Ryssland: Kris i befolkningsfrågan


Av: Kristina Hultman

2013-06-18 |

I förra veckan lades ett förslag till nytt ryskt politiskt program för hur de kommande tjugo årens statliga familjepolitik ska se ut. Här föreslås en särskild skatt på skilsmässa och nya begränsningar i aborträtten, samtidigt som homosexualitet precis som tidigare fördöms mycket skarpt.

Kyrkan föreslås få en central roll i utformningen av rysk familjerätt. En slags sharia med kristna förtecken, om man så vill. Stora familjer lyfts också fram som särskilt stabila och önskvärda. Generationsboende där barnbarn med fördel kan bo ihop med sina mor- och/eller farföräldrar är att föredra framför den lilla familj med ofta bara ett barn som länge utgjort norm, först i Sovjetunionen sedan i Ryssland.

För att förstå bakgrunden till denna nya offensiv på familjepolitikens och familjerättens område får man gå tillbaka till slutet av 00-talet. Det var då det politiska arbetet för att utveckla en helt ny familjepolitik inleddes. Ryssland fick sin alldeles egen variant på Alva Myrdal i form av den Putintrogne juristen och dumaledamoten Jelena Mizulina (se mitt blogginlägg från den 15 maj) som utsågs till ordförande i utskottet för familjefrågor. Sedan dess är hon den politiker som starkast satt sin prägel på den djupt könskonservativa, ortodoxt sanktionerade, ryska familjepolitik som nu växer fram.

Utgångspunkten är förstås den sjunkande nativiteten i landet. Världens till ytan största land borde rymma betydligt fler invånare än de knappa 150 miljoner som den stora folkräkningen 2002 kom fram till. Fortsatte nativiteten att sjunka i samma takt skulle Ryssland en dag kunna vara folktomt, menade olycksbådande demografer och utredningsinstitut i mitten av 00-talet. Eller, ännu värre, erövras av inre fiender och fientliga grannstater. I klartext muslimer.

 

Det var helt enkelt kris i befolkningsfrågan, vilket var ett av skälen till att familjen – detta verklighetsfrämmande begrepp i en sovjetkontext – började komma i ropet. Det andra skälet var rädslan för underminering av det etniskt ryska, nu när det började bli allt mer uppenbart vad det innebar av utmaningar att leva i en multietnisk och mångreligiös stat.

Uppdraget att sondera terrängen på området gick först till regionerna, berättar Jelena Mizulina i en längre intervju som hon gjorde i samband med att förslaget till program lades fram. Det var där som statistik skulle tas fram och utredningar göras om hur man bäst kunde komma tillrätta med det som sågs som problem, inte minst av ortodoxa kyrkan: homo- och bisexuellas krav att bli erkända som samhällsmedborgare med lika värde, unga människors obenägenhet att gifta sig, de höga aborttalen. Till detta lades Mizulinas egna profilfrågor: trafiken på internet och pedofili. Särskilda program för ”helgande av moderskapet” inrättades i ett regionalt reformarbete som utformades ihop med kyrkan. 

Motståndet mot homosexuellas rättigheter skulle visa sig bli den politiskt enande faktorn. Här var det förhållandevis lätt att få den trögrörliga opinionen med sig. I region efter region antogs lagar som förbjöd homosexuell propaganda riktad till minderåriga. Det började 2010 i landsändar med spirande hbtq-aktivism, som Archangelsk, och slutade med en skräll när liberala St Petersburg våren 2012 fick sin egen variant. Att informera unga om samkönade relationer på ett positivt och stödjande sätt blev nu kriminellt.

Och så, i juni 2013 - alltså samtidigt som förslaget till ny familjepolitik presenterades - kunde lagen röstas igenom på federal nivå av en i stort sett enhällig statsduma. Enda förändringen från tidigare regionala varianter var att formuleringen om homosexuell propaganda nu hade ändrats till begreppet ”icke traditionella sexuella relationer” (definierat av Mizolina själv som de relationer som inte leder till reproduktion).

Formellt är lagen så utformad att den pekar ut handlingar riktade till minderåriga. I praktiken fungerar den som en censurlag för alla, och kommer att genomsyra alla delar av det ryska samhället, inklusive relationerna till omvärlden. Ryska politiker har i ett slag uppgraderat förtryck av hbtq-personer till statligt sanktionerad norm och gjort heteronormativitet till bärande ideologi. 

Allvarligast ur internationell synvinkel är förmodligen formuleringen att minderåriga ska skyddas mot föreställningen att traditionella och icke traditionella sexuella relationer är lika mycket värda. Skrivningen strider mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och mot samma rättigheter som de formuleras i FN.

Ungefär fem år har det tagit att utveckla denna nya nationella förtryckspolitik, något som måste ses som en politisk seger för Vladimir Putin, och en katastrof för den som vill se ett sekulärt och pluralistiskt Ryssland.

Om ytterligare fyra år, 2017 ska den första etappen på väg mot målet vara genomförd. Valet av årtal är ingen slump. 2017 är det hundra år sedan den bolsjevikiska revolutionen, den som krossade familjen, som Jelena Mizulina säger. Och kanske är det här, i historien - eller bristen på den - som förklaringen till det starka stödet för den nya monolitiska familjepolitiken finns. Sovjetsamhället snuvade den ryska befolkningen på 1950-talets västerländska hemmafruideal och det materiella välstånd som många länder fick uppleva efter kriget. Möjligheten för män att utveckla en identitet som familjefar kunde heller aldrig realiseras, förrän nu. Här finns en vision som väcker längtan i ett land i behov av framtidstro, och som – så många gånger förr genom historien - realiseras på minoriteternas bekostnad.

Särskilt osmakligt är det naturligtvis att den nya lagen så direkt slår mot unga hbtq-personer och barn i regnbågsfamiljer som i ett slag blivit fredlösa. Var ska en homo- eller bisexuell ungdom som misshandlas och hotas hemma kunna söka stöd? Svaret lyder: ingenstans. Kommer det finnas någonstans att ringa när trakasserierna i skolan tilltar och tanken om att avsluta sitt liv dyker upp? Svar nej.

Med den nya lagen följer också ett antal följdfrågor som ska diskuteras i en förment folklig debatt som Kreml och statliga medier kommer styra över. En politik som syftar till att stärka familjen används för att omöjliggöra för vissa medborgare att just bilda familj. Dessutom: Ska barn till samkönade par kunna omhändertas av de sociala myndigheterna? Allt beror på den allmänna opinionen, säger Jelena Mizulina.

Text: Kristina Hultman, frilansjournalist som bland annat har skrivit Världspolitikens Dagsfrågor nr 6 2012: Kampen mot homofobin: om HBT-rättigheter i världen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv