Inte ens diktaturer är totalitära


Av: Per Jönsson

2013-08-29 |

Stalins Sovjetunionen var inte enbart totalitärt. Det hävdade statsvetarprofessorn Ted Hopf vid ett seminarium om kalla kriget när Utrikespolitiska institutet inledde sitt 75-årsjubileum den 28 augusti. Historieprofessorn Kristian Gerner menade att Hopfs forskning har begravt hela föreställningen om totalitära statskick.

Kalla kriget var inte främst, eller alls, en militär kraftmätning mellan två supermakter rustade till tänderna med bombflyg, ubåtar, jättelika arméer och kärnvapen. Det handlade i stället om en till synes permanent konflikt mellan två sociala system, kommunism och kapitalism med allt vad som hör därtill. Med andra ord ett ”krig” med andra medel än vapen.

Så sammanfattar Lundahistorikern Kristian Gerner den amerikanske statsvetaren Ted Hopfs tes om Sovjetunionens agerande och självuppfattning under kalla krigets inledningsskede som Hopf har utarbetat i sin senaste bok ”Reconstructing the Cold War. The Early Years 1945-1958”. Åtskilliga av Sveriges främsta Rysslandskännare, slavister och tidigare ambassadörer i Moskva och andra stormaktshuvudstäder lyssnade uppmärksamt på hur Gerner och Hopf vänligen munhöggs vid ett seminarium när Utrikespolitiska institutet inledde sitt 75-årsjubileum onsdagen den 28 augusti.

- Hela Sovjetunionens självuppfattning ändrades gång på gång under de första åren efter andra världskriget, underströk Ted Hopf.

-  Under den allra första perioden betraktade sig Stalins Sovjet alltjämt som allierat med USA och västmakterna och var mest upptaget med att återhämta sig från krigsutmattningen och smällkalla vintrar. Åren 1947-53 upplevde man sig utsatt för allvarliga västliga hot mot det socialistiska projektet och betraktade världen i hundraprocentigt svart-vita termer: vi mot dem, socialismen mot bourgeoisin, öst mot väst. Efter Stalins död i mars 1953 lättade omedelbart denna belägringsattityd, vilket bland annat resulterade i amnesti för miljontals Gulagfångar, mindre demonisering av Väst och en försonligare attityd såväl mot icke-ryska minoriteter som mot Titos tidigare ”kätterskt” stämplade Jugoslavien.

Enligt Hopf fruktade Stalin och hans kumpaner inte så mycket den ”militanta” Trumandoktrinen 1947 som det kapitalistiska återuppbyggnadsprogrammet Marshallplanen från samma år, eftersom den senare i Moskva uppfattades som farligt attraktiv, inte bara för Sovjets satellitstater i Östeuropa, utan också för Sovjetmedborgarna som även de ville se sin livslott förbättras efter de svåra krigsåren. Stalins avvisande hållning till Marshallplanen var ett exempel på hur den sovjetiska kommunistledningen betraktade västkapitalismens höga produktivitet och konsumtionslockelser som ett allvarligare hot mot hela Sovjetsystemet än USA:s och västvärldens militära rustningar.

Hopfs betoning av icke-militära dimensioner av kalla kriget förefaller rimlig och logisk – åtminstone i den historiska backspegeln. Men när det väl begav sig, medan Stalin fortfarande levde, var det nog få som uppfattade att Stalins Sovjet och Röda armén var mer ängsliga för dollarns makt än för atombomben. Hopf hävdar dock att just avstaliniseringen efter 1953, de första trevarna mot dialog med Väst, det politiska och kulturella ”tövädret” samt Chrustjovs nya tal om ”fredlig samexistens” och ”fredlig tävlan” med västvärlden i själva verket var tecken på att sådana strömningar hade funnits inom Sovjeliten och i Sovjetsamhället redan under Stalin och därför kunde ta konkret form när denne äntligen kom i graven. Han fick medhåll på UI-seminariet av Kristian Gerner:
- Stalinismens terror var ett faktum, ingen tvekan om den, men det sovjetiska samhället var inte totalt undertryckt.

Ted Hopfs demonstration av hur Sovjetsamhället delvis identifierade sig med västvärlden även under stalinismens hårdaste år utgör ett skarpt tillbakavisande av teorin om totalitarianism.

Tja, med det resonemanget borde det även vara svårt att kalla regimer som Mao-Kinas, Assad-Syriens, Mubarak-Egyptens, Khomeini- och Khamenei-Irans  med flera för totalitära. I samtliga sådana länder har alltid funnits en stark underton av fascination inför det demokratiska Väst. Och kanske har Hopf och Gerner en intressant poäng här som är värd att ha i åtanke när vi betraktar odemokratiska och obehagliga politiska system i vår nutid.

I verkligheten tycks det alltid existera mångfaldiga inflytandesfärer, formella och informella nätverk, disparata maktkotterier och intressegrupper även under den svårgenomträngliga fasaden hos auktoritära regimer. Möjligen är det i sådana sociala och institutionella samhällsskikt som frön till bestående demokratisering ligger, snarare än i föga organiserade opinionsutbrott bland gräsrötter.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv