”Strunta i Mugabe -­ lägg kraften på en demokratisering”


Av: Anna Tibblin

2013-08-27 |

Dammet börjar lägga sig efter anklagelserna om valfusk – och Robert Mugabe har ännu en gång svurits in som Zimbabwes president. Nu är frågan vilka han tar med sig in i regeringen för att han ska kunna gå till historien som en afrikansk statsman, och inte som en diktator som styrt sitt land med järnhand sedan 1980.


Nationalstadion var välfylld av ditbussade partianhängare när Robert Mugabe med pompa och ståt svors in som Zimbabwes president i förra veckan. Med färgglada ballonger, militäruppvisningar och näven höjd mot skyn var budskapet glasklart: det är Mugabe som sätter agendan.


I sitt installationstal avfärdade Mugabe anklagelserna om fusk i presidentvalet den 31 juli och menade att ”bortsett från ett fåtal oärliga västländer, har Afrika och många andra i världen deklarerat att valen var fria, rättvisa och trovärdiga”.

– Dessa västländer har en annan och negativ syn på valprocessen. Ja, vi kan inte göra något åt deras brist på moral, sa Mugabe.


Enligt den statliga valkommissionen vann Robert Mugabe presidentvalet med 61 procent av rösterna mot 34 procent för Morgan Tsvangirai. I parlamentsvalet tog Mugabes parti Zanu-PF 158 platser – mot 49 för Tsvangirais MDC.


Afrikanska unionens observatörsstyrka har godkänt valen och menade att det valfusk som rapporterats inte var tillräckligt omfattande för att påverka slutresultatet. Samarbetsorganisationen för södra Afrika, SADC, som varit medlare i den mångåriga Zimbabwekrisen, har också godkänt valen. För att ytterligare understryka sitt stöd, har SADC utnämnt Mugabe som sin nästa ordförande.


Oberoende källor, däribland 7 000 observatörer från Zimbabwe Election Support Network, rapporterade att uppemot 750 000 människor kan ha hindrats från att rösta på grund av en bristfällig registrering och fel i vallängderna.


Belackarna säger att alla borde ha vetat bättre. För några månader sedan lovade Mugabe att han skulle kliva ner från presidentposten om han förlorade valet. Därmed måste han ha vetat att han skulle vinna – annars skulle han aldrig ha kallat till val. Den 89-årige Mugabe kommer att lämna makten när han själv vill. Eller när åldern till slut säger ifrån.


Med eller utan fusk, är det fullt möjligt att Mugabe ändå skulle ha vunnit.


Ett skäl är att det finns ett stort misstroende mot Morgan Tsvangirai, som varit premiärminister i den samlingsregering som nu upplösts. Tsvangirai har förvisso fått arbeta i ständig uppförsbacke, men han har också begått flera och stora misstag. Det största är att han inte stod upp för sitt parti, utan har nöjt sig med att verka i skuggan av Mugabe. Lägg till ett dyrt husbygge och en oförmåga att driva utlovade politiska reformer.

Ett annat skäl till att Mugabe kanske ändå skulle ha vunnit är att militären inte skulle ha tillåtit något annat, något varenda zimbabwier är medveten om. Militärledningen har stora ekonomiska intressen i landets diamantutvinning och vill inte heller riskera att ställas in för rätta för massakrerna mot ndebele-befolkningen på 1980-talet.


Valen den 31 juli hölls utan att tidigare utlovade demokratiska reformer hade genomförts, däribland yttrande- och pressfrihet och reformering av säkerhetssektorn. EU, USA och andra har uttryckt djup oro över händelserna i Zimbabwe. Frågan är om det får några som helst konsekvenser i ett läge där både AU och SADC är positiva.

Zimbabwes människorättsorganisationer är krassa. I en rapport skriver de att det kanske är dags att sluta lägga så stor vikt vid vem som regerar och istället lägga all kraft på att förbättra Zimbabwes demokrati och politiska kultur underifrån.


Dammet börjar nu lägga sig. Mugabe fortsätter vara president och hans nästa utmaning är att tillsätta en regering. Han behöver ta hänsyn till fraktionerna inom sitt eget parti, men också till att detta med all sannolikhet blir hans sista mandatperiod. Han behöver därför en regering som kan föra landet framåt, samtidigt som den säkrar hans egen politiska odödlighet.


Text: Anna Tibblin, gästskribent i UI-bloggen och regionchef för We Effect i Latinamerika.

Tips: Anna Tibblin har tidigare skrivit om Zimbabwe i UI:s skriftserie Värlsdpolitikens Dagsfrågor, nr 11-12 2012: Zimbabwe: diktaturens sista dagar?

 


Om UI-bloggen

Arkiv