Slut på Brasiliens köpfest?


Av: Richard Beer

2013-07-23 |

Foto: Semilla Luz

På gatorna i Rio de Janeiro protesterar invånarna mot prishöjningarna. Journalisten Richard Beer diskuterar orsakerna bakom dagens finansiella oro.

"Tomater kostar mer än oxkött!”. Rubriken från en av de stora brasilianska dagstidningarna nyligen är symptomatisk för hur prisstegringar och högt kostnadsläge på nytt speglar en allmän oro i ett nu odynamiskt Brics-land som fortfarande lever med minnet av den fruktansvärda hyperinflation som definitivt bemästrades för snart tjugo år sedan. Är köpfesten nu slut, undrar många brasilianare.


I april överskred inflationstakten 6,5 procent om året i Brasilien, det tak som president Dilma Rousseffs regering har satt upp i sin ekonomiska politik. Jämförelsevis hade Latinamerikas fyra nya ekonomiska under – Chile, Colombia, Peru och Mexiko – i fjol en inflation som varierade mellan 1 och 3,6 procent.


Att den brasilianska tillväxten samtidigt är onormalt låg – under en procent i fjol – visar på kraftig obalans i ekonomin. Sedan 2010 har konsumtionen hela tiden stigit medan industriproduktionen stagnerat. Väsentliga delar av arbetsmarknaden är överhettad, det saknas tekniker och högutbildade.


På längre sikt är ett sådant läge givetvis ohållbart i en stängd ekonomi som Brasiliens, med stor egen industripark. I april tvingades centralbanken också för första gången på nitton månader höja räntan. Frågan är nu snarast om åtgärderna är tillräckligt breda och djupgående för att komma till rätta med de strukturproblem som förhindrar en dynamisk utveckling på en mer permanent basis i världens sjätte ekonomi.


Eftersom presidenten själv utlovat en tillväxttakt om fyra till fem procent om året ända sedan hon tillträdde i januari 2011 är det uppenbart att den brasilianska regeringen gjort grava felberäkningar. Tillväxten började stanna upp redan under det första regeringsåret, och fortsatte hela tiden nedåt trots stimulans genom räntesänkningar. 


Dilma Rousseff har avverkat drygt hälften av sitt presidentmandat, men redan nu känns det som om en ny valrörelse ligger i luften, vilket i sig är ganska märkligt då politiska bedömare är rörande eniga om att ingen rival i dag hotar hennes omval i slutet av 2014. I de flesta länder skulle annars stigande inflationstakt parallellt med otillräcklig tillväxt innebära att en regering sitter löst. Inte här. Det råder nämligen nära full sysselsättning, minimilönen i realtermer är högre än någonsin, något som beror på en eftersläpningseffekt från de goda åren 2004-2010.

Rousseffs löften


Men även om presidentens popularitetssiffror ännu pekar på rekord är Rousseffs rådgivare besvärade av de dåliga siffrorna i ekonomin. Detta kan förklara nervositeten som smittar av sig på det politiska klimatet, även i brist på en seriös opposition.


Det kan bero på valretorik att  Dilma Rousseff i ett färskt tal gick ännu längre i sina löften, med siktet inställt på fördubblad inkomst per capita fram till 2022. Det skulle faktiskt innebära en genomsnittlig BNP-ökning om åtta procent tio år i rad, vilket brasilianska ekonomer håller för omöjligt. Under hennes två första år som statschef steg inkomsten per person med futtiga 0,1 procent.


Fram till finanskraschen 2008 hade företrädaren Luis Inácio Lula da Silva haft några mycket goda utvecklingsår präglade av en pragmatisk ekonomisk politik samt en proaktiv socialpolitik. Dilma, som alla brasilianare kallar henne, var Lulas personliga val. Hon hade varit hans stabschef – ett slags inofficiell premiärminister – och beskrevs som en kompetent teknokrat, men var också känd för sin ovilja att delegera samt en tendens att intervenera i näringslivet.


Dilma behöll Lulas finansminister Guido Mantega, en akademiker som är en av de mest erfarna ekonomiska experterna inom Arbetarnas parti (PT). Få bedömare trodde då att den inslagna kursen skulle bli annorlunda.


På pappret har president Dilma också mestadels behållit samma typ av relativt ortodoxa ekonomiska politik som förts i Brasilien ända sedan 1999. En politik som är uppbyggd kring tre fundament: kontrollerad inflation, rörliga växelkurser samt budgetöverskott.


Den modellen följs inte längre lika strikt, har regeringen till slut erkänt, den har med ett modeord blivit ”anticyklisk”, vilket motiveras med osäkerhetsfaktorer i omvärlden. En nödvändig makroekonomisk övervakningsapparat har i själva verket radikalt rubbats, menar kritiker.

