Arabiska uppror utmaning och möjlighet för EU


Av: Niklas Bremberg

2013-07-04 |

På kvällen den 3:e juli kom rapporter om att militären i Egypten avsatt president Mursi efter flera dagar av våldsamma protester med hundratusentals deltagare. I en artikel tidigare publicerad i Internationella Studier skriver UI:s forskare Niklas Bremberg om vad utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern betyder för EU.

Drygt två år har gått sedan folkliga protester i Tunisien och Egypten utlöste den arabiska våren. De omvälvande händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har inte enbart inneburit stora politiska förändringar utan också att en rad utomstående aktörer, som tidigare utövat makt och inflytande i regionen, nu står inför ett läge där tidigare utrikespolitiska doktriner måste omprövas. Detta gäller så klart för stormakter som USA, Kina och Ryssland men även för EU.

På sätt och vis kan den arabiska våren sägas utgöra en särskild utmaning för EU då omvälvningarna i grannländerna i södra Medelhavet medför både problem och möjligheter. Å ena sidan skulle man kunna hävda att det ligger i EU:s intresse att länder som Tunisien, Egypten och Marocko rör sig i riktning mot demokrati och öppenhet i och med att detta skulle öka möjligheterna för mer djupgående samarbete kring gemensamma angelägenheter. Å andra sidan utgör den rådande instabiliteten i Libyen och inbördeskriget i Syrien att säkerhetsläget försämrats i EU:s närområde, vilket medför en rad tänkbara hot.

Frågan är hur EU har agerat kring dessa problem och möjligheter samt vad detta säger om EU:s makt och inflytande i regionen?

Stödpaket

EU:s utrikesministrar uttryckte relativt tidigt sitt stöd för kraven på demokrati som framfördes i de folkliga protesterna i Tunis och Kairo (Även om den dåvarande franske utrikesministern, Michèle Alliot-Marie, vid ett tidigare tillfälle hade uttrycket stöd för den tunisiska regimen under Ben-Ali.) I februari gav EU:s stats- och regeringschefer Catherine Ashton, unionens utrikespolitiska representant, i uppdrag att utforma EU:s stödpaket för övergången till demokrati i Tunisien och Egypten och i slutet av februari höll Stefan Füle, kommissionär med ansvar för EU:s grannskapspolitik, ett uppmärksammat tal i Europaparlamentet, i vilket han gjorde avbön för unionens tidigare politik gentemot Nordafrika och Mellanöstern. En politik som i mångt och mycket premierat stabilitet och samarbete med auktoritära regimer på områden som terrorismbekämpning och gränskontroll framför mänskliga rättigheter och demokrati.

Tidigt i mars 2011 presenterade Ashton och kommissionen ett gemensamt förslag att upprätta ett ”partnerskap för demokrati och gemensamt välstånd med det södra Medelhavet”. Förslaget gick ut på att EU skulle stödja utvecklingen mot ökad demokrati och att mer finansiellt stöd, bättre handelsvillkor och visumlättnader skulle ges till de länder som gjort störst framsteg på området. I slutet av maj kom ytterligare ett gemensamt förslag om en förnyad grannskapspolitik, som öppnade för ökad differentiering i relation till partnerländerna. Samarbetet skulle kunna utvecklas olika långt i olika länder.

Samtidigt har unionen ökat det finansiella stödet till länderna i regionen.  EU har också aviserat att man vill utarbeta så kallade djupa och heltäckande frihandelsavtal med i första hand Tunisien, Marocko, Jordanien och Egypten. Tanken är att dessa avtal ska gälla mer än enbart handelstariffer och gå i riktning mot harmonisering med regler och förordningar som gäller för EU:s interna marknad.

Annan bild


Det kan alltså te sig som att EU har tagit tillvara på de möjligheter som den arabiska våren medfört. Men om man tittar på vad EU gjort, eller snarare inte gjort, inom ramen för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) så framträder en delvis annan bild.

I takt med att förtrycket ökade i Libyen under våren 2011 uttryckte EU:s stats- och regeringschefer sitt stöd för FN-resolution 1970, som fördömde våldet och auktoriserade internationella sanktioner. Men när FN-resolution 1973 om en flygförbudszon över Libyen skulle antas så kunde inte EU:s medlemsstater enas. Tyskland lade ned sin röst i säkerhetsrådet och det blev Nato som ledde den militära operation som hade till syfte att skydda civila men som också hjälpte rebellerna att besegra Gaddafi-regimen.

Den militära operation som EU:s ministerråd fattade beslut om i april 2011 blev inte av på grund av oenigheter mellan medlemsstaterna om hur operationen skulle genomföras.

Inte heller blev det någon operation som reaktion på krisen i Mali i januari 2013 då islamistiska och tuaregrebeller stod i begrepp att inta Bamako. I stället intervenerade den forna kolonialmakten Frankrike tillsammans med afrikanska trupper från Ecowas.

Detta är anmärkningsvärt då det kan hävdas att Libyen och Mali är precis den typ av kriser som EU:s militära och civila förmågor inom ramen för GFSP, unionens  gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, är tänkt att användas till. Att Storbritannien och Frankrike nyligen hotade med att bryta mot EU:s vapenembargo gentemot Syrien, som varit i kraft sedan maj 2011, är också något som understyrker de svårigheter som unionen har med att utforma en enhetlig utrikespolitisk hållning i kölvattnet efter den arabiska våren.  

Problem att enas

Hur kan man förklara att EU hanterat den arabiska våren på så olika sätt? En stor del av förklaringen ligger i vilken typ av kapacitet EU har inom olika politikområden. Handel och bistånd är politikområden där kommissionen har stora befogenheter och kompetens. Till exempel har kommissionen jobbat med dessa frågor gentemot länderna i södra Medelhavet sedan 1970-talet. Därtill hade man redan påbörjat en revision av grannskapspolitiken hösten 2010, vilken gjorde att man relativt snabbt kunde komma med förslag tillsammans med Ashton till EU:s ministerråd. Däremot har EU:s medlemsstater stort inflytande över Gusp och GSFP vilket gör att det ofta är den minsta gemensamma nämnaren mellan medlemsstaternas preferenser och intressen som fäller avgörandet. Att enas om sanktioner är en sak, att skicka militär trupp under EU-flagg till krishärdar i närområdet är något helt annat.   

Utöver problemet att komma överens om vad som ska göras inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ligger en stor utmaning inför framtiden i att infria de löften som EU gett länderna i södra Medelhavet.

Kommer medlemsstaterna verkligen klara av att verkställa åtgärder om frihandel, tillgång till den interna marknaden och utökade möjligheter att resa, arbeta och studera i Europa?

Med tanke på att flera medlemstater tidigare har motarbetat utökad frihandel med till exempel jordbruksprodukter, och hur hårt drabbat södra Europa är av den pågående eurokrisen, ter det sig inte orimligt att tänka sig att många av EU:s förslag inte kommer att genomföras fullt ut, åtminstone inte i nuläget.  

Den svåraste uppgiften

Men frågan är om inte den svåraste uppgiften blir att försöka formulera en sammanhållen politik gentemot det södra Medelhavet i en situation då denna region ser ut att bli alltmer fragmenterad. Behoven och problemen i länder som Tunisien, Egypten, Libyen och Marocko ser väldigt olika ut sinsemellan och även om det hävdas att den reviderade grannskapspolitiken ska verka enligt principen om ökad differentiering framstår de konkreta förslag som hittills presenterats trots allt som väldigt likartade.

I grund och botten handlar lösningen om att EU måste hitta nya vägar att samarbeta med länderna i södra Medelhavet som inte nödvändigtvis utgår ifrån föreställningen om att dessa länder behöver Europa mer än Europa behöver dem. Det är nog en av de mest långtgående lärdomarna av den arabiska våren, och möjligen den mest svårsmälta för EU och dess medlemsstater.

Niklas Bremberg är forskare vid Utrikespolitiska institutet.


Om UI-bloggen

Arkiv