Jordreform ökar produktiviteten


Av: Cecilia Bäcklander

2013-06-17 |

Etiopien är ett av världens fattigaste länder. Trots en imponerande tillväxt det senaste decenniet är ungefär fyra miljoner människor beroende av matbistånd i jättenationen med 85 miljoner invånare. Men nu är saker på väg att förändras. Jordbruket utvecklas och bönderna får besittningsrätt till den mark de brukar. Matpriserna stiger och det finns till och med inbitna stadsbor som pratar om att bli småbrukare.

En elva timmars bussresa norrut från Addis Abeba går genom en torr landsbygd där småbrukarna börjar bereda jorden inför den kommande regnperioden. Fler har sandaler på fötterna än för tio år sedan. Många har mobiltelefoner. Kossor och oxar är välnärda. Men människorna är tunna. De har smala armar och ben och är seniga, det finns lite fett på kropparna. De ser friska ut, men reserverna är små.

Ett av Etiopiens stora problem de senaste åren är inflationen. Den är skyhög. Tidigare har priserna på livsmedel hållits nere. Stadsbefolkningen har traditionellt varit gynnad på landsbygdens bekostnad eftersom olika regimers maktbas har funnits i städerna. Nu är det tvärtom, hävdar sociologiprofessorn Yeraswork Admassie på Addis Abebas universitet. Han pratar hänfört om utvecklingen på landsbygden.

– En gödd oxe kostar nu 15 000 till 30 000 birr. Förut var det 400 till 500! Och jag tjänar efter 32 år på universitetet 4 000 birr netto!

Detsamma gäller, hävdar han, teff, får, ägg, alla jordbruksprodukter.

Fattiga människor på Etiopiens landsbygd har sett många omvälvningar. 1974 förstatligades marken, den togs från feodalherrarna och delades ut till landsbygdsbefolkningen. Omfördelningar skedde då och då och skapade otrygghet. Under torkperioder genomfördes stora folkförflyttningar, ofta med brutala metoder. Den som lämnade sin jord blev av med den. Det var förbjudet att hyra arbetskraft, att komplettera jordbruksinkomster med annat arbete och all försäljning av jordbruksprodukter skulle gå till statliga uppköpare. Landsbygden var dömd att stagnera eftersom ingen vill investera i mark som man riskerar att bli av med.

Misstänksamhet
Även den nuvarande etiopiska regeringen är djupt misstänksam mot den fria marknaden. En utvecklingsstat behöver ett visst mått av protektionism, hävdade landets tidigare premiärminister Meles Zenawi, vars politik inte har förändrats av efterträdaren. Landets ledning fruktar att  privatisering av mark ska resultera i massflykt till städerna av utköpt och arbetslös landsbygdsbefolkning. Konstitutionen slår fast att marken är folkets, nationens, den är inte en handelsvara. Samtidigt är utveckling av småjordbruket helt nödvändig, för att inte allas rätt till jord ska vara samma sak som allas rätt att balansera på avgrundens rand.

Men en sådan utveckling ska kunna ske utan privat ägande anser de etiopiska makthavarna och stöder sig bland annat på hur det sett ut i Kina och Vietnam, också auktoritära stater med en stark tillväxt som startade långt före Etiopiens.

Den lösning för markfrågan som nu  börjat tillämpas är därför en blandning av stat och marknad. En kompromiss som kan komma att innebära en revolution i det fortfarande hopplöst primitiva etiopiska lantbruket.

Den etiopiska småbrukaren får nu besittningsrätt till den mark han odlar. Reformen införs successivt i olika delar av landet. Bönderna får ett slags lagfart på sina åkrar. De kan inte sälja marken eller belåna den, men ingen kan ta den ifrån dem. Processen började för några år sedan i den höglänta Amhararegionen där en femtedel av etiopierna bor och där marken är extremt knapp.

 

 Den minsta brukningslotten som registreras på en familj är en kvarts hektar, 2.500 kvadratmeter, ofta stenig, brant, torr och utarmad. Allt fler bönder får sin gröna bok, där besittningsrätten är fastslagen. I boken registreras både man och hustru. De har rätt att hyra ut marken och att överlåta den till släktingar och arvingar. Kvinnorna tjänar på reformen – den änka som inte själv kan bruka sin jord kan flytta tillbaka till sin ursprungsfamilj och samtidigt få en inkomst genom att hyra ut marken. Och framför allt – bönderna har motiv att investera i sina åkrar och odla på lång sikt när de vet att ingen kan ta jordplätten ifrån dem. Reformen öppnar för ökad produktivitet men det är ännu svårt att se vilka effekter den kan få.

 

Nu får bönderna också sälja sina varor till vem som helst. Med mobilen kan de ta reda på priserna i staden. Bonden har makt över sin produktion.

Professor Yeraswork Admassie är övertygad: Det går framåt. Allt fler byar får elektricitet. Vägarna är bättre. Skolor och vårdcentraler byggs, liksom universitet. Flickorna går i skolan.  Regeringen främjar utvecklingen på landsbygden på ett sätt som inte skett tidigare i det centralstyrda, elitistiska landet.

Explosiv befolkningsökning
Ett hinder för utvecklingen är den fortfarande explosiva befolkningsökningen. Etiopierna har fördubblats i antal på 25 år utan att industrin, servicenäringarna, jordbrukets produktivitet eller ens vården av den mark som finns har hängt med. Allt fler ska överleva på samma delvis utarmade jord. Ingen regering har tagit itu med folkökningsfrågan, vare sig i Etiopien eller i övriga Afrika. Det finns kulturella, religiösa och antikolonialistiska skäl till denna tvekan. Utbildning och välståndshöjning löser demografin, på sikt, men under tiden blir allt fler jordlösa. Det är en utveckling som inga lagfarter i världen kan råda bot på. Självhushållsjordbrukarna kan inte lyfta landet ur fattigdom, men de kan få hjälp att bättre försörja sig själva och därmed bidra till att minska fattigdomen.

Parallellt med stimulanserna till småbönderna i det tättbefolkade höglandet pågår i Etiopien en massiv utleasning i lågländerna av markområden för kommersiellt jordbruk. Bioenergi, socker, ris, vete och kaffe odlas för konsumtion inom landet och  för export. Hela städer byggs åt arbetskraften. Ny förädlingsindustri ska ta hand om produktionen och öka värdet på den. Bevattningsprojekt ska leda till att nomadiserande herdegrupper blir mer bofasta och odlande.

Nio regioner
Det är lätt att förstå att Etiopien vill utnyttja de glesbefolkade, svårexploaterade delarna i låglandet. Etiopien måste försörja sin växande befolkning. Etiopien har sedan 20 år ett federalt system. De nio regioner som skapades 1994 har ett mått av självstyre som i praktiken innebär att det inte är möjligt för bönderna på det tätbefolkade höglandet att expandera in i lågländerna och få rätt att bruka mark där, så som tidigare skett. Utleasningen av land kan lätta litet på trycket från markhungriga höglandsbor genom att skapa andra, produktiva sysselsättningar på andra ställen. Men det finns inga tomma områden. Utvecklingen hotar att köra över befolkningsgrupper och för alltid förändra levnadssätt och kulturer. Massiv kritik riktas också mot att de utländska företagen får marken för billigt, att ogenomtänkta satsningar leder till miljöförstöring, att lokalbefolkningen drabbas men får föga del i de vinster som nyodlingarna ger.

Etiopien har ambitiösa utvecklingsplaner för industrialisering, infrastruktur och energiförsörjning. BNP-tillväxten har varit mycket hög under de senaste tio åren och legat kring 8 procent. Trenden förväntas hålla i sig. Det är inte småbrukarna som står för tillväxten men de måste få del av reformer och utveckling för att förhindra massarbetslöshet och galopperande klyftor. Jordregistreringen förväntas öka produktiviteten och småböndernas förmåga att försörja sig själva.

Text: Cecilia Bäcklander, frilansjournalist. Texten är ursprungligen publicerad i senaste numret av UI:s prisbelönta tidskrift Internationella Studier.

 

Tips: Titta i UI Play på seminarium om råvaror:

Del1: Kommer råvarorna att ta slut?
Del 2: Kommer råvarorna att ta slut?



Om UI-bloggen

Arkiv