Från Kosovo till Syrien


Av: Kjell Goldmann

2013-08-28 |

Återigen påminns vi om klyftan mellan två dominerande idéer om internationella relationer. Å ena sidan den traditionella uppfattning som präglade FN-stadgan när den skrevs för snart 70 år sedan: grunden är nationalstatens suveränitet och okränkbarhet, dess inre angelägenheter är dess ensak, endast FN:s säkerhetsråd kan köra över någon. Å andra sidan en syn som vuxit fram under de år som gått sedan dess: inte bara stater utan också individer har rättigheter, vi har skyldighet att ingripa för att skydda människor i andra länder från folkmord och förtryck, i extrema fall med våld.

Utvecklingen i Syrien har fört mångas tankar till Kosovo 1999. När Nato inledde en flygoffensiv mot Serbien för att göra slut på angreppen mot civilbefolkningen i Kosovo var säkerhetsrådet, då liksom nu, blockerat av Ryssland och Kina. Enligt Nato-rådet var interventionen inte desto mindre nödvändig för att hejda en ”massiv humanitär katastrof”; det som pågick var enligt Natos medlemsstater ett ”förskräckande brott mot mänskliga rättigheter” och en ”kriminellt oansvarig politik”.

Aktionen hade brett stöd bland de västliga demokratierna. Inte bara Nato utan också EU ställde sig bakom interventionen. ”Det finns saker som ett lands regering helt enkelt inte har rätt att göra mot den egna befolkningen. Folkmord och andra massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan aldrig vara en inre angelägenhet”, skrev utrikesministrarna Robin Cook och Anna Lindh i en gemensam artikel.

Den internationella kritiken av Natos ingripande var emellertid också omfattande. I FN:s debatter blev det tydligt vilken splittring som rådde i fråga om avvägningen mellan staters och individers rättigheter.

Resolutionen Resposibility to Protect (R2P), antagen av generalförsamlingen 2005, var en kompromiss. R2P utgick från att varje stat hade ansvar för att skydda sin befolkning mot folkmord, krigsbrott, etnisk rensning samt brott mot mänskligheten. Detta var emellertid ett ansvar även för världssamfundet. Om de nationella myndigheterna uppenbarligen svek uppgiften att skydda sin befolkning, kunde gemensamma åtgärder vidtas, även militära. Dock endast – en kärnpunkt – efter beslut av säkerhetsrådet.

År 2011 antog rådet en resolution som bemyndigade ”alla nödvändiga åtgärder” för att skydda civilbefolkningen i Libyen mot Muammar Gaddafis regeringsstyrkor (Ryssland och Kina lade ner sina röster). Även Sverige deltog i den Natoledda intervention som ägde rum på grundval av resolutionen. Det var ”oerhört glädjande” att R2P nu fick ett ”handfast uttryck”, skrev Jan Eliasson, som varit president i FN:s generalförsamling när R2P beslutats.

Interventionen blev emellertid snart kontroversiell. Problemet med R2P, denna kompromiss mellan två idéer om den internationella politikens grunder, var att den rättfärdigade intervention för att skydda civila i akut nöd men inte för att störta den regim som orsakat nöden. I Libyen bekräftades svårigheten att ingripa mot regeringssidan i ett inbördeskrig utan att hjälpa regimmotståndarna att nå sitt mål. Ryssland och Kina hävdade att Nato gått längre än man haft rätt till och därmed förbrutit sig mot FN:s mandat. Som kompromiss visade sig R2P ha lämnat mycket ouppklarat.

Uppgifterna om att kemiska stridsmedel använts mot civilbefolkningen blev för Syrien vad hotet om ett blodbad i Benghazi varit för Libyen. Till sist blev det alltför svårt för demokratierna att låta utvecklingen fortgå. R2P var inaktuell eftersom Ryssland och Kina denna gång inte kunde väntas lägga ner sina röster. Återstod att, liksom 1999, ingripa med brett stöd inom Nato, EU och denna gång kanske också Arabförbundet.

Som alla påpekat sker interventionen, om den alls kommer till stånd, med motvillighet, särskilt i nyckellandet USA. Enligt en rad opinionsundersökningar anser bortåt två tredjedelar av amerikanerna att det inte är USA:s sak att ingripa i Syrien. Vita huset uppges vara splittrat, liksom både demokrater och republikaner i kongressen. I en skeptisk ledare skriver New York Times att konflikten i Syrien måste lösas med politiska medel, att en eventuell militär åtgärd inte får leda till att USA dras in i ännu ett inbördeskrig samt att användningen av kemiska vapen visserligen kräver ”något slags svar” men att argumenten mot en djupare amerikansk inblandning är lika tvingande som tidigare.

Ju återhållsammare svaret blir, desto mer bekräftas den traditionella syn på den internationella politikens grunder för vilken Kina och Ryssland gjort sig till talesmän. Den tycks ha brett stöd även i USA, där den utrikespolitiska pendeln håller på att svänga från interventionism till isolationism.

Text: Kjell Goldmann, gästskribent i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv