och Syrien blev upptakten till en rysk charmoffensiv där syftet är att återskapa alliansnätverket från det kalla krigets dagar.


Östanvinden råder över västanvinden, yttrade salig Mao Zedong triumfatoriskt när kalla kriget rasade som värst. I dag är Maocitatet en träffande karaktäristik av Rysslands remarkabla comeback på sistone som expansiv stormakt i Mellersta östern.

Det framstår nu närmast som ett diplomatiskt genidrag när ryske utrikesministern Sergej Lavrov i början av september nappade direkt på sin amerikanska kollega John Kerrys idé att förmå Syrien till total nedrustning av sina kemvapen. Därmed vann Ryssland två fördelar. Dels slapp landet hamna vid sidan om i Syrienkonflikten om eller när USA:s president Barack Obama satte sitt hot om missilangrepp mot syriska kemvapenanläggningar i verket, dels fick Assadregimen en rejäl tidsfrist att sitta kvar vid makten åtminstone tills  kemvapenarsenalen är bevisligen förstörd.

Därmed har också Vladimir Putins Ryssland, beträffande bundsförvanten Syrien, fått genomslag för sin principiella ståndpunkt att utomstående makter aldrig får ingripa militärt för att störta ett lands regim. Det överensstämmer visserligen helt med FN-stadgans våldsförbud som enbart tillåter våld i självförsvar eller efter beslut i säkerhetsrådet (där Ryssland och Kina tre gånger inlagt veto i Syrienkrisen). Men det innebär samtidigt att Bashar Assads regim har fortsatt fria händer att militärt krossa de syriska rebellerna oavsett de katastrofala konsekvenserna för civila syrier.

 

I realiteten förvandlar detta händelseförlopp efter kemvapenmassakern i en Damaskusförort den 21 augusti både al-Assad och Putin till etappsegrare i det snart treåriga syriska inbördeskriget. al-Assad, därför att han med rysk och iransk assistans lyckats sitta kvar trots omvärldens alla spådomar om regimens snara hädangång. Putin, därför att Ryssland med sina upprepade veton i säkerhetsrådet och rappa inititativ om Syriens kemvapenavrustning har visat sig vara den enda utomstående stormakt som numera slår vakt om sina bundsförvanter i Mellanöstern.

 

”Putin har nu klargjort att när Moskva säger att någon är deras son of a bitch så menar de det verkligen, och att Kreml kommer att ståndaktigt försvara honom. Detta är ett budskap som skapar särskild resonans i Mellanöstern, där uppfattningar om styrka och ståndaktighet betyder långt mer än vackra FN-resolutioner som aldrig kommer att efterlevas”, skriver exempelvis statsvetarprofessorerna Tom Nichols och John Schindler vid US Naval War College och Boston University.

 

– Från ett arabiskt perspektiv har Putin stått fast vid sina bundsförvanter och demonstrerat beslutsamhet och styrka, medan USA övergett bundsförvanter som Egyptens Mubarak och i stället stött Muslimska brödraskapet, i praktiken negligerat den syriska oppositionen och låtit mörda Libyens Gaddafi även efter att denne fogat sig i USA:s krav att skrota det libyska kemvapenprogrammet, säger en hög palestinsk PLO-representant till Jerusalem Post.

 

Närmar sig Egypten
Den gångna hösten har kemvapenuppgörelsen mellan USA, Ryssland och Syrien visat sig vara upptakten till en rad ytterligare ryska framstötar i Mellanöstern.

 

Mest spektakulär är den nya egyptiska militärregimens uppvaktning av Moskva efter fyra decennier av frostiga relationer. När USA efter militärkuppen mot brödraskaparen Muhammad Mursis folkvalda regering i oktober skar ner på sitt militära bistånd till Egypten utlöstes ett intensivt kontaktsökande mellan Kairo och Moskva. Militärens starke man Abd al-Fattah al-Sisi deklarerade genast att Egypten hädanefter skulle sprida sina vapeninköp till flera länder, huvudsakligen i ”det östra lägret”, Ryssland och Kina.

 

Ryssland å sin sida har tydligt markerat att man mer än gärna återupptar det militära samarbetet med Egypten som abrupt avbröts före oktoberkriget 1973. Det framgick när utrikesminister Sergej Lavrov och försvarsministern Sergej Sjojgu i mitten av november avlade ett historiskt tvådagarsbesök i Kairo, samtidigt som Alexandria angjordes av den ryska flottans flaggskepp, missilkryssaren Varjag.  Då erbjöd Lavrov ryskt bistånd till Egypten på alla områden där det söker samarbete: ”Ryssland och Egypten avser att forma ett nära partnerskap, särskilt vad gäller militär och militärteknisk samverkan.” På vilket al-Sisi svarade: ”Nu inleder våra båda länder ett nytt skede av konstruktivt och fruktbart militärt samarbete. Vi har gemensamma målsättningar i Mellanöstern.”


Flera ryska militärdelegationer har besökt också Kairo under hösten, bland andra chefen för militära spionorganet GRU, Vjatjeslav Kondrasjov som i månadsskiftet oktober-november mottog en begäran av egyptisk miitär att få köpa avancerade Mig-29-plan och andra nya vapensystem samt uppgradering av äldre rysk krigmateriel. Enligt israeliska webbsidan Debkafile (som anses stå underrättelsetjänsten nära) vill Egypten också köpa den toppmoderna medeldistansmissilen SS-25 som kan nå mål i hela Mellanöstern. Kondrasjov uppgavs dessutom ha erbjudit Egypten generösa långtidskrediter för sådana vapenköp. En alternativ finansieringsform kan vara att Saudiarabien, som entusiastiskt har stött den egyptiska militärkuppen, betalar ryska vapen till Egypten för upp till 15 miljarder dollar. Just detta föreslog den saudiske underrättelsechefen Bandar bin Sultan när han besökte Vladimir Putin i Moskva i slutet av juli.

 

Senare, när USA:s acceptans av kemvapenavtalet med Syrien retade upp Riyad till den grad att man demonstrativt avstod från en plats i FN:s säkerhetsråd, har diskussionen om saudisk betalning av ryska vapen till Egypten ånyo tagit fart. Samtidigt uppges på flera håll Ryssland ha gjort framstötar om att få anlägga en större örlogsbas i Egypten, företrädesvis i Alexandria eller i Port Said vid Suezkanalens nordmynning. Den ryska basen i syriska Tartus kan inte härbärgera riktigt stora örlogsfartyg, och när Ryssland under 2013 har utvidgat sin flottstyrka till att bli den största i östra och mellersta Medelhavet finns ett akut behov av en mer kapabel ”hemmahamn” i området.

 

Irak flörtar med Ryssland
På förbluffande kort tid har alltså Ryssland och Egypten inlett ett strategiskt närmande som för tanken till Nassers och Chrustjovs täta allians på 1950- och 60-talen. Även en annan av Moskvas tidigare arabvänner, Irak, flirtar nu med Ryssland efter att ha stått under amerikansk kontroll sedan Saddam Hussein störtades 2003. I mitten av oktober inleddes de första ryska vapenleveranserna till Irak under ett kontrakt som omfattar 4,3 miljarder dollar, däribland 30 Mi-28 attackhelikoptrar och 42 exemplar av det avancerade luftvärnssystemet Pantsir-S1. Sedan USA:s militär lämnade Irak i slutet av 2011 har den shia-orienterade regimen under Nuri al-Maliki lierat sig alltmer med Iran och Damaskusregimen, vilket bidrar till att även Bagdad nu öppnar sig för närmare kontakter med Moskva.

 

Sålunda tycks Ryssland vara på väg att återskapa det arabiska alliansnätverk som Sovjet knöt samman under kalla kriget. Även palestinska PLO kan vara på väg tillbaka till den ryska fållan, att döma av att ordföranden Mahmud Abbas i slutet av oktober uppges ha ingått ett samarbetsavtal med Assadregimen och lovat att sluta stödja de syriska rebellerna. Till och med USA-bundsförvanten Jordanien börjar blicka "österut”: premiärminister Abdullah Ensour tog i början av november emot en rysk ministerdelegation då man utlovade "maximalt” ekonomiskt och militärt samarbete, inklusive byggandet av ett ryskkonstruerat kärnkraftverk.


Mellanöstern består förstås inte enbart av arabvärlden. Moskva har sedan kalla krigets slut också byggt upp en allt fastare politisk, ekonomisk och militär samverkan med Iran, där Putin 2007 som Rysslands förste statsledare sedan Stalin avlade besök. Viss kluvenhet präglar dock denna samverkan: Ryssland har stött säkerhetsrådets sanktioner mot Irans kärnteknikprogram, samtidigt som man byggt Irans enda civila kärnreaktor i Bushehr. Sedan länge förser Ryssland Iran med en rad olika vapensystem, men har inte velat leverera den ytterst avancerade luftvärnsmissilen S-300, vilket förargat Teheranregimen.

 

Under 2013 har Rysslands kontakter med Iran fördjupats. Utrikesminister Lavrov insisterar alltmer bestämt på att Iran måste inbjudas att medverka vid en eventuell fredskonferens om Syrien. I september åtog sig Ryssland att bygga en andra iransk kärnreaktor. Och när ryske flygvapenchefen general Viktor Bondarev i oktober besökte Teheran diskuterades ett iranskt köp av luftvärnssystemet Antei-2500, ett för Irans behov kanske förmånligare alternativ än S-300. Då presenterade Iran också de ryska gästerna en egentillverkad kopia av en amerikansk Scan Eagle-drönare som Iran hade skjutit ned året innan i Persiska viken.

 

Kanske mest överraskande av Putins nya initiativ i Mellanöstern är hans påtagliga uppgradering av relationerna med Israel. I två avseenden har Ryssland och Israel närmast oförenliga intressen. Det ena är Iran och dess kärnteknikprogram som Netanyahus regering betraktar som hot mot Israels själva existens. Det andra är palestinierna, vilkas krav på en egen stat Ryssland alltid ställt sig hårdnackat bakom och som medförde att Moskva efter sexdagarskriget 1967 – delvis på grund av sovjetiskt präglad antisemitism - avbröt diplomatiska kontakter med Israel till dess  att Sovjetsystemet självt bröt samman 1991.

 

Ryska judar
Putins Ryssland, däremot, har en mer mångfacetterad relation till den judiska staten. Det beror inte minst på att drygt en miljon ryska judar invandrat till Israel sedan Sovjets fall och att (den icke antisemitiske) Putin ser ett stort värde i att upprätthålla kontakten med dessa, vilket uppskattas i Israel.

 

Ett annat skäl är upptäckten under 2000-talet av väldiga israeliska oljefyndigheter till lands och gasfyndigheter i östligaste Medelhavet. Ryska energiföretag har visat stort intresse för dessa fyndigheter – exempelvis statskontrollerade Gazprom slöt i februari 2013 ett 20-årigt kontrakt med Israel för gasinköp och har lagt bud på utvinningsrättigheter. När Putin besökte Israel i december 2012 stod just olja och naturgas i fokus. Ett återkommande rysk-israeliskt samtalsämne på sistone har varit önskan att upprätta ett slags energipakt mellan Ryssland och Israel samt Grekland och Cypern som (liksom Syrien och Libanon) gör legala anspråk på de väldiga gasrikedomarna under Medelhavet.


Ironiskt nog har Ryssland och Israel också ett gemensamt intresse av direkt strategisk natur - nämligen inbördeskrigets Syrien. Fastän Syrien och Israel formellt alltjämt är krigförande parter har Golanhöjderna utgjort Israels minst bekymmersamma gräns sedan oktoberkriget 1973. Och för israelerna vore det ett skräckscenario om extremislamistiska rebeller störtar den sekulära Assadregimen och upprättar en religiöst antisionistisk stat inpå Israels knutar. Detta scenario fruktar också Ryssland, eftersom det riskerar att sporra islamistiska rörelser i Kaukasus och Centralasien till uppror mot Moskva. Netanyahuregeringen stöder alltså (om än i relativ tysthet) Rysslands vaktslående om sin bundsförvant i Damaskus.

 

För den skull lär vi knappast få uppleva någon rent strategisk rysk-israelisk allians. Men Putin-Ryssland har visat stor ambition och fingerfärdighet när det gäller att knyta band i flera olika riktningar i Mellanöstern: gentemot sunniarabiska stater (ibland i konflikt med varandra), shiaaraber (Irak, Libanon, Syrien), shiaperser i Iran, judar och kristna. Det kan åtminstone på kort och medellång sikt visa sig vara ett effektivare medel att skapa en ny stormaktsposition i Mellanöstern än den ensidiga förlitan på militär styrka som för USA:s del har varit förödande under 2000-talet.

 

Med stor sannolikhet kommer dock inte Ryssland att i längden kunna upprätthålla en dominerande position i Mellanöstern - eller för den delen någon annanstans heller. Därtill är Putins ryska statsbygge alltför handikappat av sina på sikt krympande energiintäkter och självförstörande inre mekanismer. Men under en begränsad epok, is_2013_04_200pxåtminstone så länge USA fortsätter att vackla under krigströtthet och sjuka statsfinanser, kan mycket väl den ryska östanvinden råda över västanvinden i länderna mellan Medelhavet och Indiska oceanen.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska insitutet. Texten publicerades ursprungligen i senaste numret av Internationella Studier: Tema - Städernas makt.

 



Om UI-bloggen

Arkiv