Den motvillige medlaren Kina


Av: Erik Persson

2013-08-07 |

Foto: L.C. Nottaasen, Flickr


Kinas tilltagande råvaruberoende gör att landet får allt svårare att hålla sig till sin utrikespolitiska princip om att inte blanda sig i staters interna angelägenheter, något som nu blir tydligt i konflikten mellan Sudan och Sydsudan.    


Med Sudan har Kina haft goda relationer ända sedan 1959 och under 1990-talet etablerades ett storskaligt samarbete, framför allt inom oljesektorn. Kina har  också skyddat Sudans regering genom sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd med stöd av principen om staters suveränitet när det gäller interna angelägenheter, trots de omänskliga krig regeringen i Khartum fört i flera delar av landet.


Sedan splittringen 2011 har Kina verkat för goda relationer med både Sudan och Sydsudan. Som den största utländska aktören i de båda ländernas oljesektorer har detta varit särskilt viktigt, inte minst eftersom lejonparten av oljan finns i Sydsudan samtidigt som den kinesiskt konstruerade infrastrukturen för att transportera oljan går genom Sudan. 


Det internationella trycket på Kina att agera för att lösa den konflikt som pågått mellan staterna sedan början av 2012 har varit stort. Därtill har Kina ett eget intresse av en fredsöverenskommelse som kan få fart på oljeproduktionen igen. 


Utåt har Kina hela tiden aviserat att förhandlingar mellan de två parterna själva är det enda som kan lösa konflikten och varit mycket tveksam till inblandning från andra aktörer än Afrikanska unionen. I FN har man varit ovillig att sätta press på parterna, även om Kina efter stor tvekan röstade för säkerhetsrådets resolution 2046 som gav utrymme för ekonomiska sanktioner.


Intervjuer med tjänstemän i Juba och Khartum visar dock att Kina agerat bakom kulisserna genom att sätta stark ekonomisk press på båda länderna, fast på olika sätt. Kina har pressat Sydsudan ekonomiskt genom att drastiskt minska sina investeringar, genom att inte längre erbjuda de gigantiska lån och utvecklingsprojekt som tidigare utlovats och genom att säga blankt nej till finansiering av alternativa ledningar för transport av olja samt genom att avstanna redan initierade projekt.


Detta har varit ett effektivt, då Sydsudan har enorma behov av infrastrukturutveckling på alla områden och under tiden då oljeproduktionen varit nere inte haft några statsinkomster att tala om. Försenade löner för statsanställda, interna oroligheter och avstannad utveckling av landet har satt hårt internt tryck på regeringen i Juba som kämpar med att upprätthålla intern legitimitet och nationell kontroll.


Samtidigt har Kina använt en omvänd metod för att utöva inflytande på regeringen i Sudan. Här har Kina utökat sitt stöd, gett stora mängder kapital direkt till staten, nya lån och gått in i nya stora infrastrukturprojekt. Genom att se till att vara Sudans livlina har Kina kunnat skaffa sig inflytande och på så sätt troligen kunnat påverka landets agerande i fredsförhandlingarna.


Det kinesiska agerandet kan ses som en balansakt mellan att agera för att få sin egen vilja fram, det vill säga en uppgörelse om oljan, behålla goda och växande relationer med de båda länderna och att inte agera alltför tydligt i motstridighet mot sina egna principer om politisk icke-inblandning.


I säkerhetsrådet har Kina tagit sitt ansvar men har samtidigt fortsatt skydda parterna från alltför stor extern inblandning. På så sätt har Peking kunnat hävda att man respekterar staternas suveränitet.



Erik Persson är tidigare stipendiat vid Utrikespolitiska institutet. Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Internationellla Studier.


Om UI-bloggen

Arkiv