Nya aktörer i globalt maktspel


Av: Gustav Sundqvist

2013-09-11 |

I skuggan av globaliseringen ställs nationalstaterna inför problem som de inte alltid kan lösa på egen hand. Internationella institutioner, företag och intresseorganisationer kan ibland hantera den nya tidens utmaningar på ett bättre sätt än stater. Mer socialt ansvarstagande, trovärdighet och lokalt engagemang skulle dock skapa förutsättningar för att icke-statliga organisationer ska kunna spela en viktigare roll i framtidens samhällsbygge.

För att uppmärksamma internationella organisationers betydelse anordnade UI ett seminarium med temat institutioner och icke-statliga aktörer under institutets jubileumskonferens den 30 augusti. Professor Vinod K Aggarwal vid University of California, Berkeley, OECD:s vice ordförande Yves Leterme, David Mothander från Google och Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare i svenska Röda Korset, medverkade.

Finanskriser, miljökatastrofer och flyktingströmmar utgör exempel på utmaningar som inte längre stannar inom nationsgränserna. När man försöker hantera dessa problem hamnar ofta enskilda individers eller enskilda staters intressen i konflikt med allas vårt gemensamma bästa. I sådana lägen kan icke-statliga aktörer i många fall vara bättre på att erbjuda lösningar än vad nationalstaterna är. Internationella institutioner kan förhandla bort handelshinder som missgynnar alla enskilda stater. Företag kan lösa miljöproblem på ett sätt som både är lönsamt och samhällsnyttigt. Välgörenhetsorganisationer kan ofta bekämpa fattigdom med en större entusiasm än sociala myndigheter.

Världshandelsorganisationen (WTO) och Internationella valutafonden (IMF) utgör exempel på internationella organisationer som ofta tvingas hantera utmaningar som nationalstaterna inte klarar av. I sitt framträdande lyfte Aggarwal fram hur stora företag ofta välkomnar interventioner av internationella institutioner. Exempelvis tjänar företag ofta på när internationella organisationer inför gemensamma regler som minskar handelshinder och skyddar patent. Aggarwal motsatte sig uppfattningen om att dessa organisationer skulle vara västcentrerade och särskilt gynna USA:s nationella intressen.

– WTO och IMF grundades av USA men idag är det BRIC-länderna som drar nytta av dem. Det första en kinesisk delegation gör i Genève är att fotografera sig framför WTO:s byggnad, sade han.

Leterme från OECD intog en mer kritisk attityd till internationella organisationer och varnade för deras historiska fokus på nyliberal politik:

– Vi har länge ordinerat en alltför enkelspårig medicin bestående av nedskärningar och avregleringar. Internationella organisationer måste ha mer socialt fokus för att kunna bevara sin trovärdighet.

Även företagens roll i den globaliserade världen debatterades under seminariet. Företagens sociala ansvar (CSR) lyftes fram som en positiv kraft av flera deltagare. Mothander hävdade att företag inte alltid sätter hög vinst i första rummet. Som exempel angav han sin egen arbetsgivare Google som, enligt honom, anser att spridandet av fri information är viktigare än bolagets lönsamhet.

Samtidigt framfördes tvivel mot vissa företags förmåga att agera ansvarstagande och långsiktigt av bland annat Leterme:

– Även de företag som orsakade finanskrisen hade färgglada CSR-broschyrer men det hindrade dem inte från att förstöra världsekonomin, sade han retoriskt när CSR-frågorna kom upp till diskussion.

Kågströms presentation stack ut från de övrigas då hon poängterade vikten av lokalt engagemang. Kågström argumenterade för att välgörenhetsorganisationer som Röda Korset i allt högre utsträckning måste arbeta lokalt för att behålla sin trovärdighet och säkerställa stöd från givare.

Seminariet tydliggjorde att icke-statliga organisationer kan spela en viktig roll för att lösa problem uppkomna i globaliseringens fotspår. Samtidigt var deltagarna överens om att dessa aktörer även måste förändra sitt beteende exempelvis genom att frångå det nyliberala paradigmet och/eller satsa på mer lokalt engagemang för att kunna bibehålla sin legitimitet.

Text: Gustav Sundqvist, doktorand på Åbo Akademi och tidigare stipendiat vid Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv