''Osannolik'' kansler tyskarnas favorit


Av: Per Jönsson

2013-09-10 |

Ingen i Tyskland vet riktigt vad Angela Merkel står för – trots att hon suttit som kansler i åtta år och trots att hon är landets i särklass populäraste politiker. Men hela Europa bävar inför vad som ska ske med tysk EU- och europolitik efter förbundsdagsvalet den 22 september.

Tyskland betraktas ofta som Europas kanske stabilaste land. Men i dag präglas Förbundsrepubliken av betydande instabilitet – såväl i inrikespolitiken inför valet den 22 september som vad gäller Tysklands roll i Europa.

Det hävdade bokförläggaren och Tysklandskännaren Svante Weyler vid Utrikespolitiska institutets morgonseminarium ”Valspecial Tyskland” tisdagen den 10 september. Mötet i den fullsatta Sverigesalen var en av de mest spirituella UI-tillställningarna på senare år – den tidiga timman till trots – med gott om politiska anekdoter och skvallergodbitar från maktens korridorer i Berlin.

Fast det finns alltjämt en orubblig konstant i tysk politik. Hon stavas MERKEL.

- Tyskarna vill ha kvar Angela Merkel som förbundskansler, även de som inte röstar på kristdemokraternas CDU och även om ingen vet riktigt vad hon står för. Merkels budskap är lika enkelt som vagt: Om ni röstar på mig så ska jag se till att ni har det fortsatt bra. Hon är populär för att hon framstår som så enkel och jordnära, till skillnad från högröstade företrädare som Gerhard Schröder och Helmut Kohl, menade Svenska Dagbladets utrikesanalytiker Therese Larsson-Hultin som just återkommit från ett av Merkels valmöten med USA-influerade kampanjinslag.

Svante Weyler kunde bara hålla med:

- Merkel framstår som osannolikast tänkbara tyska politiker. Hon har under sina åtta år vid makten kört över drivor av äldre och medelålders grå män i CDU – utan att fördenskull blod har flutit. Somliga hävdar att detta beror på ”Frauenbonus”, att hon drar nytta av sitt kön i en annars mansdominerad tysk politisk miljö. Men det är långtifrån sanningen.

Både Larsson-Hultin och Weyler framhöll att den parlamentariska situationen efter valet kan bli ytterst vinglig. Om inte fridemokratiska FDP kommer över femprocentsspärren till förbundsdagen nästan tvingas CDU att försöka bilda allians med socialdemokratiska SDP, som har gått kräftgång i val efter val. Men SPD:s instabile ledare Peer Steinbrück har svurit på att han aldrig tänker bilda stor koalition med Merkel som kansler. Å andra sidan finns inte särskilt goda koalitionsalternativ för SDP, såvida han inte biter huvudet av skam och gängar sig med kvasikommunistiska Die Linke.

Socialdemokraterna själva brottas med internt partitumult, där tre knappast övertygande ledargestalter bråkar med varandra inför öppen ridå, påpekade Weyler. Paradoxalt nog står SDP starkt på regional nivå, där partiet styr i 13 av 16 delstater, samtidigt som partiet på riksnivå är en skugga av sitt forna jag under Willy Brandts, Helmut Schmidts och Gerhard Schröders dagar. Dessutom tycks SPD inte få fullt stöd ens av sina kärnväljare, trots att var fjärde arbetande tysk i dag tjänar enbart den normstadgade lägstalönen på 8,50 euro (cirka 75 kronor) i timmen, en färsk statistikuppgift som till och med tyskveteranen Weyler fann förbluffande.

Förbundsdagsvalet den 22 september har på vissa håll kallats det ”mest avgörande i Tyskland sedan Öst- och Västtyskland slogs samman efter Berlinmurens fall 1989. Skälet är främst att alla viktiga avgöranden i samband med krisen i eurozonen har lagts på is till efter valet – ett konkret erkännande av Tysklands absolut centrala roll i allt som har med Europas ekonomiska framtid att göra. Det framhöll också EU-forskaren Björn Fägersten verksam vid UI:

- Hela Europa fasar för vad som ska hända efter det tyska förbundsdagsvalet. Vad Tyskland gör och inte gör är vitalt för hur eurokrisen ska lösas, samtidigt som eurokrisen är tämligen osynlig och ohörbar i det tyska valet. Ändå kan man nog vara rätt säker på att Tyskland kommer att få en mer expansiv budgetpolitik framöver oavsett vilka partier som bildar regering.

Fägersten sade sig ha svårt att urskilja en genuint ”tysk linje” inom utrikespolitiken. Dock, menar han, är Tyskland en allt viktigare spelare på diplomatiskt och ”geoekonomiskt” plan, vilket inte minst har framgått av energipolitiken gentemot, eller tillsammans med, Ryssland samt Angela Merkels flitiga resande till tillväxtgiganten Kina (sju statsbesök hittills). Men även om tyska regeringar alltid tycks ha saknat en grundläggande idé om hur EU ska vara utformat och styras hävdade Fägersten att Tyskland utan egen förskyllan ändå framstår som EU:s ledande nation numera:

- Tyskland har aldrig haft ambitionen att leda EU. EU har snarare används för att legitimera Tysklands politik. Men nu när Storbritannien och Frankrike allt oftare drar åt var sitt håll sitter Tyskland i något av en guldsits och kan spela ut de båda andra aspiranterna på europeiskt ledarskap mot varandra.

Ja, det saknades sannerligen inte stora visioner och slagkraftiga analyser vid UI:s stora Tysklandsträff. Mycket lite sades dock om de tyska partiernas och politikernas idéer om politiska vardagsfrågor av det slag som dominerar svenska och andra europeiska länders valrörelser. Exempelvis frågor om skolpolitik, brottslighet, äldrevård, barnomsorg, invandring, hbt-lagstiftning eller allsköns miljöproblem. Men kanske är sådant alltför trivialt för tyska väljare som i alla händelser vill att fenomenet Merkel fortsätter som hon gör.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Läs också Världspolitikens Dagsfrågor nr 4 2013: Merkels Tyskland skriven av Therese Larsson Hultin. Eller titta på hela seminariet i UI Play.






Om UI-bloggen

Arkiv