Merkels europeiska val


Av: Björn Fägersten

2013-09-25 |

Ska utlänningar få köra på autobahn utan att behöva betala? När Tyskland gick till valurnorna lyste de stora europeiska ödesfrågorna med sin frånvaro. När förbundskansler Angela Merkel väl har smält sin seger och bildat regering väntar dock en rad beslut med bäring på såväl EU:s som Sveriges framtid.

Europas ekonomiska och politiska kriser har med all önskvärd tydlighet visat på det ömsesidiga beroendet mellan EU:s medlemsstater. Trots detta var omvärlden i allmänhet och eurokrisen i synnerhet märkbart frånvarande i den tyska valkampanjen. Det är kanske inte så konstigt: eftersom 65 procent av tyskarna stöder Merkels sätt att hantera eurokrisen kunde hon vila på lagrarna – en mer aktiv linje hade bara kastat ljus på kommande redan förutspådda krispaket och skulle gett det nya eurokritiska partiet Alternativ för Tyskland uppmärksamhet. Även oppositionen hade svårt att plocka euro-poäng efter att år efter år ha röstat ja till Merkels förslag.

Så utan att behöva tänka så mycket på det som händer i omvärlden (förutom utlänningarnas rätt att beträda tyska vägar) kunde väljarna i helgen som gick skänka Merkel en storseger i ett val som kom att handla om förtroende och personligheter. Då Merkel stod för det förra och den socialdemokratiska kanslerkandidaten Peer Steinbrück – till sin egen nackdel – stod för det senare var kampen kort och ojämn. Med 41,5 procent av rösterna var Merkel nära att få egen majoritet. Hon måste nu söka en koalitionspartner i antingen Socialdemokratiska partiet eller Miljöpartiet.

Mycket talar för en ”stor koalition” med socialdemokraterna. Dels för att de i många frågor står närmare Merkels kristdemokrater, dels för att Merkel har ett intresse av att binda dem vid masten inför de många svåra frågor som måste avgöras de närmaste åren. Socialdemokraterna minns dock hur väljarna straffade dem efter deras senaste regeringssamarbete med Merkel 2005–2009. De kommer att kräva ett högt pris för att samarbeta igen. Då räcker det inte att komma överens om svårbegripliga tekniska lösningar på europroblem, som dessutom skulle vara svåra att sälja till väljarna. Något mer, som är symboliskt viktigt för socialdemokraterna, behövs. Kanske att Europaparlamentets stridbare talman, tyske socialdemokraten Martin Schulz, väljs till ny tysk EU-kommissionär och föreslås bli kommissionens ordförande efter José Manuel Durão Barroso 2014.

Trots kompromisser med socialdemokraterna (eller möjligen med De gröna) är en koalitionsregering inget dåligt alternativ för Merkel. Om det går bra för eurozonen under de närmaste åren kommer hon att få äran för det, om svångremspolitiken (på nytt) orsakar problem kommer hon att ha någon att dela ansvaret med. Oavsett komprimisser på hemmaplan kommer Merkels nya regering dock att behöva ta tag i frågor som man undvikit under valkampanjen men som kommer att påverka europeisk politik för lång tid framöver: eurozonens roll i EU, Tysklands roll i Europa och EUs roll i världen.

Eurozonen har – i och med alla krisåtgärder – blivit en allt tätare gemenskap. Merkels medicin har varit fler regler snarare än mer politik eller starkare institutioner. Det avviker från klassisk tysk EU-federalism, men går hem hos tyskarna som blivit allt mer tveksamma till Bryssel och dess institutioner. Frågan är hur de olika insatser och instanser för att rädda eurozonen – finanspakt, räddningsfonder och bankunionen – påverkar livet inom resten av unionen? Kommer eurozonens länder att bli en större maktfaktor inom den inre marknaden, den gemensamma utrikespolitiken eller det rättsliga samarbetet? Och hur skapas legitimitet och ansvarsutkrävande i det uppgraderade monetära samarbetet? Detta är frågor Merkel och hennes regering kommer att behöva ta ställning till men som tyska väljare tyvärr inte har rådfrågats om.

En andra fråga berör Tysklands ställning i det allt närmare euro- och EU-samarbetet. Tysklands roll inom Europa liknar den USA har i världen: alla ringer när det händer något och alla klagar när de väl gör något. De senaste åren har såväl Polens utrikesminister som den brittiska tidskriften The Economist bett om mer tyskt ledarskap. Samtidigt framkallar det ångest i ett land som efter andra världskriget byggdes upp just för att det inte skulle leda Europa – våndor som snabbt förvandlas till ilska när Merkel porträtteras med Hitler-mustasch på gatorna i Grekland och Cypern. Men Merkel måste visa på en långsiktig vision om EU samt redogöra för hur alla pusselbitar som har lagts för att rädda eurozonen passar ihop och kan skänkas demokratisk legitimitet. Med ett ambivalent Storbritannien, ett introvert Frankrike och en EU-kommission som inte alltid har markkontakt kommer ingen annan att erbjuda en vision om framtiden.

Slutligen måste Merkel välja vilken roll hon tycker att EU ska spela i omvälden. Medan till exempel Frankrike alltid har sett EU som ett sätt att infria sina globala ambitioner har Tyskland med sitt EU-medlemskap främst sökt återintegration i Europa. Idag är det dock tydligt att EU behöver en ambitiös extern agenda för att kunna säkra sina intressen. Världen har inte väntat medan Europa har försökt lösa sina ekonomiska problem och om EU ska kunna spela en roll i sin region, i relationen till USA och globalt sett så behövs att Tyskland ger sitt stöd. Fram tills nu har Merkel varit nöjd med ett EU utan politiska omvärldsambitioner (men desto fler tyska ambitioner på handelsområdet). I takt med att USA riktar allt större uppmärksamhet mot Asien och den världspolitiska maktens tyngpunkt vandrar österut måste denna position omprövas. Är Merkel beredd att investera i EU som en utrikes- och säkerhetspolitisk aktör?

För svensk del är alla dessa val av intresse och bör följas noga. Ett Europa där mer makt flyttas till euroklubben och där de gemensamma institutionerna får mindre inflytande lär betyda att även Sverige får svårare att påverka det som händer inom EU. Att Tyskland tvingas ta en mer ledande roll i samarbetet kan däremot ses som en möjlighet – att liera sig med små och medelstora länder skulle kunna vara ett sätt för landet att avdramatisera sin dominanta position. Slutligen så vore det fatalt för ett litet och öppet land som Sverige om EU:s viktigaste land inte hade några ambitioner för att skapa en gemensam linje gentemot omvärlden. Här finns mycket att göra för att övertyga Merkel om att en mer strategisk och omvärldsorienterad union vore i Tysklands intresse.

Efter ett val där Europa i stora delar stod i skuggan väntar alltså viktiga europeiska vägval för Merkel. I brist på diskussion kan vi bara gissa vad utgången blir under åren framöver. Klart är i alla fall att Tyskland är viktigare för Europa än vad Europa de senaste månaderna har varit i Berlin.

Text: Björn Fägersten, forskare vid UI:s Europaprogram.

 

Tips: Mer om Tyskland hittar du under ui.se/aktuellt. Läs också senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor med titeln: Utan karta och kompass: EU söker en roll i världspolitiken.


Om UI-bloggen

Arkiv