Rättsstaten inget botemedel i sig


Av: Lisen Bergquist

2013-06-13 |

Hur bygger man upp ett rättsväsende efter en konflikt och har västvärlden en övertro på rättsstaten som problemlösning?  När rättvisa nu ska skipas i Libyen är det lätt att fastna i skuldutkrävande och tänka i straffrättsliga banor. Bland libyerna efterfrågas dock i dag främst förvaltningsrättsliga framgångar; ett fungerande rättssystem utan korruption. Samtidigt tar beväpnade grupper lagen i egna händer och varken folket eller staten tar strid mot dem.

Den största utmaningen Libyen som rättsstat står inför är, enligt Claudia Gazzini från International Crisis Group (ICG), den generella bristen på förtroende för rättsväsendet. Det är därför varken staten eller folket tar avstånd från de beväpnade grupper som utsett sig själva till rättskipare. Två andra stora utmaningar som Gazzini ser är de salafistiska gruppernas krav på sharialagar och författandet av den nya konstitutionen. Detta framgick under UI:s seminarium om Rule of Law i Libyen och Tunisien där Gazzini talade utifrån den rapport som ICG publicerade i april: Trial by Error: Justice in Post-Qadhafi Libya.

Vad efterfrågar då Libyen? Den frågan ställer sig både internationella organisationer och politiker. Claudia Gazzini ställde frågan till Libyens justitieminister Salah Bashir Margani och fick svaret att vad landet behöver är moraliskt stöd.  Men, framhärdade Gazzini, vilka konkreta medel kan det internationella samfundet hjälpa er med?
- Det viktigaste är att väst fördömer de situationer där libyer tagit lagen i egna händer, svarade Salah Bashir Margani.
Samtidigt vittnar internationella experter om att det libyerna främst efterfrågar är att det rättssystem som faktiskt håller på att byggas upp nu hålls fritt från korruption.

Eftersom rättsväsendets tjänster tidigare var politiskt tillsatta finns idag inget förtroende för stora delar av den libyska juristkåren.  Utan dem saknas personer med juridisk utbildning och erfarenhet, vilket innebär problem när ett nytt rättsväsende ska ta form. De institutioner som har skapats för att underlätta övergången till ett nytt rättssystem fungerar inte och staten har varit antingen inkapabel eller ovillig att stoppa de beväpnade grupper som agerar både åklagare och domare på eget bevåg. Risken att en häxjakt bryter ut på personer som varit en del av den tidigare regimen eller stått på ”fel” sida under inbördeskriget är överhängande.

Men är rättsstatsbistånd rätt väg att gå? I april arrangerade Folke Bernadotteakademin en forskarworkshop på temat ”Addicted to Law”. Utgångspunkten var att både akademiker och biståndsaktörer är snabba att vända sig till förändring av rättssystemet som lösning. Tendenserna till ett copy-paste-tänkande finns inom flera olika områden av fredsbyggande, men kanske särskilt vid rättsstatsuppbyggnad.  Tydligt när frågan diskuterades under workshopen var att det finns en övertro till hur mycket som kan förändras genom externa aktörer när det i grund och botten handlar om värderingar. Lagar kan stiftas över en natt, men att förändra värderingar kräver ofta minst en generation. 

Från olika håll framhölls även att rättsstatsbiståndet är ett effektivt sätt för stater att driva sin egen utrikespolitiska agenda, vilket innebär att ett initiativ ibland förkläds i Rule of Law-kostym eftersom området just nu är på modet. Avslutningsvis kan tilläggas att rättsstatsbiståndet idag måste vara resultatinriktat och effektivt. I slutändan resulterar det i bristande långsiktigt engagemang. Det är billigt att stifta en lag, det är dyrt att stärka rättsväsendets institutioner under den tid det tar för en hel generation att skifta.

Text: Lisen Bergquist, projektsamordnare på UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv