Rysslands själ i gungning


Av: Lena Höglund

2013-09-02 |

Ryssland befinner sig i ett paradigmskifte och interna faktorer kommer att ha större betydelse för den ryska utrikespolitikens utveckling än vad som sker i omvärlden. Dessa tankar fördes fram vid ett forskarseminarium vid Utrikespolitiska institutets 75-årsjubileum i slutet av augusti.

Ett antal forskare från Sverige, Ryssland och USA samlades under en dag för att dryfta temat Russia: Domestic Roots of Foreign Policy. Rethinking Strategy.

Diskussionen utgick från några grundläggande antaganden, till exempel att Ryssland nu spelar en andrahandsroll på den globala scenen, att landet står inför stora sociala, ekonomiska och politiska problem och att Ryssland tycks befinna sig i mitten av ett paradigmskifte som handlar om värden och mål.

Enligt Lena Jonson, Rysslandsexpert vid UI, har frågor om den ryska identiteten fått en förnyad aktualitet. Vad är ryskt? Vilka är vi? Vilka värderingar ska avgöra vår väg framåt? är frågor som reflekteras i debatten om kultur, ekonomi och politik. Jonson menade att hela den politiska eliten i Ryssland är medveten om att Ryssland är svagt både internt och externt, men svaren på hur detta ska hanteras varierar.

Under dagen tittade forskarna närmare på en rad inrikespolitiska fenomen, däribland proteströrelsen karaktär, kyrkans roll och inflytandet från konservativa grupper.

Proteströrelse utan mål
Alexander Bikbov från Moskvas statliga universitet, som studerat den proteströrelse som växte fram i samband med dumavalet i december 2011, pekade på det faktum att rörelsen saknar program och organisation.

– De som går ut och protesterar är engagerade mot korruption och statligt våld och vill se en stärkt rättssäkerhet men de har inget förslag på en alternativ samhällsordning, ingen gemensam politisk utopi.

Enligt Bikbov är demonstranterna högutbildade – 60-70 procent av dem har universitetsexamen – och de har ofta erfarenhet av arbetslöshet och osäkra sociala förhållanden. De agerar inte i första hand genom befintliga institutioner, utan ser protesterna som en spontan aktivitet. Det gäller dock inte den kände bloggaren och aktivisten Alexej Navalnyj påpekar Bikbov. Han och hans kollegor är proffs och de utnyttjar institutionerna för att driva sina krav.

– Men de flesta av dem som går ut på gatorna definierar sig inte själva i politiska termer. Deras agerande bygger på känslan att myndigheterna är ineffektiva och okunniga och att de inte har någon rätt att lära dem hur de ska leva sina liv. De gör en klar åtskillnad mellan sig själva och staten. De föredrar att inte ha med staten att göra utan agera på egen hand – individuellt eller kollektivt på gräsrosnivå.

Omsvängning mot väst
Elena Namli från Uppsala universitet pekade på framväxten av oppositionsrörelsen som en av förklaringarna till att Ryssland vänt sig bort från sin tidigare västcentrering och nu odlar ideal som bygger på traditioner och värdekonservatism.

Namli menade att oppositionens klagomål och protester slår undan benen på president Putins strategi som går ut på att framställa sig och sin regering som icke-ideologisk och därför som allmänt representativ för det ryska folket.  Även om oppositionen är splittrad och saknar ett hållbart politiskt program utgör den på lång sikt ett hot mot Putins främsta mål att bygga en stark stat i det ryska folkets intresse.

Detta hot var enligt Namli ett av skälen till regimens närmande till den ryska ortodoxa kyrkan.  Namli såg närmandet som ett försök från regimens sida att stärka sin politiska legitimitet och få den liberala oppositionen att framstå som västorienterad och därför anti-rysk.

Kyrkans roll
Per-Arne Bodin vid Stockholms universitet redogjorde för hur den ortodoxa kyrkan influerat rysk utrikespolitik. Det har dels skett genom att kyrkan och staten tillsammans har gått in för att värna om traditionella konservativa värderingar, dels genom att kyrkan ser hela det gamla Sovjetunionen som sitt verksamhetsfält och motsätter sig grundandet av oberoende ortodoxa kyrkor där.

Kyrkan har tillsammans med utrikesdepartementet skapat en grupp för ömsesidigt samarbete och vid sina besök i andra före detta sovjetrepubliker har partiarken Kirill hjälpt staten att främja ryskt inflytande och knyta de andra länderna närmare Ryssland. Vid ett möte i Ukraina med landets president Janukovitj diskuterade Kirill till exempel ekonomiskt samarbete mellan länderna.

Enligt Bodin arbetar den ryska kyrkan för att få de länder som en gång utgjorde Sovjetunionen att känna sig förbundna med Ryssland – inte bara i religiöst hänseende utan också kulturellt och i förlängningen även politiskt.


De konservativas inflytande

Som en motvikt mot proteströrelsen men nära kyrkan finns de konservativa som i första hand är organiserade i informella sällskap och arbetar genom tankesmedjor, offentliga debatter och medier för att påverka opinionen och regeringen. En del av dessa grupper med yngre nykonservativa medlemmar tog form som ett svar på de massprotester som ägde rum 2011 och framåt.

Maria Engström från Uppsala universitet har studerat dessa konservativas inflytande över Putins utrikespolitik. Enligt Engström har de vänt sig emot Putins pragmatism i förhållande till väst och menar att frånvaron av ideologi gör att Ryssland inte har något att sätta emot omvärldens liberala värderingar. Hon hävdade att det skett en ”åter-ideologisering” av utrikespolitiken som står i samklang med den nykonservativa doktrinen att en stat utan ideologi inte kan anses vara suverän. De lagar som antagits under det senaste året, t ex lagen som ska begränsa utländskt inflytande i frivilligorganisationer skulle vara exempel på detta.

Hem till Europa
I sin sammanfattning av dagens diskussioner konstaterade Kristian Gerner att den nuvarande situationen i Ryssland – karaktäriserad av dubbelt tänkande, underjordiska nätverk och inom vissa grupper en identifikation med väst – har vissa likheter med de senare perioderna under både Stalins och Brezjnevs styre. Han konstaterade att de båda efterträddes av mer västorienterade ledare och sade sig hoppas att Ryssland sextio år efter Stalins död kommer att få uppleva en tredje västorienterad ledare som slutligen gör upp med det hämmande arvet från sovjetepoken. 

Under denna tänkta efterträdare till Putin skulle Rysslands strategiska utrikespolitiska mål kunna vara ett medlemskap i EU, sade Gerner som menade att detta skulle återknyta till den vision som utformades av den förste ryske reformatorn, väst- och Europavännen, Peter den Store och som såg Europa som Rysslands hem.

Text: Lena Höglund, redaktör vid UI.

Tips: Se även bloggtexten ”Inte ens diktaturer är totalitära” som återspeglar den studie som en av seminariedeltagarna, Ted Hopf, gjort kring vilka inre ryska faktorer som styrde utrikespolitiken under Stalin och Chrusjtjev.



Om UI-bloggen

Arkiv