Kalla kriget lever kvar i mänskliga rättigheter


Av: Sara Westerberg

2013-06-12 |

Att mänskliga rättigheter är ömsesidigt beroende och odelbara var en grundtanke redan i skapandet av FN:s allmänna förklaring från 1948 och har upprepats i olika former många gånger sedan dess. Trots detta gör sig kalla krigets ideologiska skiljelinjer fortfarande gällande i upprätthållandet av mänskliga rättigheter.

I förklaringen från 1948 kan man utläsa idén om de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet. Men innan de hann befästas i konventionsform bröt kalla kriget ut med tydliga ideologiska skillnader mellan öst och väst.  USA och övriga västvärlden prioriterade medborgerliga och politiska rättigheter och Sovjetunionen och dess satelliter gav företräde åt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Grundtanken om rättigheternas universalitet och odelbarhet fick läggas på hyllan; till slut antogs två separata konventioner.

Många daterar därför istället odelbarhetsprincipen till FN:s konferens i Wien 1993, några år efter Berlinmurens fall. Ideologiska skillnader skulle inte längre stå i vägen för effektivt rättsarbete. Det konstaterades att alla rättigheter är: universella, odelbara, ömsesidigt beroende och inbördes relaterade, det vill säga att alla rättigheter måste förverkligas för att garantera ett värdigt liv.

Sedan 1990-talet har opinionen rört sig mot odelbarhetsprincipen, det vill säga att deklarationens samtliga rättigheter ska upprätthållas och att de är beroende av varandra: lika lön för lika arbete (en ekonomisk rättighet) har inget värde där vissa samhällsgrupper helt utestängs från arbetsmarknaden (icke-diskriminering, en medborgerlig rättighet); resultat i fria val (en politisk rättighet) kan påverkas starkt av tillgång och kvalitet på utbildning (främst en social rättighet). År 2001 ändrade människorättsorganisationen Amnesty International sitt mandat för att kunna föra kampanj även för ekonomiska, sociala och politiska rättigheter.

Trots detta kan spår av denna historiska skillnad i prioritering fortfarande anas. USA har ännu inte ratificerat konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter; Kina och Kuba har inte ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

När David Kramer, direktör för organisationen Freedom House, besökte UI i maj befäste han idén om de ideologiska skiljelinjerna genom att konstatera att även hans egen organisation är rotad i den gamla öst-väst uppdelningen av rättigheter. Freedom House grundades 1941 med syfte att motverka fascism, nazism, kommunism och isoleringspolitik. Än idag undersöker den årliga rapporten Freedom in the World enbart politiska och medborgerliga rättigheter. På frågan om hur länder som rankas som ”icke fria” i Freedom Houses rapport står sig när det gäller den andra gruppen rättigheter svarade Kramer att sambandet mellan ekonomisk utveckling och politisk frihet nog är tydligare än det mellan icke fria och minst utvecklade länder.

Mer talande var kanske Kramers diplomatiska, men otvetydiga tillägg, att Freedom House inte arbetar med sådana jämförelser eftersom hans organisation är amerikansk och att amerikaner helt enkelt tenderar att prioritera politiska och medborgerliga rättigheter över ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Även i staters efterlevnad av FN:s allmänna förklaring finns skillnader. Av årets upplaga av rapporten Freedom in the World framgår att det gamla västblocket - Nordamerika, Västeuropa, Australien och Nya Zeeland - alla har väl utvecklade politiska och medborgerliga rättigheter. Även stora delar av Latinamerika, södra Afrika och Indien – så kallade alliansfria stater - klassas som ”fria” i rapporten.

Nästan alla gamla Sovjetstater däremot - Kina, Kuba och många centralafrikanska länder - klassas som ”icke fria”. Så långt bekräftas alltså de gamla skiljelinjerna: länder som historiskt prioriterat medborgerliga och politiska rättigheter klassas som ”fria”; det gamla östblocket som ”icke fritt”.

Försöker man istället skaffa sig en uppfattning om länders utveckling inom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, blir uppdelningen inte lika tydlig. Ett problem är bristen på tydligt mätverktyg.

Ett rimligt antagande vore möjligen att länder som prioriterar ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter såsom rätt till arbete, lika lön för lika arbete och ekonomiskt skydd för yrkearbetande mödrar i samband med förlossning skulle ha en jämnare inkomstfördelning. Världsbankens mätningar uttryckt i så kallad gini-koefficient visar dock att Ryssland med sitt sovjetiska arv och kommunistiska Kina har ungefär samma, medelhöga, gini-värde som USA som, historiskt satsat på politiska och medborgerliga rättigheter.

Latinamerikas länder som klassas som fria av Freedom House har mycket höga värden av ojämlikhet. Däremot har andra länder med en lång tradition av medborgerliga och politiska rättigheter förutom just USA, som till exempel Kanada, västeuropeiska länder och Indien, alla låga gini-värden, det vill säga relativt jämlik inkomstfördelning.

Tittar man även på FN:s index för mänsklig utveckling (HDI), som mäter förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP, vilka också skulle kunna härledas till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, är topp tio fylld av europeiska länder, samt USA, Nya Zeeland, Australien och Japan.

Rika, ”fria” USA till exempel, har alltså inte bättre inkomstfördelning än Kina och Ryssland. Västeuropa som redan under kalla kriget lierade sig med västblocket började samtidigt bygga ut starka välfärdssystem och placerar sig istället mycket bra på alla tre skalor idag.

Att bedöma orsak och verkan är svårt i sådana här övergripande och mycket generella iakttagelser och varken gini-koefficient eller HDI berättar tillnärmelsevis hela historien om tillgången till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i ett land. Men överstående visar att gamla skillnader lever kvar och ger en fingervisning om att satsning på enbart en grupp rättigheter leder till sämre livsvillkor generellt.

Text: Sara Westerberg, webbredaktör på Utrikespolitiska institutet, UI.

 

Tips: Titta gärna på hela seminariet i UI Play: Freedom in the World 2013

 


Om UI-bloggen

Arkiv