Rapport från ett oroligt Turkiet


Av: Robin Söderberg

2013-06-03 |

Det som började som en fredlig protest mot att ett litet grönområde mitt i Istanbul skulle ge plats åt ett köpcentrum har växt till en enorm manifestation mot det regerande partiet AKP. Bara sedan i fredags har oroligheterna i Turkiet spridit sig till drygt 40 städer. 1700 människor rapporteras ha skadats – flera av dem allvarligt – bara i Istanbul och huvudstaden Ankara och lika många har gripits.

Protesterna handlar inte om träden i Gezi park i Istanbul. De handlar om att en allt större grupp turkar vänder sig mot en premiärminister som de uppfattar som alltmer auktoritär och som nu använder sin politiska makt för att kringskära befolkningens privata sfär.

Droppen som fick bägaren att rinna över var egentligen inte lönnträden. Protesterna började några dagar tidigare när AKP med premiärminister Recep Tayyip Erdoğan introducerade en ny alkohollag. På vad som nu närmast måste beskrivas som sedvanligt manér introducerades och klubbades lagen på mindre än två veckor.

Den nya lagen innebär bland annat att möjligheterna till alkoholreklam begränsas och att inga restauranger och barer som säljer alkohol får finnas inom en radie på hundra meter från en skola eller moské. Protester har Erdoğan bara viftat bort och sagt att det är fritt fram att dricka hemma.

Trots att man i Turkiet dricker väldigt lite i jämförelse med många andra länder – bara 1,5 liter per person och år – har alkoholen blivit en viktig symbol för den delen av befolkningen som uppfattar sig som sekulär och vill se en tydlig separation mellan moské och stat. Denna grupp har bara under det senaste året sett landet föras i en mer konservativ riktning. Förra årets utbildningsreform gjorde att religiösa så kallade imam hatip-skolor fick samma status som vanliga skolor. Erdoğan propagerade också vid flera tillfällen för en åtstramning av abortlagstiftningen, men också för att minska antalet födslar som sker genom kejsarsnitt.

I höstas föll domen i det uppmärksammade Balyoz-fallet där bland annat tre av de tidigare högsta militärerna dömdes till kännbara fängelsestraff. Militären sågs länge som en garant för den sekulära staten, men under de senaste åren har dess roll decimeras i takt med att allt fler höga officerare gripits, vilket också oroat sekulära turkar.

Men det som borde oroa AKP är att det inte bara är sekulära personer som nu protesterar. Även i städer som Konya och Balıkesir, två av regeringspartiets allra starkaste fästen, pågår protester vilket tyder på som att man även där börjar tröttna på premiärministerns allt hårdare attityd.

Det är en brokig skara människor som nu ser sig omsvepta i tårgasdimma på gator: Grupper som tillhör oppositionen representerad i parlamentet, vänsterradikala, nationalister, miljöaktivister, men också flera religiösa grupper. Om de ska lyckas pressa regeringen krävs inte bara att de kan fortsätta mobilisera för att nå en kritisk massa, utan även att de kan hålla samman internt.

Redan nu talas det om en turkisk vår, men den jämförelsen känns malplacerad av flera anledningar. Framför allt därför att Turkiet ju är en demokrati, om än inte en konsoliderad sådan, till skillnad från flera av de stater som sveptes med i den arabiska våren för några år sedan. AKP har vunnit de tre senaste valen på ett rättmätigt sätt.

Erdoğan är heller inte en diktator även om en av de hashtagar som sprids snabbast på nätet just nu hävdar det, utan en folkvald ledare. Hans attityd har dock de senaste blivit alltmer auktoritär och han tvekar inte att ge sig på politiska motståndare och enskilda journalister om han känner sig förorättad eller ser en chans att vinna politiska poäng.

Just medias ställning har kraftigt försämrats under de år AKP har suttit vid makten. Turkiet har fler journalister i fängelse än något annat land på jorden. Självcensuren bland landets medier har gått så långt att medan resten av världen under helgen har kunnat följa protesterna vid live på CNN, BCC och al-Jazeera har flera av de stora inhemska nyhetskanalerna valt att sända program om matlagning eller dokumentärer om sälar och pingviner.

Text: Robin Söderberg, frilansjournalist och bosatt i Ankara. Följ honom på Twitter @RobinSderberg. Robin Söderberg har också skrivit Världspolitikens Dagsfrågor nr 4 2012: Det nya Turkiet: tio år med Erdogan.

Tips: Hösten 2012 hölls en omfattande seminarie serie på UI om Turkiet. Titta gärna på föreläsningarna i UI Play:

Part 1: A Political Giant Reborn? - Turkey´s Foreign Policy in the wake of the Arab Spring

Part 2: A Political Giant Reborn? - Turkey´s Foreign Policy in the wake of the Arab Spring

Part 3: A Political Giant Reborn? - Turkey´s Foreign Policy in the wake of the Arab Spring

Part 4: A Political Giant Reborn? - Turkey´s Foreign Policy in the wake of the Arab Spring

Part 1: A Political Giant Reborn? - Turkey's Soft Power

Part 2: A Political Giant Reborn? - Turkey's Soft Power

Part 3: A Political Giant Reborn? - Turkey's Soft Power



Om UI-bloggen

Arkiv