Statsskulden


I praktiken har regeringen sedan 2011 visat tolerans mot inflationstrycket. Centralbanken har markant förlorat i autonomi. Men genom att drastiskt sänka räntan har den också medverkat till att kostnaderna för statsskulden krympt i absoluta termer. Som lägst har den reala räntan legat kring en procent, men ekonomiska bedömare anser att den måste ligga så högt som fem procent för att balansera inflation med god tillväxt. 


Vad gäller socialpolitiken har den fortsatt att förstärkas efter Lula. I fjol bestod 50,4 procent av den federala regeringens utgifter av transfereringar till hushållen: pensioner, socialförsäkringar samt fattigdomsunderstöd.
Med större sociala ambitioner och sjunkande BNP hade man kunnat förvänta sig nedskärningar bland statsmaskineriets löpande utgifter. Men alla undersökningar pekar på motsatsen.


I en prognos tror industriförbundet CNI att det primära budgetöverskottet i år kan bli så lågt som 1,7 procent, när regeringens tidigare formella målsättning har varit 3,1 procent. För fjolåret kunde Brasilien bara uppvisa acceptabelt överskott genom att införa nya, mycket ”kreativa” offentliga redovisningsprinciper, snudd på ”bedrägligt förfarande” enligt ledande kommentatorer.

Regnar åtgärder


Nu är det inte så att Dilma Rousseffs regering inte försökt få igång ekonomin igen – utöver konsumtionen och de sjunkande räntorna. Sedan cirka femton månader regnar det åtgärder punktvis, i form av främst temporära skattelättnader branschvis. I år beräknas dessa åtgärder kosta den brasilianska statskassan cirka 225 miljarder kronor.


Åtgärderna kommer äntligen ge utdelning, enhälliga marknadsprognoser indikerar att Brasilien bör nå en tillväxt i år omkring tre procent. Vad som kan ifrågasättas är metoden: dessa åtgärdspaket, som aviseras med stort mediapådrag, är av samma typ som utnyttjades av militärregimen på 1970-talet och eftersom de flesta är provisoriska blir deras samhällseffektivitet begränsad, fastslår flera analytiker. Investerare, både nationella och utländska, efterlyser fasta spelregler och ett regelrätt ekonomiskt program för åtminstone ett par år framöver.


Brasilien har med drygt 35 procent av BNP det högsta skattetrycket bland utvecklingsländerna. Om detta drogs ned till 25 procent i paritet med konkurrerande länder, skulle en stark tillväxt bli permanent, hävdar oberoende ekonomer enstämmigt. Men det fordrar att den brasilianska statens utgifter slimmas och blir mycket, mycket mer effektiva.


Akilleshälen i ekonomin är investeringarna. Brasiliens investeringskvot har i medeltal varit lägre än 19 procent av BNP sedan 2005, fast det anses, med stöd av jämförande internationell statistik, att den borde ligga runt 22 procent för att säkra fyra procents tillväxt. Chile och Mexiko har långsiktiga investeringskvoter mellan 22 och 25 procent.


De statliga investeringarna sackar hela tiden efter, det var bra många år sedan regeringen lyckades fullfölja vad som godkänts av kongressen. Men trots att direktinvesteringar från utlandet fortsätter att strömma till i ominskade volymer, blir det ingen riktigt fart på de privata investeringarna inom landet.


En av anledningarna är det fenomen som ekonomer döpt till ”Custo Brasil”, det vill säga den intrikata härva av byråkrati, logistiska flaskhalsar, korporatism, korruption, övervärderad valuta, protektionism, obefogade skatter och avgifter som gör brasilianska varor så dyra i internationella jämförelser.

Skeptisk mot frihandel


Brasiliens utrikeshandel är också betydligt lägre än de andra Brics-ländernas och handelsunderskottet gällande förädlade varor stiger för varje år. Men den brasilianska regeringen är skeptisk mot frihandel och verkar inte heller övertygad om fördelarna av generellt ökad utrikeshandel, eftersom man inte gör nämnvärda försök att uppnå nya avtal med viktiga handelspartners andra än Kina som främst köper råvaror. Det regionala Mercosur-blockets ekonomiska integration står still sedan Argentinas ekonomiska kollaps 2002.


Den brasilianska ekonomin förfogar över många starka kort. Men den måste övervinna sina barnsjukdomar och se över sina strukturer. Brasiliens ekonomi står i vilket fall vid ett vägskäl, som handlar om att titta bortom omval, Fotbolls-vm 2014 och OS 2016. 


Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Internationellla Studier.



Om UI-bloggen

Arkiv